Detta är en sida ur LEOPOLD REPORT besökare från ca 50 länder varje månad


 

På den här sajten publicerar vi kapitel för kapitel boken
Han sköt Olof Palme
av kriminalinspektör Börje Wingren och journalisten Anders Leopold.

 

Åter till startsidan

Börje Heeds förord som visar att han efter att ha läst utredningsmaterialet i manuskriptform delade Wingrens uppfattning om vem som mördade Olod Palme.

Börje Wingrens inledning i vilken han ger en sammanfattning av konflikten mellan spaningsledning och förundersökningsledaren, vilken bidrog till ett kaos som allvarlig skadade hela mordutredningen.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Kapitel 1
ETT KLASSISKT
GÖMSTÄLLE

 

Klockan var 01.10 lördag morgon den 1 mars 1986, och jag var
på väg att lösa ett ganska komplicerat bridgeproblem. Det
tillhör mina nattliga vanor hemma i lägenheten på
Agnegatan i Stockholm innan jag går till sängs.
Jag hade kommit hem vid 18-tiden efter en relativt
rutinmässig arbetsdag på våldsroteln i det stora polishuset
på Kungsholmen. Jag bodde nära jobbet, knappt fem minuters
promenad. Jag hade vilat en stund, slötittat på TV och
knappast ägnat mer än en förströdd tanke åt österrikaren WK
som uttalat våldsamma hotelser mot bland andra statsminister
Olof Palme och länspolismästare Hans Holmér. Bevisningen
var övertygande då vi på våldsroteln hade flera bandade
samtal med hans hotelser som framförts på telefon. Men jag
såg honom bara som en av alla de galningar vi dagligen
konfronteras med på våldsroteln. Den här människan betedde
sig för övrigt mycket märkligt. Han var själv invandrare men
hatade den svenska invandrarpolitiken.
Chefsåklagare K G Svensson ansåg att ärendet kunde
anstå till måndagen. Det fanns all anledning att tro att det
rörde sig om tomt hot. Men i juridisk mening var det ändå
ett allvarligt brott som skulle komma att rubriceras öolaga
hotö. Det räckte för att anhålla mannen.
Plötsligt bröts nattradions musik på P3. En manlig röst
sa med lätt skälvande stämma:
-Klockan är tio minuter över ett och vi bryter sändningen
här. Vi har nämligen en extra sändning från
nyhetsredaktionen. Sveriges statsminister Olof
Palme är död. Han sköts i kväll i centrala Stockholm.

Om jag ska försöka mig på att beskriva vad jag kände så
var det ungefär som att få en elektrisk stöt rakt in i
huvudet. Men ska jag vara riktigt ärlig tror jag inte att
jag har förmågan att i skrift återge mina känslor inför
detta meddelande. I dag är jag dessutom ganska osäker på hur
jag reagerade. Påståendet att Olof Palme var död fick mig
sannolikt att lyfta blicken från spelkorten och fästa den på
radioapparaten. Uppgiften att han skjutits måste ha fått mig
på benen i en sjuhelvetes fart.
Jag minns i alla fall att jag småsprang den korta
sträckan bort till polishuset och att jag då kände en
tilltagande vrede. Det var för mig en ny upplevelse. En av
de yrkesskador jag ådragit mig under alla de utredningar av
våldsbrott jag deltagit i genom åren var en sorts
helautomatisk känslokyla. Den kopplades på i inledningen av
varje nytt uppdrag för att ge tankarna möjlighet att fritt
och förutsättningslöst angripa nya problem utan emotionella
störningar.
Men det här var annorlunda. Som den gamle gråsosse jag är
var det som om jag själv utsatts för ett attentat. Senare
kunde man läsa formuleringar som öett skott mot rörelsenö
eller öskott riktade mot demokrati, civilisation och
anständighetö. Det var jag redan från början villig att
skriva under på. Jag var i högsta grad uppvuxen i den
demokratiska rörelse vars främste företrädare var Olof
Palme. Men det var inte så att jag i allt sympatiserade med
honom. Framförallt tyckte jag att han ägnade sig lite för
mycket åt problemen utanför det här landets gränser. Jag
brukade säga att han var mer världsminister än
statsminister. Men han var dock en av de största i
socialdemokratins historia även om jag inte kom honom lika
nära som några av hans legendariska partibröder.
I min barndom dök de då och då upp i mitt föräldrahem i
Helsingborg. Min far var ordförande i Svenska
metallindustriarbetareförbundet avdelning 31 i många år. Vi
bodde i en lägenhet i anslutning till Folkets hus. Där hade
mor och far suttit i köket och druckit kaffe med många
förgrundsfigurer inom partiet, bland andra Per-Albin
Hansson, Ernst Wigforss och Gunnar Sträng. Jag vill alltså
inte förneka att det fanns ett visst personligt engagemang i
jobbet att snabbt gripa Olof Palmes mördare.
Tack vare min närhet till polishuset var jag en av de
första som spontant anslöt mig till den ordinarie styrkan på
krimjouren. Jag stötte genast på min gamle rotelchef Nisse
Linder som konstaterade att öhär kommer det att behövas så
mycket folk som möjligtö.
Min första insats blev att omgående tillsammans med en
kollega åka till hotell Sheraton. Dörrvaktmästaren hade
larmat om en person som kommit in på hotellet och pratat
upprört om att Olof Palme var mördad. Detta vid en tidpunkt
då radion ännu inte gått ut med det första
nyhetsmeddelandet.
Inför varje tips och varje åtgärd man vidtog de här
första timmarna fanns naturligtvis en önskan att komma
direkt på spåret. I mitt huvud surrade självfallet redan
från början en massa frågor om österrikaren som hotat Palme.
Hade han trots allt menat allvar och slagit till? Hade vi så
kapitalt missbedömt honom? Jag tror jag planterade dessa
funderingar hos Nisse Linder innan vi störtade iväg till
Sheraton. Nu var ju WK plötsligt mycket het och vi borde
omgående få ut folk på spaning efter honom.
Mannen på Sheraton kunde utan vidare avfärdas. Jag kände
honom sedan tidigare och även om han inte tillhörde de
tillförlitligaste busarna höll hans historia. Han hade varit
på släktträff i någon av de norra förorterna och när han
åkte tillbaka till hotellet hade han passerat mordplatsen på
Sveavägen. Där upplystes han om att det var Olof Palme som
mördats.
Jag var tillbaka vid tvåtiden. Då surrades det ordentligt
om österrikaren WK. Min kollega Erik Skoglund på våldsroteln
som kände honom väl ledde spaningarna.
Folk strömmade till från alla håll, en del genom budning
efter larmlistorna och andra lika spontant som jag sedan de
hört om mordet på radion.
För att vi inte skulle sitta i knäet på varandra flyttade
vi som tillhörde våldsroteln upp till vår avdelning dit
större delen av inkommande spaningstips kopplades.
I sviterna av den chockvåg som drog fram genom polishuset
de första timmarna efter mordet på landets statsminister
begicks säkert en del felgrepp som fick konsekvenser för den
fortsatta utredningen. Men jag ska inte närmare gå in på
detta. Det ämnet har under åren stötts och blötts inom och
utom polishuset av andra personer som varit både bättre och
sämre informerade än jag.
Men jag står fast vid att ett av misstagen var att inte
omedelbart kalla in den tyngste och mest meriterade
mordspanaren vi vid den här tidpunkten hade i landet,
kommissarie Arne Irvell - i dag pensionerad. Han var
biträdande chef på våldsroteln men också spaningschef.
Ledningsgruppen bestämde sig för att det var bäst att Arne
Irvell fick sova ut inför det jättejobb som väntade honom.
Det var inget bra beslut. Det fick vi snart erfara. När
han sent omsider på lördagsmorgonen stormade in i polishuset
nerkallade han ve ooh förbannelse över dem som inte fattade
att de första timmarna i jakten på en mördare var de
viktigaste. Och här gällde det mord på Sveriges
statsminister! Då skulle fan i helvete inte chefen tillåtas ligga
och sova!
De störningar som redan från början uppstod på chefsnivå
och snart spred sig till högsta spaningsledningen nådde
dessbättre inte fram till oss som jobbade på fältet. Vi var
laddade som spelarna i ett ishockeylag alldeles före
nedsläpp. För oss existerade nu bara de tips som strömmade
in och arbetet med att blixtsnabbt värdera dem och gå igång
med spaning och förhör.
Mitt viktigaste samtal kom ganska exakt 02.15.
Hej jag sitter här hemma bland mina flyttkartonger...
jag har flyttat,
sa en kvinnoröst. Jag och min väninna var
på bio i kväll, vi såg Morrhår och ärtor, du vet
kanske... den av Gösta Ekman.

Trots den sena timmen lät hon pigg och nykter - vilket man
inte kunde säga om alla som ringde den natten.
Ja, sa jag. Vilken biograf går den på?
Saga, biografen Saga på Kungsgatan. Vi var alltså på
Saga, på nattbion som började klockan 23. Och ungefär en tre
kvart in på filmen, det var väl någonstans mitt i, så
öppnades dörren och en man skyndade in i salongen och satte
sig hastigt ner ett par bänkrader framför oss. Han bara
sjönk ihop och tog inte ens av sig rocken och sedan satt han
blick stilla resten av filmen. Nu med tanke på det hemska
som hänt så... vi tyckte det verkade mystiskt.

Det tyckte jag med. I allra högsta grad. Olof Palme
skjuts i korsningen Tunnelgatan - Sveavägen i centrala
Stockholm klockan 23.21. Biografen Saga ligger i
mordområdet. En kvart - tjugo minuter senare rusar en man in
på denna biograf uppenbarligen inte för att han längtat
efter att få se filmen - han var ju 45 minuter försenad.
Det var ett klassiskt sätt att gömma sig på!

Kapitel 2
Till sidans början
Till startsidan