Detta är en sida ur LEOPOLD REPORT besökare från ca 50 länder varje månad

 

På den här sajten publicerar vi kapitel för kapitel boken
Han sköt Olof Palme
av kriminalinspektör Börje Wingren och journalisten Anders Leopold.

 

Åter till startsidan

Börje Heeds förord som visar att han efter att ha läst utredningsmaterialet i manuskriptform delade Wingrens uppfattning om vem som mördade Olod Palme.

Börje Wingrens inledning i vilken han ger en sammanfattning av konflikten mellan spaningsledning och förundersökningsledaren, vilken bidrog till ett kaos som allvarlig skadade hela mordutredningen.

Kapitel 1. En teater eller biograflokal är numera ett klassiskt gömställe efter ett statsmannamord. Oswald försökte gömma sig på en teater efter mordet på president Kennedy. 45 minuter efter mordet på Olof Palme kommer en man insmygande på Saga-biografen på Kungsgatan...
Kapitel 2. Om en bok, ett manuskript och anonyma brev som berättar mycket om dess författare.
Kapitel 3. Först ljög biografpersonalen för att dölja att de hade vinfest på arbetstid. Det fick förödande inverkan på utredningen.
Kapitel 4.
För många Grand-män - Mårten Palmes vittnesmål.
Kapitel 5. Victor Gunnarsson inför vittnen alldeles före mordet: I Sverige kan man bli skjuten i ryggen.
Kapitel 6. Han kunde inte förklara på vilket sätt högerhandsken hade försvunnit.
Kapitel 7. Är det bara fantasier, eller lögner, eller tror han - ovetande om vilka som ligger bakom mordet - att han styrker sin position genom att namnge tre CIA-agenter som han påstår sig känna?
Kapitel 8. Hon vittnar om att mannen som kom in på biografen 45 minuter efter filmens början var Gunnarsson.
Kapitel 9. Förhörsledaren: "Jag kan inte se annat än att vittnena placerar honom på mordplatsen".
Kapitel 10. Han hade sin stamkrog mitt emot Olof Palmes bostadsdörr på Västerlånggatan.
Kapitel 11. Under sängen låg en teckning: en gravsten med ett P och en fredsduva. Han nekade till att ha ritat den.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Chefsåklagare KG Svensson utgick den 16 maj 1986 ifrån att Victor Gunnarsson fick alibi av de två pojkarna och lade ner förundersökningen. Men Palmeutredarna ansåg att det inte fanns något alibi eftersom de fortsatte att spana på 33-åringen i tre år - fram till att Christer Pettersson dömdes för mordet i tingsrätten.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 



 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

KAPITEL 12

UR SIN FULLKLOTTRADE ÅRSKALENDER
HAR HAN RIVIT UT MORDVECKAN 20-26 FEBRUARI

Det här är ju en självklarhet, men jag vill i alla fall
understryka följande:
Det finns åtminstone en faktisk omständighet i en
brottsutredning som friar en misstänkt: att denne kan lägga
fram ett vattentätt alibi.
Vi har fram till nu kunnat konstatera att Victor
Gunnarsson inte lyckats med detta. Snarare tvärt om. Han har
på ett mycket bestämt sätt gett sig själv 45 svarta minuter
från 22.45 till 23.30, då han säger att han kom till
Rigoletto - eller troligare 23.45 då han smyger in på
Saga-biografen.
Nu när allvaret börjar för Victor Gunnarsson - förhöret
den 14 mars, två veckor efter mordet då han är anhållen -
gör han ett desperat försök att fylla ut det avgrundshål han
kan falla i. För under helgen har han haft god tid på sig
att begrunda sin situation. Han måste vara plågsamt medveten
om att han mycket bestämt sagt till två förhörsledare att
han lämnade Mon Cheri alldeles efter flickorna, senast
22.45, åt en hamburgare och kom några minuter för sent till
Rigoletto, lite över 23.30.
Någon halvtimme in på förhöret säger plötsligt Gunnarsson,
om än tveksamt - inte jublande och segervisst därför att han
nu kommer ihåg två av de viktigaste personerna i sitt liv
vilka kan rädda honom undan de fruktansvärda
mordmisstankarna:

G: -Jo, men jag träffade två pojkar strax efter... vill
jag minnas. Jag pratade ganska länge med dom pojkarna,
säkert 45 minuter... kanske. Två pojkar, en vars farfar var
från Polen och hans mamma var också från Polen. Den
gången träffade jag två pojkar efter det jag träffat flickorna,
det är jag skitsäker på.
F: -Det är samma dag?
G: -Jag är säker på det ja.

Antagligen är det detta med vill jag minnas och kanske
som får mig att glida förbi den här i själva verket
sensationella nyheten. Det tycker inte jag är så konstigt
efter de lögner han redan hunnit servera mig. Men något
märkligare är att hans försvarare Gunnar Falk inte ser detta
och ingriper. Det handlar ju faktiskt om att hans klient
åberopar ett alibi. Skulle det stämma är han oskyldig
till mordet på Olof Palme.
Men Gunnarssons egen brist på entusiasm inför denna
fantastiska upplösning på sitt livs hemskaste upplevelse
gör den inte trovärdig.
Ursäkta om jag tjatar, men Gunnarsson har ändå förhörts två
gånger under en och samma dag en vecka efter mordet utan att
ens antyda att han efter samtalet med flickorna pratat med
två pojkar - i omkring 45 minuter. Skulle han ha glömt bort
sina alibivittnen bara en vecka senare?
Jag vill att vi ägnar en stund åt detta för att en gång
för alla försöka slå fast om Victor Gunnarsson omöjligt kan
har mördat Olof Palme därför att han vid den tidpunkten
befann sig på annan plats.
Först förundersökningsledaren K G Svensson i sitt
pressmeddelande den 16 maj - X är Gunnarsson:

X har som tidigare nämnts i inledande förhör
uppgivit att han under kvällen besökt café Mon Cheri och
under besöket samtalat med tre flickor och sedan dessa
lämnat caféet, under en tidrymd av ca 45 minuter, samtalat
med två ynglingar på caféet, varav den ene hade viss polsk
anknytning. Han har i inledande förhör uppgivit att han
därefter troligen var på nattbio på Rigoletto och efter
bions slut besökt McDonalds på Kungsgatan.
Dessa uppgifter har under utredningens gång vunnit sådant
stöd av uppgifter från vittnen såväl på Mon Cheri som på
McDonalds att X uppgifter om sina förehavanden
mordkvällen ej kan anses på någon punkt vederlagda.


Jo, de här pojkarna existerar faktiskt. Den 14 maj, två
dagar före K G Svenssons avskrivning av fallet Gunnarsson,
efterlyses de i Expressen och Aftonbladet. Det är Henning
Sjöström och Gunnar Falk som krävt att vittnena ska fram.
Pojkarna hör själva av sig till polisen sedan de sett
löpsedlarna. De bekräftar att de pratat med den man som
beskrivs i tidningarna men är osäkra på tidpunkten. Det har
gått två och en halv månad. De identifierar honom på en
videofilm från en av de tidigare konfrontationerna.
N och P är säkra på att de talat med den här mannen i
omkring en timme. De säger att det kan vara den 28 februari.
På löpsedlarna och i artiklarna står det att de har
träffat den man som misstänks för mordet på Palme under en
tidpunkt som ger honom alibi. Detta får de klart för sig
innan de ens har förhörts.
De berättar att de har diskuterat politik och märkt att
Victor Gunnarsson var kritisk mot Olof Palme. De pratar om
Polen eftersom det är P:s hemland. De hinner med att tala om
fotografering. Skälet är att Gunnarson har en fotoväska med
sig - och plockar upp sin kamera och visar den för dem.
Jag ska nu medge att jag inte har tillgång till dessa
förhörsprotokoll. Men jag väljer några uppgifter ur
journalisten Thomas Kangers bok Mordet på Olof
Palme.
Den är behäftad med en del avgörande faktafel på
grund av att han som de flesta journalister bara haft
tillgång till delar av förundersökningen. Men han tror sig i
alla fall i sin bok korrekt kunna berätta historien om de
två pojkarna som ger Victor Gunnarsson alibi.
Låt oss tro på Thomas Kangers uppgift att pojkarna
diskuterat fotografering och att Rune (Victor) har med sig
sin kamera i en liten blå nylonväska och visar den.

Jag vill att läsaren lägger detta på minnet. Och även
följande i ett samtal mellan journalisten och vittnet P:

Rune (Victor) frågar, berättar P, om vi kände till någon
bra nattbio. Vi föreslår Morrhår och ärtor på Saga
eftersom vi sett den filmen någon dag innan. Vi föreslår
också att han kan gå till Rigoletto 7 eller till några andra
biografer i närheten. Men så tittar jag på klockan och ser
att hon är över elva och säger till Rune (Victor) att
filmerna redan har börjat.

Ja, Morrhår och ärtor började 23.00 men samtliga sju
filmer på Rigoletto började först 23.30, så i det fallet
hade Gunnarsson haft gott om tid. På den punkten är inte
Kanger och P några sanningsvittnen.
Ett kriterium på att vittnena N och P måste ta fel på dag
är detta med kameran. De påstår att de diskuterat
fotografering med Gunnarsson och även tittat på hans kamera i
väskan - om vi nu ska tro på Kangers uppgifter.
Victor Gunnarsson i mitt första förhör med honom:

Han säger sig också ha burit på en axelremsväska, blå
till färgen. Enligt Victor är den av storleken 20x15 cm. I
denna brukar han förvara sin kamera men denna hade han inte
med sig vid tillfället.

I sin bok skriver han ett år senare:

I den kameraväska som jag alltid bär med mig hade jag
stoppat ner Aftonbladet och Expressen och en bok som jag
äntligen lyckats få tag på - 'Sovjet hotar Sverige'.
Författaren, en sovjetisk avhoppare, beskriver i den
minutiöst och detaljerat ryssarnas anfallsplaner mot
Norden.

Ingen kamera, alltså. Vi ska hålla oss kvar vid
Gunnarssons bok Jag och Palme-mordet. Intervjun
gjordes under några veckor i januari 1988.
Kapitelrubriken är Fredagen den 28 februari. Alltså
morddagen.
Vi träffar Gunnarsson när han som lärare i en ny linje om
turism vid gymnasiet i Sundbyberg tar farväl av sina elever
inför en veckas sportlov.

Allra närmast på programmet stod ett studiebesök på
American Center på Sveavägen i Stockholm omedelbart efter
det sportlov som inföll kommande vecka. Sista dagen före
lovet förbereder vi det besöket. Vi skildes lite tidigare än
vanligt. Jag önskade flickorna en trevlig helg och ledighet
och hoppades att vi hade glada nyheter att berätta när vi
åter träffades.

Sportlovet inträffade vecka 9, från måndagen den 24
februari till fredagen den 28. Det Victor Gunnarsson
beskriver är alltså avskedet från eleverna inför sportlovet,
det är sista skoldagen före lovet.
Ser vi nu i en almanacka från 1986 upptäcker vi att detta
är fredagen den 21 februari - en hel vecka före mordet på
Olof Palme. Så här fortsätter han redogörelsen för vad han
sysslade med denna dag:

Jag kände mig förkyld och tog tunnelbanan direkt hem
till min bostad i söderförorten Norsborg. Pappa hade ringt
och tyckt att jag gott kunde komma hem och pysslas om. Jag
föredrog att stanna kvar i storstaden.
Hemma gjorde jag i ordning en enkel middag... och jag
fick äta i ensamhet. Efteråt gick jag till köpcentrum och
handlade inför helgen. Jag köpte även kvällstidningarna och
studerade bioannonserna eftersom jag planerade att se en
film på kvällen.
Dessutom hade jag tillfälle att gå mycket på bio under
sportlovet och ville kontrollera vad som fanns på
repertoaren. För kvällen gällde 'Rocky 4' eller 'Svarta
Månen' - jag ville se båda, men i vilken ordning? Nåja, det
gav sig. Filmerna visades på Rigoletto på Kungsgatan.
Jag gjorde ett nytt försök att kontakta grannen för
att få sällskap. Fortfarande inget svar. Jag prövade
kontakta en flickbekant, men ingen svarade hos henne heller.
Jag tog på mig min kanadensiska flygarjacka och gick
till tunnelbanestationen. I den kameraväska som jag alltid
bär med mig hade jag stoppat ned Aftonbladet och Expressen
och en bok som jag äntligen lyckats få tag på - 'Sovjet
hotar Sverige'.
Vid 18-tiden var jag inne i city och gick direkt till
mitt stamlokus, café Mon Cheri på Kungsgatan.

Victor Gunnarsson försöker nu med en rekonstruktion av sina
förehavanden två år senare att förskjuta sportlovet en vecka
framåt, kanske med förhoppningen att ingen ska upptäcka det.
Nej, det är inget enkelt misstag eller ett utslag av
glömska. Längre fram i sin bok gör han det mycket
utstuderat under rubriken En odramatisk vecka. Några utdrag
ur denna odramatiska vecka, Victor Gunnarssons
sportlovsvecka som på fredagen kulminerade med mordet på
Olof Palme, och vi börjar på söndagen:

Inte ens förkylningen kunde hindra mig från att besöka
gudstjänsten den där söndagen. Gudstjänsten inleddes med en
minnesstund över Olof Palme. Vid kyrkkaffet efteråt
kommenterades den hemska händelsen. Jag stannade inte länge
utan åkte hem för att vila. På kvällen tog jag mig in till
City och gick på bio. Det var programmet i stort under hela
sportlovsveckan. Jag sov länge på mornarna och tog det lugnt
för att bli kvitt förkylningen. Ibland satt jag i
köpcentrets café och tittade på folk, på kvällarna for jag
in till centrum. Jag besökte flera gånger Mon Cheri utan att
vare sig träffa flickorna eller pojkarna från fredagskvällen
(De tre flickorna han pratade med på Mon Cheri och de s k
alibivittnena. Förf. anm.). Jag passade på att se de filmer
jag var intresserad av. I stort var det en mycket lättjefull
vecka. En kväll var jag tillsammans med en grannfamilj, en
annan kväll kom en kvinnlig bekant på besök. Mordet var
förstås det stora samtalsämnet. I mitten av veckan
publicerades fantombilden på mördaren.

Det var i verkligheten den 6 mars, en vecka senare, två
dagar före första förhöret. Motivet till denna förskjutning
en vecka i tiden är uppenbart, åtminstone för mig som
polisman. I ett framtida dokument, som hans bok ska bli,
vill han helt mörklägga vad han egentligen sysslade
med under sportlovsveckan då han var helt fri, dagarna före
mordet på Olof Palme. Hur han förberedde sig, planlade
attentatet, punktbevakade makarna Palmes hem och avvaktade
det rätta tillfället. På fredagskvällen omkring 20.30 klev
Olof Palme ut på Västerlånggatan med sin hustru. Då var
Victor Gunnarsson redo.
I denna förslagenhet ligger samma taktik som han använder
sig av när han påstår att han var inne på biografen Saga för
att prata om filmer i ena förhöret, och en stund senare när
han hörs av mig säger att han skulle växla pengar. Han var
ju där, menar han, och då är det inte så konstigt om
personalen har sett honom. Men hur ska de lång tid efteråt
kunna gå ed på när det var, hur lång tid det var, flera
timmar före eller efter etc? Eller om det var just den
dagen.
Jag ska med hans egen hjälp visa att han försöker dölja
något under den här perioden.
Så här lyder ett kort utdrag ur rapporten från
husrannsakan i Gunnarssons lägenhet den 12 mars -86:

Fickkalendern Kv 27 är märkt '86 Lantmännen' och bl a
saknas en sida med dagarna 20 - 26 februari. Förekommande
genomtrycksskrift, som inte härrör från nu läsbar pennskrift
på intilliggande sidor, har inte kunnat tydas.

Rent ut sagt, han har ryckt ut en sida daterad torsdagen
före sportlovsveckan till torsdagen i sportlovsveckan, dagen
före mordet.
I övrigt är denna kalender fylld med namn, adresser,
telefonnummer, anteckningar om möten etc. Men just veckan
före morddagen är borta.
Jag kan inte låta bli att dra slutsatsen, att det han
skrivit på den sidan rev han ur när han kom hem efter
förhöret den 8 mars - då Holmér sparkade ut honom.
Antagligen trodde han att han inte skulle få fler problem
med polisen, så han ville inte göra sig av med
anteckningsboken. Men den där sidan, den var för farlig. Den
måste bort.
Nu fick han nya problem med oss och den 18 mars, frågade
jag honom om den försvunna sidan som omfattade veckan före
mordet på Olof Palme, och varför just den sidan var utryckt
ur hans bok.
Hans svar, och jag återger det ordagrant, visar med
önskvärd tydlighet att jag träffat en mycket öm punkt.

F: -Vi ska gå tillbaka till det här som har hänt i stan
och området kring dig. Jag vill först fråga, du har den här
boken som gäller år 1986, alltså almanackan över det året.
G: -Ja.
F: -Och där har du skrivit mycket i densamma. Adresser
och dylikt till en massa människor. Har du någon förklaring
till varför just sidan som gäller den 20:e fram till den 26:e
februari 1986 är utriven ur boken?
G: -Nej, det kan vara att man ibland drar ut en sida för
att man ska skriva upp ett telefonnummer som man ska
lämna till någon person. Det har hänt flera gånger att jag har
gjort det.
F: -Det har hänt.
G: -Jadå, det händer allt som oftast.
F: -Ingen annan förklaring?
G: -Nej, jag kan inte hitta någon förklaring till det, nej.
Det stod nog... på en sida, jag tror jag skrev någonting
där. Det betyder skål. Och så skrev jag telefonnummer och
namn...
F: -Ja. Så du har ingen närmare förklaring?
G: -Nej, det är den förklaringen jag har. Om den är
närmare eller vad den är det...

Hans förvirring är total. Vad som förvånar mig nu är att
han utan tvekan kom ihåg vad det handlade om. Annars hade
han ju mycket dåligt minne.
Vad han sysslade med den här veckan lär vi kanske aldrig
får veta. Han har utplånat den ur sin i övrigt väl
utnyttjade kalender, och han har förträngt den ur sitt liv.
Men hur han än försöker vränga till tidsschemat, så kommer
han inte ifrån att på kvällen fredagen den 28 februari
omkring 21.30 börjar han prata med de tre flickorna på Mon
Cheri. Och ingen av dessa märker något av den våldsamma
förkylningen som nästan gjorde honom sängliggande (den 21
februari).

Förmodligen var det jag som tog initiativet.... så där
höll vi på och gafflade en bra stund. Till slut tog deras
argument slut och ganska frustrerade lommade de iväg under
förevändningen att de måste passa en bioföreställning. (De
kom från bio och var på väg hem. Förf. anm.). Jag tittade på
klockan och fann att den nästan var 23. Tiden går fort när
man har roligt. Trots att mina meningsmotståndare inte var
vana debattörer hade jag haft utbyte av samtalet.

Nu går vi tillbaka till vad den här historien handlar om,
nämligen Victor Gunnarsson alibi, det som var tyngden i K G
Svenssons beslut att lägga ner förundersökningen mot honom.

Ett par pojkar hade under dispyten satt sig vid ett bord
intill och roat lyssnat. När flickorna gett sig av började
de prata. Den ene var till hälften polack och tyckte också
att svenskarna i många stycken är för slappa mot ryssarna.
Efter cirka tio minuter bröt de upp. Strax efteråt betalade
jag min förtäring och tackade mina vänner bland personalen
för en trevlig kväll.
Jag hade bestämt mig för att se 23.30-föreställningen av
'Rocky 4' på Rigoletto... filmen slutade vid 1-tiden och
jag kände fortfarande sug efter mat. Jag återvände till
McDonalds för en hamburgare före hemresan.


Egentligen borde vi lägga ner den här alibidiskussionen
efter detta. Det räcker med att Victor Gunnarsson, som ändå
bestämmer sig för att ge ut en bok om den oerhörda
upplevelsen att bli misstänkt som statsministerns mördare,
konstaterar följande:

Efter cirka tio minuter bröt de upp.

I sin egen rekonstruktion två år senare konstaterar han
att klockan var omkring 23.00 när flickorna gick och att han
pratade med pojkarna i tio minuter innan de bröt upp och
strax efteråt betalade jag min förtäring och tackade mina
vänner bland personalen för en trevlig kväll.

Vi vet när flickorna gick, runt 22.30, och pratade han
med de sent uppfunna pojkarna denna kväll omkring tio
minuter - ge dem tjugo minuter - så har han ändå inget
alibi. Klockan har ännu inte hunnit bli 23.00.
I de inledande förhören uppger han flera gånger att han
lämnade Mon Cheri omkring 22.45. Då hade han inte lagt till
45 minuters samtal med pojkarna.
När han skriver sin egen bok tar han inte ens chansen att
använda dem som tillräckligt starkt alibi.
De båda pojkarna har myckat svårt att minnas tid och
kanske också dag. Men de minns att de pratade fotografering
och tittade på hans kamera. Och den hade han inte med sig
den 28 februari. Vid mina förhör i mars och vid slutförhöret i
april, säger han att han kan ha haft en massa fotografier
i väskan, kanske en adressbok och någon broschyr. Men inte
någon kamera. Han nämner inte ens den ryska boken.
Vi kan nu slå fast utan någon som helst tvekan att de två
pojkarna inte ger Victor Gunnarsson något alibi för tiden
22.45 till 23.45. Alltså från den tidpunkt Gunnarsson påstår
att han lämnade Mon Cheri tills mannen på Saga dyker upp.
Och vi ska avsluta den här slakten av Gunnarssons alibi med
att höra servitören SO på Mon Cheri, som tidigare arbetade på
restaurang Gråmunken på Västerlånggatan, Gunnarssons andra
stamställe, och därför kände till Gunnarsson sedan ett och ett
halvt år.
SO har hörts två gånger, den 15 mars och den 10 april.
När det gäller frågan om Gunnarsson diskuterat med två pojkar
i ungefär en timmes tid, från någon gång kring 22.45 till i
alla fall 23.30, utgår jag först från förhöret i mars.

SO berättade att den aktuella personen som han bara
känner till namnet Victor kom till Mon Cheri den 28
februari mellan klockan 17-18. Gunnarsson satt och pratade
med två flickor en längre stund och i övrigt satt Gunnarsson
och läste en dagstidning och skrev upp något på ett vitt
papper. Enligt SO skrev Gunnarsson av något från tidningen.
Gunnarsson var på kondiset till ca 21.00. På denna punkt är SO
osäker, kan även vara 22.00.
Under vistelsen på kondiset har Gunnarsson pratat med många
människor på stället. SO kom inte ihåg vilka kläder
Gunnarsson bar. Dock kom han ihåg en troligen ljusmarin
axelremsväska som Gunnarsson hade med sig. SO är säker
på att Gunnarsson inte kom tillbaka mer under kvällen eller natten.

Ankomsttiden stämmer väl med Gunnarssons egen berättelse.
Däremot är SO osäker på när Gunnarsson lämnade Mon Cheri. Men
han håller sig i alla fall kring en tidpunkt som ligger
åtminstone en och en halv timme före alibiversionen med
pojkarna.
En av de tre flickorna deltog inte aktivt i diskussionen
vilket kan ha gett SO intrycket att det bara var två.
En knapp månad senare har vittnet SO med hjälp av
information från både arbetskamrater och tidningarna
bättrat på minnesbilderna. Men de tre flickornas vittnesmål
var inte vid den här tidpunkten kända offentligt och på några
punkter överenstämmer det med vad SO har att berätta.

Här har Gunnarsson uppträtt på samma sätt som på
Gråmunken, alltså mer eller mindre flutit omkring bland
andra gäster, ibland på sådant sätt att vissa personer
blivit irriterade på honom. Själv har SO blivit irriterad
och uppmanat en del gäster att säga till honom om Gunnarsson
blev för besvärlig. För det mesta pratade Gunnarsson
engelska.
Vad SO kan minnas av den 28 februari 1986 så kom
Gunnarsson till café Mon Cheri någon gång omkring klockan
18.00. Han kom ensam och satte sig vid ett bord i matsalen.
Han omtalade för SO att han var lite förkyld och vad SO kan
minnas så beställde Gunnarsson the eller kaffe. Till en början
var han också i kontakt med några kvinnliga anställda som
han brukade prata med. SO minns också klart att Gunnarsson
hade med sig en tidning och från denna satt han och skrev
upp någonting på en vit lapp.
På fråga om tidningen lånades ut till Gunnarsson så svarar
SO att denna tidning hade Gunnarsson med sig när han kom.
SO kan inte med bästa vilja i världen komma ihåg på vilket
sätt Gunnarsson agerade. Han vet med bestämdhet att
Gunnarsson inte satt stilla vid ett bord, och det mest
troliga är att Gunnarsson vid skilda tillfällen lämnat caféet
och gått ut på stan varefter han senare återkommit.
SO minns helt klart att han senare på kvällen sett
Gunnarsson sitta och stå vid ett bord vid vilket tre kvinnor
satt. Han förstod att det förekom någon slags diskussion dem
emellan, men han har inte klart för sig vad denna gällde.
Han minns också att han vid detta tillfälle bad
Gunnarsson ta hand om sitt ytterplagg som han lagt ifrån sig
på en stol vid ett annat bord. Detta bord var beläget
alldeles i kontakt med det bord som damerna satt vid, och
Gunnarsson hade vad SO kan förstå full uppsikt över jackan
hela tiden.
Vad det gäller Gunnarssons ytterplagg så minns SO endast
att jackan var av mörkare tyg och ganska lång. SO vet inte
om Gunnarsson hade några handskar. Med sig hade Gunnarsson
en mindre blå väska med rem så att densamma kunde användas
som axelremsväska.
Vad SO helt klart kan minnas av Gunnarsson denna dag så
hade han inte den mustasch som SO varit van att se
Gunnarsson bära. Däremot var han inte välrakad utan hade
någon eller några dagars skäggstubb.
SO har mycket svårt att klara av klockslaget för
Gunnarssons avvikande för gott från caféet. Han minns tydligt
att i samband med att flickorna gick därifrån, så avvek också
Gunnarsson. Redan när SO påminde Gunnarsson om hans
ytterkläder så sade Gunnarsson till SO att han skulle gå
ganska omgående.
SO får nu besked om att de tre damerna samstämmigt
omtalat att de lämnade café Mon Cheri omkring klockan 22.30
eller något före eller efter. SO säger då att om denna tid
är riktig, vilket man får förutsätta, så lämnade Gunnarsson
caféet några minuter efter dem. Detta är SO helt säker på.

Här finns inga pojkar med i bilden, framför allt inte
efter samtalet med flickorna. SO är i alla fall mycket säker
på att Gunnarsson gick alldeles efter dem. Och varför ska vi
betvivla detta? Gunnarsson har ju hörts två gånger efter
varandra och hållit fast vid att han gjorde precis om
vittnet SO beskriver. Själv samtycker han även i senare
förhör till att han lämnat Mon Cheri flera gånger under
kvällen, alldeles som SO säger.
Jag ger gärna Hans Holmér en eloge för att han helt
bortser från historien med pojkarna. Drygt ett år senare
vidhåller han i Dagens Nyheters intervjuserie att Victor
Gunnarsson inte kan redogöra för vad han gjorde mellan 22.40
och 23.40. Här är vi helt överens. Det förbryllar Holmér -
men inte mig.
En dryg halvtimme senare under det pågående förhöret, när
jag beslagit honom med flera lögner kring besöket på
Rigoletto, och visat att han inte kan ha varit där denna
kväll, är det som om han gett upp tanken på att försöka få
de båda pojkarna till alibivittnen. Han säger i klartext att
om han verkligen varit med om mordet, så hade han
naturligtvis sett till att han haft ett alibi.
Gunnarsson uttrycker det mycket förvirrat:

G: -Kan jag hjälpa att jag inte kan komma ihåg en vecka
innan... ni tar in mig mer än en vecka efter det hände. Hade
jag vetat att jag skulle vara med i den här gruppen... att
jag enligt er misstänks för att ha varit med i den här
episoden, så skulle jag verkligen inte sprungit därute och
snackat och hållit på... och springa på Kungsgatan. Då hade
jag verkligen sett till att ha exakta uppgifter som kan
lämnas eller alibi eller någonting.

Så vad han alltså säger är att han har inga exakta
uppgifter eller något alibi för mordet på statsminister Olof
Palme.

Kapitel 13

Till startsidan

Till sidans början