Detta är en sida ur LEOPOLD REPORT
1.719.730
besök på våra sidor under 2004

Polisens misslyckande i Palmeutredningen
bör tvinga fram en vetenskaplig kommission
vars analyser kan ge nya uppslag i mordutredningen

Polisens misslyckande att lösa Palme-mordet kan bero på att den verklige mördaren hastigt och lustigt avskrevs från utredningen i ett tidigt skede. Det hävdar f.d. kriminalinspektören Börje Wingren i boken Han sköt Olof Palme. Wingren pekar där ut den s.k. "33-åringen", som 12 dagar efter mordet anhölls som misstänkt och förhördes av Wingren. Det är märkligt att boken är nästan okänd, trots initierade argument som kan innehålla lösningen på mordet.

Olof Palme mördades den 28 februari 1986, kl. 23.21 på Sveavägen. Samma kväll befann sig 33-åringen, nedan kallad VG, på ett kafé några hundra meter därifrån. Han talade med tre kvinnor som beskrev hans kläder, hans lilla axelremsväska och att han luktade vitlök. Han uttryckte sitt Palme-hat, vilket även andra vittnen beskrivit. De lämnade honom på kaféet ca 45 minuter före mordet, och ca 15-20 minuter efter mordet iakttogs han av två andra vittnen då han smög in på biografen Saga.

VG var klädd i en knälång flygarjacka med kapuschong, tajta jeans och kängor. De ursprungliga vittnesuppgifterna stämmer väl in på VG (men inte på Christer Pettersson). Vittnet AH som försökte hjälpa Palme såg mördaren springa iväg med snabba spänstiga steg, klädd i knälång jacka, troligen med kapuschong. Från en tvärgata såg vittnet LJ mördaren passera på väg mot trapporna på Tunnelgatan och såg sedan mördaren springa uppför trapporna med 2-3 steg i taget, spänstigt och vältränat, 89 trappsteg. På David Bagares gata möter mördaren vittnet N, som ser att den knälånga rocken är uppknäppt och att mannen springande försöker stänga eller öppna en liten väska. Winberg menar att mördaren dolt väskan med vapnet under jackan. Ca tio minuter efter mordet stoppas vittnet ID i sin bil på Döbelnsgatan av en man som vill bli körd därifrån. Mannen har en huva uppfälld över ansiktet, luktar vitlök, något putar ut under rocken, och han har bara en handske - när VG hördes av polisen hade han bara en handske. När ID vägrar köra mannen springer han in på Johannes kyrkogård, inte långt från biografen Saga, där andra vittnen såg en man smyga in några minuter senare. Vittnet ID pekade ut VG vid en konfrontation, och blev då ett huvudvittne. Men utpekandet kom att ifrågasättas, och VG släpptes fri.

Wingren använde då VG:s jacka för att få fler bevis. Vittnet JA hade suttit i en bil på Sveavägen och sett mördaren försvinna. Han pekade ut VG:s pilotjacka bland sju olika jackor. Enligt JA hade mördaren tajta jeans och sprang iväg med långa, spänstiga "älgkliv". Ett annat vittne LL minns att mördarens jeans inte räckte ända ner. Även han pekade ut VG:s jacka som mördarens. Det vårdutbildade vittnet AH pekade ut samma jacka. Hon hade inte sett mördarens ansikte men fick se foton på VG och de övriga i vittneskonfrontationen, men övertäckta så att hon endast såg dem från knähöjd och neråt; hon pekade genast ut VG. På jackan hittades små rester av tändsatspartiklar, men alltför små för att ge en säker bevisning.

Kort före morddagen rakade VG av sig sin mustasch. Wingren kallar det "mustaschtricket" dvs att ändra utseendet före ett brott, för att försvåra senare identifiering när mustaschen vuxit ut. Flera vittnen är eniga om att han inte hade mustasch morddagen, men VG blånekar till att ha rakat av den. VG var vidare stamgäst på en restaurang 60 meter från Palmes ytterdörr på Västerlånggatan. Han påstod att han aldrig använt skjutvapen, men på ett foto från Kalifornien står han på en skjutbana med en revolver av liknande typ som mordvapnet.
Med så starka indicier, varför släpptes då VG? Två saker var avgörande: Nyckelvittnet ID hade före vittneskonfrontationen i yrvaket tillstånd fått se foton av bl.a. VG men inte pekat ut honom. Detta polisiära misstag förtar bevisvärdet av ID:s senare utpekande, men minskar inte styrkan av övriga vittnesuppgifter. Vidare fick VG efter två och en halv månad fram ett alibi för den kritiska tiden 22.35-23.35. Han skulle då ha träffat två pojkar, och de bekräftade att de träffat honom. Men ett alibi kan vara falskt. Hur kan pojkarna långt i efterhand minnas att det var just vid denna tidpunkt de träffat honom? Wingren menar att det måste ha varit vid ett annat tillfälle. VG hade nämligen visat dem sin kamera, men hade själv sagt att han denna kväll inte haft med sig kameran.

Att Wingrens bok inte fått förtjänad uppmärksamhet kan bero på att han inte är en van skribent. Läsaren måste själv bena isär vad som är fakta och vad som är känslomässiga attacker på åklagaren, vars hastiga beslut att avföra VG från utredningen kanske var ett avgörande misstag. Under de 19 år som gått har utredningen följt olika huvudspår, ibland med viss enögdhet, men om Wingrens analys är riktig, och den verklige mördaren avfördes från utredningen redan 1986, då blev det förstås omöjligt att finna mördaren genom de andra spåren.

Wingrens bok kom ut i augusti 1993. Några månader senare, den 3 december, försvann VG spårlöst från sitt hem i USA. Han hittades mördad en månad senare, skjuten i huvudet, utan kläder och ID-handlingar, och identifierades genom en klocka och en ring. Eftersom han var avförd från Palme-utredningen är det oklart om identiteten slutgiltigt bekräftats.

Om en misstänkt avlidit kan ingen domstol ta ställning till skuldfrågan för honom. Men ett statsministermord är också en historisk händelse, där vi måste arbeta fram en så bra historieskrivning som möjligt. Den fortsatta utforskningen om mördarens identitet skulle kunna ske i samarbete med vetenskapsmän med lämplig kompetens: jurister, historiker, utsageanalytiker etc. En vetenskaplig kommission bör tillsättas för att söka svar på frågan vem som mördade Olof Palme. De polisiära insatserna har gått i stå, men vetenskapliga analyser skulle kunna ge polisen nya uppslag så att mordet kan lösas innan preskriptionstiden går ut om sex år.

Nils Wiklund
docent i rättspsykologi

Nils Wiklund ger en mycket klar sammanfattning av Palmemordet sett ur det perspektiv som jag och 33-åringens förhörsledare Börje Wingren framför i vår bok Han sköt Olof Palme. Vi har under de gångna åren fått ta del av sansade och insiktsfulla kommentarer från jurister inom olika områden som delar vår uppfattning att spaningsledningen under Hans Holmér i konflikt med chefsåklagare KG Svensson släppte den man som sannolikt var skyldig till mordet. Eller åtminstone hade informationer som kunde ha varit avgörande för att nå fram till en gärningsman och de som låg bakom mordet - om man vill se det som en konspiration.
Nils Wiklund tillför debatten något mycket viktigt inför framtiden - det vill säga de sex år som återstår till preskriptionen - nämligen att samla jurister, historiker, analytiker, utredare och folk med specialkunskaper i detta traumatiska ämne, för att få fram ett underlag som för utredningen vidare - mot andra spår än Christer Pettersson.

Nils Wiklund berättade för mig att han ville ha ett samtal med Palmeutredarna tillsammans med andra jurister för att göra en analys av det läge som Palmeutredningen befinner sig i i dag. Svaret var klart: det är meningslöst eftersom vi inte kan diskutera fallet då allt material är hemligstämplat. Nils Wiklund frågade om de i alla fall ville läsa ovanstående insändare. Svaret var lika rakt och bestämt även här: nej.
Nils Wiklund var ytterst nära att få in den här insändaren i Svenska Dagbladet. Man ville till och med ha bild av honom. Men två dagar före den utsatta publiceringen tackade man nej. Någon klar motivering lämnades inte.

Detta är problemet inom svenska media i dag: en del journalister tänder på materialet men ansvariga utgivare backar. Man vågar inte ta ställning till de olika teorier som framförs: att 33-åringen Victor Gunnarsson kanske var gärningsmannen, att mordet planerades på hög nivå i USA och Chile. Men Christer Pettersson, en A-lagare som - och här kommer ett klart ställningstagande - inte hade ett dugg med mordet på Olof Palme att göra, var tillåtet villebråd.
Det är bedrövligt. Nyligen påpekade jag detta för de ansvariga i gruppen Grävande journalister med frågan: Får ni inga exempel på att det grävs i Palmemordet? Jag visste svaret men ville gärna få det bekräftat.
Jag fick inte ens ett svar.

Wiklund tror att ett skäl till att boken Han sköt Olof Palme inte fick tillräcklig uppmärksamhet i media berodde på att Wingren inte är en van skribent och därför lät sina aggressioner mot vissa personer styra materialet. Sanningen är den att jag skrev boken - 45 år som journalist och författare till ett antal böcker - med hjälp av Wingren och hans hemligstämplade material och efter ett års gemensam genomgång av materialet och omfattande research. Jag anser i dag att det är viktigt att påpeka att materialet baseras på förhörsprotokoll och vittnesprotokoll och att jag styrt undan all tänkbar känslomässig aggression från Wingrens sida som inte har klart faktiskt underlag mot de personer som smutskastade honom. För oss var det viktigt att boken fick stor trovärdighet och så här efteråt har vi insett att jag borde ha stått upp för materialet. Jag kunde dock inte stå för boken då min journalistiska trovärdighet som reporter på Expressen i det sammanhanget kunde ifrågasättas.

Det ledde bl a till att vissa tidningar ansåg att det var fritt fram att kasta sig över Wingren. För detta fick Arbetarbladet i Gävle betala ett skadestånd på 30 000 kronor. Aftonbladet har nyligen fällts i hovrätten för förtal mot Wingren med ett skadeståndskrav på 200 000 kronor. Det grövsta överfallet mot Wingren gjordes av de s k forskarna Kari och Pertti Poutiainen i boken Inuti labyrinten, vilken innehåller ett brett och initierat material kring mordutredningen, men som helt spårat ur när det gäller kapitlet om Börje Wingren. De har okritiskt fört vidare falska rykten och felaktiga uppgifter från grova brottslingar som haft med Wingren att göra som med vittnen och bevis helt kan vederläggas. Och dessa forskare har inte en enda gång valt det enkla alternativet att lyfta telefonen och ställa några frågor till Wingren. En rent ut sagt miserabel källforskning. Tack vare deras förtal i denna uppmärksammade bok, som alltså enkelt kunde ha undvikits men då inte tjänat deras syften, har trovärdigheten av boken Han sköt Olof Palme sänkts i det närmaste katastrofalt.
Domen i hovrätten mot Aftonbladet, där skadeståndsfrågan ännu inte är avgjord, kommer att vara vägledande för en förtalsprocess mot bröderna Poutiainen.

Anders Leopold

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

mordutredningen. 33-åringen Victor Gunnarsson. Jag har med en dåres envishet hävdat att det var det största misstaget i mordutredningen att inte genomföra en juridisk bedömning av det material som fanns mot 33-åringen veckorna efter mordet genom en häktningsförhandling. Det hade självfallet lett till häktning och gett de professionella mordutrearna att utan störningar bedriva sin utredningen. Nu havererade utredningen redan i nledningsskedet då chefsåklagare KG Svensson släppte Gunnarsson under former som egentligen borde ha lett till en anmälan för tjänstefel.