Detta är en sida ur LEOPOLD REPORT besökare från ca 50 länder varje månad

 

På den här sajten publicerar vi kapitel för kapitel boken
Han sköt Olof Palme
av kriminalinspektör Börje Wingren och journalisten Anders Leopold.

Börje Wingrens inledning till boken är en sammanfattning av händelserna kring anhållandet av Victor Gunnarsson och den kontrovers som uppstod mellan den självutnämnde spaningsledaren Hans Holmér och förundersökningsledaren KG Svensson. De som var inblandade ansåg att det här var till så stor skada för mordutredningen att den aldrig efter detta kunde komma på rätt köl.



Åter till startsidan

Förord av Börje Heed

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

INLEDNING

Jag påstår att den s k 33-åringen, Victor Gunnarsson, sköt
Sveriges statsminister Olof Palme i korsningen Sveavägen -
Tunnelgatan i Stockholm klockan 23.21.20 den 28 februari
1986.
Jag blev hans förhörsledare i sammanlagt drygt 30
timmar. Hans egna utsagor, vittnesmål som riktas mot honom
och hans eget agerande före och efter mordet inte bara
placerar honom på mordplatsen utan avslöjar hans motiv och
planläggningen inför attentatet som genomförs under hans
lediga sportlovsvecka.
Den man som jag och flera av mina rutinerade kolleger på
stockholmskriminalens våldsrotel var övertygade om skulle
häktas, ställas inför rätta och dömas för mordet på Sveriges
statsminister försattes i stället på fri fot.
Två månader senare bestämde sig förundersökningsledaren,
chefsåklagare K G Svensson, för att lägga ner
förundersökningen mot Gunnarsson. Det var följden av den
prestigekamp som fördes mellan spaningsledning och åklagare
och som gick ut över det polisiära utredningsarbetet.
I det här sammanhanget vill jag gärna lägga in två citat.
Länspolismästare Hans Holmér, som på eget initiativ dagen
efter mordet meddelade spaningspersonalen att han tagit
befälet, skriver i sin bok Olof Palme är skjuten:
Klockan 13.45 samma dag (då Gunnarsson släpptes i stället
för häktades. Förf.anm.) söker Hans Wranghult och jag upp
överåklagaren i Stockholm, Claes Zeime och redogör för
ärendet. Över en kopp kaffe och några wienerbröd pratar vi
lugnt och sakligt igenom situationen. Jag menar att K G
Svensson hittills inte visat den nödvändiga kylan, inte haft
tillräckligt med is i magen. Han borde inte ha återkallat
framställningen om häktningen av Svanberg (Holmérs fingerade
namn för Gunnarsson) utan låtit domstolen pröva styrkan i
misstankarna mot denne.

I DN-journalisten Ann-Marie Åshedens bok Jakten på
Olof Palmes mördare
, byggd på intervjuer med Hans Holmér
under pågående spaningsarbete, citeras den tredje mannen i
spaningsledningens topp, chefen för spaningssektionen Stig
Lennart Pettersson, med dessa rader:
Vi har ett jättebra vittne. Det är bara ett fel: Vi har
fel åklagare...

Sedan dess har alla de spaningsuppslag rörande 33-åringen
som aldrig blev utredda förblivit kortfattade rapporter i
tjocka pärmar som vid det här laget har dammat igen
någonstans i Palme-gruppens arkiv. Så vitt jag vet har ingen
Palme-spanare hittills haft modet att fortsätta dra i de
trådar som sannolikt starkare hade bundit Gunnarsson vid
detta våldsdåd.
Inte en enda gång under mina förhör med den för mordet på
statsministern misstänkte mannen deltog de två åklagare som
ansvarade för förundersökningen.
Detta vill jag upprepa: Inte en enda gång utnyttjade
förundersökningsledaren, chefsåklagare K G Svensson, och
hans biträdande åklagare Lage Carlström, sin rätt att sitta
med vid förhören av den man som de själva beslutat anhålla
som misstänkt för mordet på Sveriges statsminister.
Inte i ett enda brottmål under mina 35 år som polisman,
och som förhörsledare i några av de grövsta brottsfall vi
har haft i landet i modern tid har förundersökningsledaren
visat sådant ointresse för förhören med den misstänkte.
Jag vill gärna förstärka detta med att påpeka att det var
första gången sedan mordet på Gustav III för 200 år sedan en
person förhördes som misstänkt för att ha avrättat en svensk
statsman.
Redan nu anade jag oråd. Vi var ett 40-tal man på
våldsroteln som satte in hela vår polisiära erfarenhet och
jobbade häcken av oss i jakten på Olof Palmes mördare. Vi
hörde tidigt att det skurit sig mellan chefsåklagaren K G
Svensson och de tre i Palme-gruppens ledning: polismästaren
Hans Holmér, chefen för kriminalavdelningen Hans Wranghult
och chefen för spaningssektionen Stig Lennart Pettersson.
Det finns något man håller mycket högt i poliskretsar:
professionalismen. Ytterst sällan tillåts prestige, intriger
och personliga motsättningar sätta den ur spel när det gäller
jobbet. Jag poängterar: när det gäller jobbet. Men just
detta sker i vårt mest traumatiska mordfall i modern tid.
Det får Palme-utredningen att haverera i ett tidigt skede
och följden av detta blir att mördaren än i dag går fri.
Den 8 mars 1986 togs Victor Gunnarsson in första gången.
Detta sedan en stor mängd vittnen pekat ut honom som tänkbar
gärningsman.
Sedan kriminalinspektör Jan Svelin och jag efter varandra
hört honom i två omgångar under sammanlagt sex timmar, och
sedan Gunnarsson genomgått en för honom mycket besvärande
konfrontation, gav jag K G Svensson en sammanfattande
redogörelse per telefon.
Jag ska verkligen bemöda mig om att inte för ofta använda
mig av kraftord för att förstärka läsarens intryck av mina
reaktioner inför det som i fortsättningen kommer att
beskrivas här, men om jag säger att jag häpnade över
Svenssons agerande så har jag inte tagit i för mycket.
Frågan är om jag inte i dag, drygt sex år efter händelsen,
känner mig mera upprörd än då med tanke på vilka
konsekvenserna blev.
K G Svenssons kommentar var:
Jag är inte alls intresserad av detta utan ni kan gå
till spaningsledningen.

För att det hos läsaren inte ska uppstå något som helst
tvivel om att den kände spionåklagaren Karl Gerhard
Svensson, utan någon större erfarenhet av grövre våldsbrott,
verkligen i detta tidiga skede var ansvarig
förundersökningsledare när det gällde den man som
misstänktes för mordet på Sveriges statsminister, citerar
jag följande ur justitiekansler Bengt Hamdahls rapport den
14 december 1986 - vilken jag senare har anledning att
återkomma till:
Därmed övertog K G Svensson förundersökningsledningen i
den del som avsåg X (Gunnarson).

Chefsåklagare K G Svensson var alltså utsedd till
förundersökningsledare när det gällde Victor Gunnarsson i
samband med att vi tog in honom till det första förhöret den
8 mars.
Jag citerar vidare: Holmér kvarstod som
undersökningsledare i den övriga delen av förundersökningen
med Wranghult och polisintendenten Gunnar Severin som
ställföreträdare.

Alltså: K G Svensson får vår redogörelse av förhören och
av de från varandra oberoende vittnesmålen riktade mot 33-
åringen - en del lämnade av personer som vi kallade
medelsvensson och som inte hade någon relation till den
utpekade personen. Vår bestämda åsikt var att han mot den
här bakgrunden måste anhållas som skäligen misstänkt för
mordet på Olof Palme, om inte annat så av utredningstekniska
skäl.
Två rutinerade kriminalinspektörer står för denna
uppfattning - tyvärr måste jag påpeka det igen: det är min
erfarenhet som förhörsledare från flera grova brottmål som
övertygar mig om att ett anhållande är nödvändigt.
Men K G Svensson vägrar alltså att ta ställning, trots att
det är hans skyldighet. Han spelar över bollen till Holmér.
Antingen är det feghet eller också är det någon form av
demonstration mot spaningsledningens enligt Svensson
störande inblandning i förundersökningen.
Vad det än ligger för motiv bakom K G Svenssons agerande
att inte ta ställning i frågan om anhållande, begår han ett
grovt misstag som gränsar till tjänstefel.
Innan jag går vidare vill jag förklara vad som väntar.
Jag ska föra läsaren in i ett material som allmänheten
aldrig får ta del av i den polisiära och juridiska processen
i ett brottmål. Till läsarens förfogande står nu större
delen av förundersökningsmaterialet som avser Gunnarsson,
alla förhören och alla vittnesmålen. Precis som en polisman,
eller varför inte en ansvarsfull åklagare, ska läsaren få ta
del av vittnesmål och förhör, värdera dem och bilda sig en
egen uppfattning. Till detta kommer en del annat som är
relevant för att klarlägga bilden av den man som detta
material utpekar som Olof Palmes mördare.
Victor Gunnarsson ger sig ofta ut för att vara amerikan
och amerikaniserar gärna sitt namn till Vic Gunnison. Han
förvanskar det på olika sätt och han byter ut det mot
fantasifulla namn som han använder i olika syften. Allt
baserat på hans avancerade språkkunskaper som ger honom
möjlighet att skifta identitet och uppträda t ex som
amerikan, spanjor eller fransman.
Min redogörelse för förhören med Victor Gunnarsson var
alltså ointressant för förundersökningsledaren K G Svensson.
När han uppmanade mig att vända mig till spaningsledningen
svarade jag:
Ja, då får jag väl göra det. Men det är mig veterligen
första gången i svensk kriminalhistoria som
spaningsledningen ska besluta om en person ska anhållas
eller släppas fri.

Jag inväntade inte någon kommentar utan slängde på luren.
Jag är en fullvuxen, grov skåning och en polis som i
umgänget med vårt hårdaste brottsklientel lärt mig att säga
rakt ut vad jag tycker utan att snegla på några som helst
konsekvenser. Tvärtemot vad man skulle kunna tro har detta
skapat både respekt och förtroende för mig hos detta
klientel. En av orsakerna är nog att jag aldrig ljuger för
en misstänkt under ett förhör och att jag ej heller lägger
fram uppgifter som inte kan styrkas.
Det vill jag gärna ha sagt att jag på grund av mitt
burdusa sätt och det faktum att jag aldrig går undan för
någon också skaffar mig ovänner. Det kommer att visa sig att
mitt raka uppträdande gentemot ledningen senare ska slå
tillbaka mot mig.
Jag och kollegan Jan Svelin går nu upp till Palme-rummet
där Holmér, Wranghult och Pettersson dröjt sig kvar. Vi
bjuds på hamburgare medan vi drar läget för ledningen. Hela
tiden funderar jag på hur Holmér ska agera om han anser att
Gunnarsson ska anhållas. Trots allt kan han ju formellt inte
besluta om en sådan åtgärd.
Jag redogör för förhören och Gunnarssons uppträdande vid
konfrontationen och viker inte från uppfattningen att mannen
bör hållas kvar för att inte störa en fortsatt utredning.
Jag menar att Gunnarsson vid ett frigivande kan undanröja
bevisning. Den husrannsakan som polisen gjorde på uppdrag av
förundersökningsledaren K G Svensson var nämligen den sämsta
jag varit med om. Nere på våldsroteln stod en liten väska
med papper som saknade allt bevisvärde.
Jag reagerade direkt på den torftigt genomförda
husrannsakningen. I det här läget visste jag ingenting om
vad som fanns hemma hos den här mannen men efter mitt förhör
med honom anade jag att det borde finnas betydligt viktigare
material.Så var det också. När Victor Gunnarsson efter vårt
intensiva spaningsarbete under fyra dygn åter togs in för
förhör, sattes två av våra skickligaste kriminaltekniker in på
husrannsakningen. Det var Sven Olov Gundh och min gamle
lärare på skolan, Janne Olsson, numera en av cheferna på
tekniska roteln.
De dammsög Gunnarssons lägenhet under många timmar och fann
ett digert material som kunde ligga honom till last. Men då
hade det gått fyra dygn, och ingen vet vad han kan ha städat
undan.
När jag och Svelin lagt fram det vi hade och gett våra
synpunkter på Gunnarsson, svarade Hans Holmér:
Nej, den där är galen, ett fall för Beckomberga. Honom
sparkar vi väl ut, eller hur Hans?

Hans Wranghult nickade.
Jo, jag håller med dig.
Hans Wranghult handplockades en gång av Hans Holmér och
var sedan placerad i dennes knä. Jag hade inte väntat mig
något stöd från honom om det stred mot Holmérs ståndpunkt.
Däremot visade sig spaningschefen Stig Lennart
Pettersson, gemenligen kallad SL, vid detta tillfälle vara
en riktig polis. Jag högaktar honom verkligen för hans
snabba och spontana reaktion.
Han reste sig häftigt och sa klart och tydligt till sina
två chefer:
Men ni måste väl ge Börje en chans att utreda det här!
Det är ju helt otroligt om mannen ska få gå hem!

Men Holmér hade bestämt sig.
Vi skiter i honom, var hans slutkommentar.
Jag kunde inte i detta läge gå i polemik med mina chefer
men såg samtidigt genom SL Petterssons rakryggade
uppträdande att dörren inte var helt stängd.
Jag undrade i mitt ganska upprörda sinne vad fan Holmér
menade med sitt uttryck att Gunnarsson var ett fall för
Beckomberga.
Var det inte just det man kunde utgå ifrån, att den man
som sköt Olof Palme var en galning, en psykiskt sjuk
människa. Ett fall för Beckomberga, om man så vill.
Landets statsminister hade mördats, och en dryg vecka
efter mordet fångar vi in en man med så mycket emot sig att
utredningspersonalen i alla fall borde få en chans att
genomföra en utredning som inte riskerade att saboteras av
att han sattes på fri fot. Det hade varit en självklarhet
till och med vid ett vanligt fylledråp i ett gatuhörn i
någon svensk småstad.
Det kunde ju också runnit upp en normal polisiär tanke i
huvudet på Holmér att en sådan utredning lett till att en
hel besvärande gren på utredningsträdet kunde skäras bort.
Eller för att använda polismästarens eget bildspråk: att
ännu ett ljus hade släckts.
Så gick det alltså till. Jan Svelin fanns med och vet
det, SL Pettersson sa senare till mig att han tyckte det var
rent för djävligt att vi släppte Gunnarsson. Han står än i dag
fast vid denna ståndpunkt.
Det var inte alls så idylliskt och professionellt som
Hans Holmér framställer det i sin bok. Jämför hans
historieskrivningen med min:
Åklagaren beslutar frige Svanberg efter förhören och han
häver också beslaget och Svanberg får tillbaka sina grejor.
För säkerhets skull låter åklagaren poliserna föredra
ärendet för Hans Wranghult och mig för att höra om vi
har någon från honom avvikande uppfattning. Det har vi
inte. Svanberg förefaller vara en överspänd pratmakare. Det
är lika bra att han sparkas ut från polishuset.

Det är fullständigt fel. Åklagaren beslutar ingenting.
Och han låter inte oss för säkerhets skull föredra ärendet
för spaningsledningen. Holmér och Wranghult beslutade
själva utan samråd med Svensson att sparka ut Gunnarsson
ur polishuset.
SL Petterssons avvikande mening nämns naturligtvis inte
alls av Holmér. Han verkade inte ens vara närvarande.
En än mer förvriden bild av vad som hände får de som läst
Åshedens bok Jakten på Olof Palmes mördare. Där
får man veta följande:
Efter att ha lyssnat på kriminalarnas berättelse och
diskuterat i över en timme tycker Holm‚r och de andra att
det är uppenbart att mannen omöjligen kan ha utfört
attentatet. Och något vapnen har han inte: den uppgiften
stämmer inte.

Detta är inte bara fullständgit fel, det är sanslöst. Vi
var drygt en kvart hos Holmér. Det stod klart att mannen
inte kunde redogöra för sina förehavande vid tiden för
mordet. Hur kan då journalisten Åsheden påstå att han
omöjligen kan ha utfört attentatet. Var det verkligen
Holmérs ord?
Själv skriver han i sin bok sedan Gunnarsson åter - den
12 mars - tagits in och anhållits på vårt eget initiativ på
våldsroteln att strunta i spaningsledningens åsikter och
fortsätta på spåret:
Det förbryllar att Svanberg inte vill eller kan precisera
vad han gjort och var han varit under kvällen den 28
februari. Det står i stark kontrast till de detaljerade
uppgifter han lämnar om händelser och sammanträffanden i
tiden före och efter mordet.

Alibifrågan hade inte heller varit uppe till diskussion i
detta tidiga skede. Det var bara en av alla de viktiga
frågor vi ville ha svar på vid fortsatta förhör med
Gunnarsson. Det är väl ändå endast ett vattentätt alibi som
kan motivera uttrycket omöjligen kan ha utfört attentatet.
Och den ende som lämnat uppgiften om att Gunnarsson inte
hade något vapen var han själv vid våra förhör. Det
förvandlar Åsheden med en journalistisk vinkling till en
trovärdig förklaring som friar honom.
Victor Gunnarsson sparkades ut vid 23-tiden. Eftersom
uttrycket ofta återkommer vill jag tala om för läsaren att
det ingår i den polisiära vokabulären för att beskriva att
en tidigare misstänkt person avfärdas.
Jag gick hem mycket besviken. Vid det här laget kunde jag
inte klart säga att Gunnarsson mördat Olof Palme eller
åtminstone deltagit i brottet på något sätt. Men jag kunde
med ledning av mina erfarenheter från andra förhör i samband
med grov brottslighet dra slutsatsen att de lögner och
motsägelser som jag beslagit honom med bara vid detta korta
förhör gjorde honom starkt misstänkt. Jag har varit med om
många förhör där vi haft betydligt mindre på fötterna men
gjort ett anhållande för att ostört kunna fortsätta
utredningen.
Och nu gällde det mordet på statsminister Palme. Det
känns som jag hela tiden måste påpeka detta för att inte
tappa perspektiv på det som hände.
Dessbättre hade vi en riktig polis i ledningen för
våldsroteln, kommissarien Arne Irvell. Dagen efter gav jag
honom en fullständig bild av Svenssons och Holmérs
agerande.
Hans lugna kommentar var:
Fortsätt du Börje, det här är viktigt!
Och fortsätter, det gör vi, samtidigt som det kommer in
fler och än märkligare uppgifter om Victor Gunnarsson. Till
saken hör att det ännu inte förekommit någon publicitet
kring hans person som fått folk att reagera och kontakta
polisen.
K G Svensson kan nu utan någon prestigeförlust plocka in
Victor Gunnarsson igen. Det sker förmodligen till Holmérs och
Wranghults förtret eftersom de helst ville placera honom på
Beckomberga.
Anhållandet görs den 12 mars. Gunnarsson delges misstanke
om delaktighet i mordet på statsminister Olof Palme.
Måndagen den 17 mars gör chefsåklagare K G Svensson en
häktningsframställning mot Gunnarsson såsom delaktig i
mordet som gärningsman.
Nu har tonen alltså skärpts.
Onsdagen den 19 mars är det dags för häktningsförhandling.
Några timmar innan förhandlingen skulle ha börjat släpps
Gunnarsson fri av K G Svensson.
Skälet är att ett av de viktigaste vittnena sett ett fotopå Gunnarsson
tillsammans med sju andra personer, dock utan att identifiera honom,
dagen före den valkonfrontation då han med hundraprocentig
säkerhet pekade ut Gunnarsson.
För att läsaren senare vid bedömning av Gunnarssons egna
uppgifter och de graverande vittnesmålen inte ska påverkas
att dra ogrundade slutsatser avstår jag även här från att gå
in på närmare detaljer. Men jag ska kanske ändå klargöra för
den som inte är insatt i det polisiära rutinarbetet att en
fotokonfrontation går till så att vittnet får se ett foto
på t ex åtta personer varav en är den misstänkta. Efter
detta är vittnet bränt, dvs kan inte delta i någon
annan konfrontation. Ändå kan man tvingas vidta den här
åtgärden för att driva en utredning framåt. I det här fallet
var det ett fatalt misstag eftersom vittnet var en
nyckelfigur i utredningen. Vid en valkonfrontation får
vittnet betrakta den misstänkte tillsammans med ett antal
personer genom ett spegelfönster. Dessa rör sig enligt ett
visst mönster och har ingen möjlighet att se vittnet.
Det faktum att ett vittne fått se ett foto på vilket den
misstänkte förekommer före en valkonfrontation gör att denna
saknar bevisvärde.
Det är i detta läge K G Svensson tappar besinningen och,
med Holmérs ord, inte har is i magen.
Gunnarsson sparkas än en gång ut, vilket inte bara försvårar
den fortsatta utredningen utan i vissa stycken helt enkelt
saboterar den. Det blir ett utredningskaos där ingen längre
vet om Gunnarsson fortfarande ska ses som misstänkt
gärningsman eller om utredningen ska styras in på andra
spår.
Den 16 maj meddelar åklagarna K G Svensson och Lage
Carlström att förundersökningen mot Gunnarsson nerlagts.
Det var för oss på den polisära sidan, och tydligen också
för spaningsledningen, obegripligt att allt det som fanns
mot Gunnarsson inte fick prövas inför rätten, och i första
hand i samband med en häktningsförhandling. En rad frågor
hade inte fått sina svar. Därför planerades ännu ett förhör
med Gunnarsson i slutet av maj. Nu omöjliggjordes detta och
frågorna har förblivit obesvarade. Det är bl a detta som jag
anser är ett sabotage mot den fortsatta utredningen.
Det var till en början mycket svårt att förstå K G
Svenssons handlande. Visst förlorade den viktiga
valkonfrontationen sitt värde genom att ett av huvudvittnena
dagen före sett den misstänkte på bild. Men alla andra
uppgifter han lämnat kvarstod och var mycket besvärande för
Gunnarsson.
Och hur kunde plötsligt efter en vecka övriga
vittnesuppgifter om Gunnarsson, som fått K G Svensson att i
sin häktningsframställan tala om på sannolika skäl delaktig
i mordet som gärningsman
, plötsligt sakna sådant värde att
det inte fanns anledning till häktningsförhandling?
Efter hand klarnade bilden. När han den 16 maj lade ner
förundersökningen bifogade han detta tillägg till
pressmeddelandet:
Slutligen vill jag i fråga om åklagarens roll i
utredningsarbetet beträffande X (Gunnarsson) anföra följande.
X hade långt tidigare kunnat avföras från mordutredningen om
inte ledningsgruppen i Palmeärendet genom inblandning i
förundersökningsledningen, agerande i olika riktningar och
försök till påtryckningar på åklagaren genom olika kanaler
stört och hindrat ett rationellt arbete från åklagarens
sida. Enligt min mening har X utsatts för rättskränkning av
allvarlig beskaffenhet. Det ankommer inte på mig att göra
några närmare uttalanden om ansvarsfrågan i denna del. Jag
välkomnar regeringens snabba ingripande i fråga om
tillsättande av en granskningskommission. Enligt min mening
är det nödvändigt att en allsidig och fullständig granskning
och belysning av hela den aktuella rättsaffären, avseende X,
kommer till stånd snarast möjligt.

Kriget mellan K G Svensson och Hans Holmér var alltså
betydligt allvarligare än vad vi som hade annat att tänka på
ens anat.
Holmér kommenterar detta i Ann-Marie Åshedens bok så
här:
Det har inte varit fråga om samarbetssvårigheter utan om
att åklagaren inte svarat upp mot de krav man måste kunna
ställa på en åklagare i ett mål av den här arten. Man kan
inte sitta i det här målet på gamla meriter, utan måste visa
att man duger någonting till NU. Nu kommer K G Svensson och
säger att 33-åringen borde ha avförts från utredningen långt
tidigare! Och att det var ett rättsövergrepp att hålla honom
kvar! Det står ju som en fiollåda det här! Det är ofattbart
att K G Svensson kan vara så dum. Låt oss anta att han har
rätt i sin bedömning att 33-åringen utsatts för ett
rättsövergrepp. Vem är det då som lett det i så fall? Jo,
det är K G Svensson! Sen kan man notera att han har jobbat i
en skyddad verkstad i hela sitt liv. Det är ingen insyn i
spionmål. Där har man stora stämpeln.

Jag håller med honom om detta.
Hans Holmér bad överåklagaren i Stockholm, Claes Zeime,
att byta ut K G Svensson och frågade om Zeime var villig att
själv överta ledningen.
Zeime påminde om att K G Svensson tidigare i ett fall
inte heller orkat fullfölja ett mål. Det var i det s k
Kröchermålet som gällde den planerade kidnappningen av
Anna-Greta Leijon. Han hoppade av och fick efterträdas av
byråchefen på SŽPO, P-G Näss.
Ett par dagar senare meddelade Zeime att han inte har
kraften att flytta på KG
(enligt Holmér) och att han inte
var beredd att gå in som förundersökningsledare därför att
han skulle på safarisemester.
K G Svensson påstår alltså i sitt pressmeddelande att
Gunnarsson utsatts för rättskränkning av allvarlig
beskaffenhet. I detta måste han då inbegripa sitt eget
agerande, att inte en enda gång lyssna på den man han
misstänkte för mordet på Palme för att bilda sig en
uppfattning om honom.
Endast en gång tog Lage Carlström kontakt med mig i
egenskap av förhörsledare under den vecka jag hörde
Gunnarsson. Då kom han in på mitt tjänsterum och hade de
första hundra sidorna utskrivna förhörsprotokoll med sig.
Med tanke på att man senare anklagade mig för att ligga
bakom den felaktiga fotokonfrontationen och att ha varit en
dålig förhörsledare var det skönt för mig att ha kollegan
Ulf Norlin i rummet. Han och jag hörde Lage Carlström
säga:
Jag måste beundra ditt sätt att hålla förhören med
honom. Du kör med raka, klara linjer och har dessutom
uthållighet vad det gäller detaljer. Det gläder mig
verkligen.

Lage Carlström hade alltså läst igenom en del av
förhörsprotokollen. Men vad hade den ansvarige K G Svensson
gjort?
På eftermiddagen tisdagen den 18 mars, dagen före den
utsatta häktningsförhandlingen träffar jag honom i
korridoren och han ber mig - kanske ska det vara beordrar mig
- att skriva en häktningspromemoria.
Den ska vara synnerligen utförligt gjord, och jag vill ha
den i morgon bitti!

Visst har det hänt många gånger att jag som förhörsledare
gjort utkast till häktningspromemorior åt åklagare. Det är
ju alltid förhörsledaren som sitter inne med de bästa
kunskaperna om den misstänkte. Och vid dessa tillfällen har
det aldrig inträffat att häktningen avslagits av rätten.
Men, påpekar jag än en gång, det här gäller mordet på
Sveriges statsminister, och K G Svensson har ansvaret för hur
den misstänkte ska behandlas.
Det går upp för mig att han helt enkelt inte har underlag
för att skriva en häktningspromemoria. Hittills har bara 98
sidor av förhörsprotokollen skrivits ut. Kanske har han läst
dessa, det vet jag inte. Men det räcker inte. Och han har
inte växlat ett ord med mig om hur förhören fortskrider. Han
är verkligen illa ute.
Jag gör det givetvis. Jag till och med känner det som min
plikt med tanke på att jag har de största kunskaperna om
Gunnarsson, och att detta är den viktigaste brottsutredning
jag någonsin varit inblandad i. Jag arbetar på mitt rum till
03.00 på natten och presenterar mitt utkast för K G Svensson
på förmiddagen dagen efter.
Jag har aldrig skrivit ett så utförligt PM tidigare. På
tio och en halv tätskrivna A 4-sidor radar jag upp indicierna
mot Gunnarsson. Jag tvivlar inte en sekund på att den
misstänkte kommer att häktas - trots att jag nu vet att
fotot visats före valkonfrontationen. Den uppgiften får jag
av ett par kolleger på våldsroteln under tisdagen.
Då jag inte sedan Gunnarsson anhållits sysslat med några
andra förhör, fäster jag inte så stort avseende vid detta.
Jag inser att det gör vittnet värdelöst när det gäller
själva konfrontationen.
Och jag gör inte heller någon affär av det för jag tror
att K G Svensson givetvis som förundersökningsledare känner
till den här tavlan. Men inte heller detta var han
underrättad om.
När vi träffas och gemensamt går igenom mitt PM läser han
exakt en sida och tolv rader. Sedan blir han alldeles vild
och kastar ifrån sig papperen.
Han ändrar först ordet fotokonfrontation till
valkonfrontation då han tror jag skrivit fel. Men efter ett
par rader till går det upp för honom att det faktiskt gjorts
en fotokonfrontation dagen före.
K G Svensson läser inte en rad till i denna
häktespromemoria. Den finns i dag bara i ett exemplar och är
i min ägo. Inte ens efterföljande Palme-grupper har frågat
efter den.
K G Svensson begär omedelbart sammanförande mellan
Gunnarsson och detta vittne vilket också sker. Det blir
kaotiskt och mycket störande för vittnet när de möts öga mot
öga. Efteråt ger K G Svensson order om frisläppande av
Victor Gunnarsson. Därefter författar han sitt
pressmeddelande. Det är för Palme-utredningens fortsatta
utveckling avgörande åtgärder han vidtar utan samråd
med spaninsgledningen. Ja, jag vågar påstå att detta är
början på det kaos som sedan leder till utredningens kollaps.
Förundersökningsledaren tog inte del av förhörsledarens
häktningspromemoria i vilken fotokonfrontationen med detta
vittne bara var en liten del.
Utan vetskap om vad jag i övrigt hade att anföra mot
Gunnarsson frisläpper han den person som han tidigare begärt
häktad för delaktighet i mordet som gärningsman.
K G Svenssons handlande var enligt min mening fullkomligt
vettlöst. Han utsattes efter detta självklart för en stark
press från Gunnarsson och dennes advokat Gunnar Falk att helt
avskriva den s k 33-åringen från utredningen. Men det var
naturligtvis också viktigt för Svensson att backa upp sin
egen uppfattning att Gunnarsson utsatts för rättsövergrepp och
borde ha avförts långt tidigare.
Efter det att K G Svensson den 16 maj lagt ner
förundersökningen mot Gunnarsson, skulle det givetvis mycket
till för att någon enskild polisman eller någon i
spaningsledningen åter skulle närma sig honom.
En del halvhjärtade försök att reda ut de trassliga
härvorna kring Gunnarsson gjordes. Men trots avskrivningen
borde utredningen fortsatt utan hänsyn till Gunnarssons och
advokat Gunnar Falks protester.
Förundersökningsledaren K G Svenssons sammanbrott
orsakades alltså av att den han betraktade som sitt
huvudvittne, afrikanen ID, fått se ett konfrontationsfoto
med Gunnarsson dagen före den avgörande valkonfrontationen.
Låt mig säga att detta var oerhört tragiskt för den
fortsatta Palme-utredningen. För här hade man faktiskt ett
vittne som vid en häktningsförhandling och även vid en
rättegång hade haft avgörande betydelse för domstolens
bedömning av målet. Men inte enbart därför att vittnet vid
valkonfrontationen pekat ut Gunnarsson. Andra uppgifter han
lämnat hade minst lika stor betydelse för fastställande av
att han verkligen träffat på den man han pekat ut. Dessa
reducerades nu till ingenting.
I stället för att fullständigt avfärda ID, som K G Svensson
gjorde på grund av att han inte satt sig in i dennes
kompletta vittnesmål, skulle man koncentrerat utredningen
kring honom på vad han upplevt och vad han sagt vid förhören
och - inte minst viktigt - vad mina kolleger i
spaningsgruppen kommit fram till efter tidsödande kontroller
av vittnets rörelser i och omkring området.
Vad beträffar trovärdigheten har man all anledning att
ställa sig frågan varför denne man som är invandrare, och
vid den här tidpunkten hade svårt med svenska språket,
självmant skulle sticka ut hakan och uppträda som vittne mot
en person som misstänktes ha mördat Sveriges statsminister.
Han ger själv svaret när han säger: Det var ingen som bett
mig... jag tog mitt ansvar.
Efter sammanförandet med Gunnarsson, som ledde till
att denne omedelbart släpptes fri, var ID så rädd för att
utsättas för hämnd från den person han pekat ut och som han
därmed också hade anledning tro var en mördare, att vi under
flera veckor fick hålla honom gömd på hotell under fingerat
namn.
Som jag nämnt finns det åtskilligt mer i ID:s vittnesmål
som kunnat bli avgörande för en fällande dom mot Gunnarsson,
och detta ska jag givetvis mycket detaljerat återkomma till.
JK Bengt Hamdahl slår fast i sin utredning:
Jag vill dock, efter att ha lyssnat till bandupptagning
av det förhör varvid Gunnarsson och ID personligen
konfronterades med varandra, tillägga att ID uttalat sig på
ett sådant sätt att fotovisningen knappast kan antagas ha
haft någon betydelse för hans identifiering av Gunnarsson
som den person som han sammanträffade med på Döbelnsgatan.
Senare när det började blåsa snålt kring utredningen i
samband med juristkommissionens förhör med alla inblandade
parter lastade K G Svensson mig för att ha stått bakom
fotokonfrontationen. Hans uppgift togs för gott av JK och
senare också av Hans Holmér som ger följande felaktiga och
vilseledande beskrivning av ett ledningsmöte efter
konfrontationen:
Klockan 13.30 på söndagen träffar Hans Wranghult och jag
åklagarna för att diskutera läget. Närvarande är också
rotelchefen Nisse Linder, biträdande kriminalchefen Gunnar
Severin, förhörsledaren Börje Wingren och kriminalinspektör
K G Sjödin. Åklagarna redogör för resultatet av
konfrontationen med ID. I rummet är det bara Börje Wingren
som känner till att ID på lördagen fått se ett foto på
Gunnarsson. Det är också bara Wingren som direkt kan värdera
utfallet av konfrontationen. Men han tiger.
Detta är en grov anklagelse mot mig som polisman. Jag
skulle, enligt Holmér, fört ledningsgruppen bakom ljuset
genom att tiga om den felaktiga fotokonfrontationen. Det är
kränkande.
För det första var jag inte med på det här mötet. Inte på
något annat heller där Holmér och de båda åklagarna deltog.
Den enda gång jag konfererade med Holmér var när Gunnarsson
släpptes den 8 mars. Åklagarna sammanträffade jag inte med
förrän tre dagar efter konfrontationen när vi skulle gå
igenom häktningspromemorian.
För det andra var jag vid den här tidpunkten helt
upptagen av att förhöra Gunnarsson, alltid med hans advokat
Gunnar Falk vid sin sida. Gunnarsson var mitt ansvarsområde
och fram till konfrontationen hade jag koncentrerat förhören
till helt andra platser än Döbelnsgatan.
Först vid valkonfrontationen på söndagsförmiddagen den 16
mars såg jag tillsammans med advokat Gunnar Falk vittnet ID
för första gången. Och inte förrän på måndagen hörde jag
talas om att konfrontationsfotot visats för honom.
Jag hade alltså ingenting med detta vittne att göra och
än mindre någon anledning att beordra en fotokonfrontation.
Min polisiära rang medgav inte heller möjlighet att ge en
sådan order utan min närmaste chefs sanktion.
Jag kan inte se annat än att både Holmér och Svensson
genom att vältra över ansvaret på mig försökt lägga ut
dimridåer kring sitt eget felaktiga och prestigefyllda
agerande. Jag kan också tänka mig att de inte i sin vildaste
fantasi väntat sig att denne kriminalinspektör, som i
vredesmod efter några veckor lämnade Palme-utredningen, sju
år senare skulle bemöta anklagelserna. Detta genom att
ställa ett material till allmänhetens förfogande som bland
annat avslöjar en prestigekamp som saboterade
Palme-utredningen och grovt vilseledde allmänheten och vars
konsekvens i dag är att Olof Palmes mördare fortfarande går
fri.
Jag vill därför avsluta denna inledning med att återge
det brev jag skrev till spaningsledningen redan den 26 maj
1986. Då redogjorde jag för hur det här ärendet handlagts,
men K G Svensson och Hans Holmér har förtigit dessa faktiska
omständigheter när de senare i olika sammanhang uttalat sig
om den för Palme-utredningen ödesdigra fadäsen.

Till spaningsledningen angående mordet på statsminister
Olof Palme Stockholms polisdistrikt.
Med anledning av uppgifter som framkommit i ett
pressmeddelande från chefsåklagare K G Svensson och andra
uppgifter i massmedia om att undertecknad, i första skedet
förhörsledare för den misstänkte Victor Gunnarsson, skulle
undanhållit viss information för förundersökningsledningen
och felaktigt handlagt en fotokonfrontation med vittnet
ID, vill jag härmed lämna följande förklaring:
Vad det gäller ID frånsäger jag mig allt ansvar för
handläggningen av detta vittne. Jag har aldrig beordrat
någon kollega att hålla förhör med denne man och ej heller
beordrat någon fotokonfrontation. Min första kontakt med ID
fick jag strax innan valkonfrontationen mellan honom och den
misstänkte Gunnarsson. Denna konfrontation var
kriminalinspektör Dick Lönnblad helt ansvarig för och vem
som gett honom klartecken till densamma har jag ingen som
helst aning om. Anledningen till att jag deltog var att
Gunnarssons advokat Gunnar Falk begärt att få vara närvarande.
Att jag sedan övertog ledarskapet vid konfrontationen finner
jag inte anmärkningsvärt eftersom jag var Gunnarssons
förhörsledare. Om några fel begåtts vid denna konfrontation
hade säkert advokat Gunnar Falk omgående protesterat. Han
gavs också tillfälle att ställa frågor men avstod. Se
protokollet.
I dag har undertecknad samtalat med kriminalinspektör
Lars Borgström, tjänstgörande på våldsroteln. Han säger sig
ha god insikt i just denna bit av utredningen och klarlägger
förutsättningslöst följande: Några dagar före
fotokonfrontationen med ID uppsöker han mig på mitt
tjänsterum med anledning av att jag är Gunnarssons
förhörsledare. Han diskuterar en fotokonfrontation mellan
Gunnarsson och vittnet ID och står för att jag gett honom
följande svar:
-All sådan handläggning tar jag av naturlig anledning
inget ansvar för.
Jag hänvisar Borgström till ledningen för gruppen,
kommissarie Åke Svensson.
Borgström säger att han minns mycket klart att han dagen
före fotokonfrontationen av ledningen blev beordrad att
arbeta tillsammans med kriminalinspektör Uvemo. De skulle
gemensamt uppsöka ID, hålla förhör med denne och även visa
upp fotot. Borgström säger sig ha fått detta ärende och
denna order av kommissarie Åke Svensson. Borgström menade att
det inte var lämpligt att visa ett foto i detta läge men
Svensson framhärdade att denna bild fick visas för vittnet.
Borgström fick andra arbetsuppgifter och en annan kollega
följde med Uvemo. Borgström säger sig klart stå för dessa
uppgifter.
Däremot påtager sig undertecknad allt ansvar vad det
gäller förhör och valkonfrontation med vittnena JS och DZ.
Att denna konfrontation urartade berodde på att Gunnarsson
vid tillfället spelade sådan apa framför spegeln att vittnet
DZ blev livrädd och bröt ihop. Inte förrän hon förevisats
konfrontationsrummet och blivit helt övertygad om att
Gunnarsson inte kunnat se henne genom spegelglaset kunde DZ
lugnas ner.
Riktigt är också, att de efter valkonfrontationen visades
7 stycken foton. Vid denna visning var vi endast angelägna
om att få fram en ungefärlig klädsel på den man som cirka 25
minuter efter mordet kommit in på Saga-biografen 45 minuter
in på föreställningen och iakttagits av vittnena JS och DZ.
Därför övertäcktes samtliga ansikten på de fotograferade och
endast klädseln visades.
Dessa förhör spelades inte in på band utan skrevs ner av
undertecknad. Åklagarnas uppgifter om att de inte till
fyllest informerats är inget annat än undanflykter.
Kammaråklagare Lage Carlström har på mitt tjänsterum läst
varenda rad av dessa förhör. Samtidigt som Carlström läste
dessa förhör hade han börjat läsa utskrifterna av
bandförhören som hölls med Gunnarsson. Han uttryckte vid
tillfället sin uppskattning över hur dessa förhör leddes av
undertecknad och sade sig vara mycket nöjd med det sätt de
hölls på.
Jag vill än en gång påtala att jag under denna utredning
helt koncentrerat mig på personen Gunnarsson och de uppgifter
han lämnat mig under hållna förhör, uppgifter som jag än i
dag anser vara helt sönderslagna under pågående förhör och
stöder helt spaningsledningen i det fortsatta arbetet.
Stockholm 860526
Börje Wingren
kriminalinspektör
Kapitel 1

Till sidans början