etta är en sida ur LEOPOLD REPORT besökare från ca 50 länder varje månad

 

På den här sajten publicerar vi kapitel för kapitel boken
Han sköt Olof Palme
av kriminalinspektör Börje Wingren och journalisten Anders Leopold.

 

Åter till startsidan

Börje Heeds förord som visar att han efter att ha läst utredningsmaterialet i manuskriptform delade Wingrens uppfattning om vem som mördade Olod Palme.

Börje Wingrens inledning i vilken han ger en sammanfattning av konflikten mellan spaningsledning och förundersökningsledaren, vilken bidrog till ett kaos som allvarlig skadade hela mordutredningen.

Kapitel 1. En teater eller biograflokal är numera ett klassiskt gömställe efter ett statsmannamord. Oswald försökte gömma sig på en teater efter mordet på president Kennedy. 45 minuter efter mordet på Olof Palme kommer en man insmygande på Saga-biografen på Kungsgatan...
Kapitel 2. Om en bok, ett manuskript och anonyma brev som berättar mycket om dess författare.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Kapitel 3
VITTNET SOM INTE SÅG NÅGONTING

Mannen som smög in på Saga-biografen omkring 45 minuter
efter det filmen börjat blev det viktigaste spåret på
mordnatten. Åtminstone för mig.
Jag och en kollega på stöldroteln åkte hem till kvinnan
som ringt in tipset. Det var en mycket förtjusande 26-årig
dam som hade allting mycket klart för sig. Klockan var
omkring 03.00 och det kändes befriande att konstatera att
hon var helt nykter.
Jag skulle gärna vilja beteckna vittnet JS som ganska
tuff och skärpt. Hennes yrke som bartender på en av
Stockholms större innekrogar bidrog till den positiva
värderingen av hennes iakttagelser. Hon påpekade också själv
att man i det jobbet lärde sig att lägga märke till olika
människor både ifråga om klädsel och utseende.
Hon hördes flera gånger tillsammans med sin väninna, 22-
åriga DZ, och deras iakttagelser stämde väl överens. De blev
också de två första vittnena som konfronterades med den
misstänkte Victor Gunnarsson när han togs in första gången
den 8 mars. Men det återkommer jag till.
Som jag påpekat tidigare är det oftast de första
iakttagelserna efter ett mord som blir de värdefullaste, när
det gäller att binda den misstänkte till brottet. Vi hör
vittnet och skriver ner en rapport som kallas
spaningsuppslag. Denna rapport ligger till grund för just
det fortsatta spaningsarbetet och kompletteras senare med
ett bandinspelat förhörsprotokoll.
Det här är valda delar av vittnet JS iakttagelser som de
nedtecknats i spaningsuppslaget timmarna efter mordet:

Samma kväll (28 februari) var JS tillsammans med sin
väninna DZ på biografen Saga och såg där en s k
nattföreställning av filmen Morrhår och ärtor.
Föreställnigen började kl 23.00 eller någon minut senare.
Tillsammans med DZ satt hon i biografsalongens från
ingången sett högra sida nästan längst ut mot gången och
strax bakom mitten av salongens mitt. Det mesta folket satt
i salongens vänstra halva, endast ett fåtal personer satt i
den högra halvan om man delar salongen mitt av på längden.
C:a 45 minuter in på föreställningen så öppnas plötsligt
den dörr till salongen som är belägen c:a 8 meter snett
bakom damernas platser. Dörren öppnas inte på vid gavel och
JS får uppfattningen att det mera verkar som personen inte
vill störa föreställningen. Dörren öppnas ungefär en
kroppsbredd.
Vad JS däremot lade märke till var den snabbhet mannen
efter det han kommit in i salongen visade när han var på väg
till den plats han satte sig på. Han mer eller mindre
halvsprang, dock tyst, och han tog plats i en bänkrad tre
rader framför damerna och ingen annan person satt intill
honom. Däremot längre in på samma bänkrad satt någon men
ingen person var placerad mellan damerna och mannen i
biografsalongens längdriktning.
Kommen in i bänkraden så sjönk mannen djupt ner i
biograffåtöljen och endast huvudet var synligt bakifrån.
Här satt mannen blick stilla till dess föreställningen var
slut omkring klockan 00.40. Vid utgåendet hade damerna ingen
större brådska, gick nog bland den senare halvan av
publiken. Den omtalade mannen gjorde sig inte någon särskild
brådska utan lämnade lokalen lugnt och sansat.
JS beskriver mannen: C:a 180 cm lång, mörkt hår, dock
inte kolsvart, ovalt ansikte möjligen något åt det smalare
hållet, påfallande stor rak näsa. Han var normalt klippt,
inget hår växte över kragen.
Klädsel: Antingen svart eller mycket mörkbrun överrock,
knälång, det sistnämnda är hon säker på. (tm)vrig klädsel har
JS endast intrycket av att den var mörk. Hon tror att mannen
var barhuvad, hade han någon huvudbonad så var det i så fall
en mindre sådan, även denna mörk.

Det finns en detalj i de båda kvinnornas vittnesmål som
är av största vikt. Tidpunkten. Här pressades de på olika
sätt, rekonstruktion på biografen gjordes och man kan säga
att de på sin höjd ville flytta tiden bakåt fem minuter.
I stort sett halva filmen har alltså gått när den här
mannen kommer in. Det rör sig om ungefär 20 minuter efter
mordet på Olof Palme. Det är ganska uppenbart att mannen
valt biografen för att gömma sig. Han rör sig snabbt, han
sjunker djupt ner i fåtöljen, han tar inte ens av sig den
knälånga överrocken.
Jag nämnde tidigare att en biograf eller teater är ett
klassiskt gömställe för gärningsmannen efter mord på en
statsman. I första hand tänker jag på mordet på USA:s
president John F Kennedy i november 1963 i Dallas. Lee
Harvey Oswald var åtminstone en av de personer som sköt på
Kennedy. Det har diskuterats om just hans skott var det
dödande, men i vilket fall som helst flydde han från platsen
med en taxi. När han lämnade bilen mötte han han en polisman
som han uppfattade som hotfull och sköt honom till döds.
Därefter rusade han in på Texas Theatre under pågående
föreställning. Byggnaden omringades och Oswald greps.
När det gällde mordet på Kennedy valde mördaren eller
mördarna mordplatsen. De visste var bilkortegen skulle dra
fram. När det gäller mordet på Olof Palme bör vi vara
överens om att mördaren inte har kunnat göra ett sådant val.
Däremot utgår han kanske ifrån att mordet ska genomföras
någonstans i området kring biografen Grand. Då kan han
mycket väl ha tänkt sig biografen Saga med sin sena
föreställning som ett lämpligt gömställe, omkring fem
minuters snabb promenad från Grand.
Om den här mannen kommit in på biografen under samma
former men bara några minuter efter föreställningens början
hade han varit ointressant. Det är alltså tidpunkten som är
avgörande. Och den berättigade frågan är naturligtvis: vad
har personalen gjort för iakttagelser?
Vi trodde i inledningen att det vore en enkel sak att med
deras hjälp inte bara få bekräftat om någon kommit in på
biografen så sent utan också få en mycket bra beskrivning av
mannens utseende och klädsel. Ja, om vi räknade med att det
var mördaren så skulle personalen få en nyckelroll. Trodde
vi, alltså.
En av mina mycket omtyckta kolleger, kriminalinspektör
Lars-Erik Andersson, fick ansvaret för att hålla i den
delen. Jag bör tillägga att han också är en mycket skicklig
och samvetsgrann polisman. Han fick ett elände med
Saga-personalen. Alla fastställda rutiner på biografen var i
det närmaste upplösta. Personalen stannade inte kvar till
arbetstidens slut utan turades om att sticka iväg tidigare.
Nu gällde det för de anställda att hålla sig till vad som
sades i instruktionerna och visa att de följt dessa.
Den allvarligaste lögnen i detta tidiga skede var
biografvaktmästaren BS första uppgifter att han varit kvar
på sin arbetsplats till klockan 01.00, att biografens dörrar
utom en låsts klockan 23.15 och att ingen person skulle
kunna komma in under föreställningen utan att upptäckas.
Även vaktmästare GJ påstod, enligt protokollet den 4 mars:

Enligt GJ kan inte någon komma in till biosalogen vid
23.40-tiden utan att bli upptäckt av biografvaktmästarna. De
skulle även märka om någon gick på toaletten och om de ser
sådant hjälper de personen in i salongen igen. Johansson har
inte lagt märke till att någon man kommit till
biografsalongen vid 23.40-tiden den 28 februari.

Där stod vi alltså med två viktiga vittnen som kanske
sett statsministerns mördare komma in på biografen och en
personal som förnekade att detta var möjligt.
Jag vägrade misstro damerna. De kunde helt enkelt inte ha
hittat på den här historien. I det läget hade vi inte
kontakt med några andra biobesökare som varit på Sagas 23-
föreställning.
Var låg felet?
Lars-Erik Andersson och hans kolleger vände ut och in på
de anställda och deras rutiner och till slut började
sammanhållningen svikta. Flickan i gottkiosken började berätta
om vaktmästarnas vanor på kvällarna.
BS brukade dricka en del vin medan föreställningarna
pågick och allt som oftast försvann han och GJ ner i
personalutrymmet. Även den yngre vaktmästaren JH avslöjade
att det dracks en del under arbetstid.
Nu började vi ana att personalen backat upp varandra för
att ingen skulle riskera att förlora jobbet.
Fanns det en möjlighet att foajen vid den aktuella
tidpunkten varit obemannad så en person kunnat rusa in?
Vaktmästare GJ tas in för nytt förhör och medger nu att
han var i salongen mellan 23.30 och 24.00 och att han då kan
ha gjort ett besök på toaletten. Vid det tillfället kan
någon har smitit in.
Det ljusnade. Vi hade i alla fall fått upp dörren på
glänt. Men det räckte inte för att styrka damernas påstående
att mannen kommit in när cirka 45 minuter av filmen rullat.
Tidningen Expressen hjälpte oss på traven.
Biografvaktmästaren BS intervjuades om händelserna den 28
februari och nu fanns här uppgifter om en man som kom in
på biografen ungefär vid den tidpunkt då de kvinnliga
vittnena gjorde sin observation.
Lars-Erik Andersson tog in BS till nytt förhör varav
valda delar följer här. F står i fortsättningen alltid för
förhörsledaren.

F: - Ja, BS, du har tidigare blivit hörd i det här ärendet
och då har du berättat för oss att kassan hade stängt. Inte
någon hade kommit in till föreställningen sedan ni hade
stängt dörrarna. Nu har uppgifter framkommit i tidningen om
att du har gjort andra iakttagelser. Vilken version är det
som är den riktiga?
S: - Den riktiga är den att när klockan var 23.35 då stod
jag utanför Saga och väntade på en taxi åt K, hon som jobbar
i Maraboukiosken. Taxin kom 23.35 och då gick jag in igen på
Saga. Och precis då var kassörskorna på väg ifrån kassan upp
för trappan till kontoret. Då var det helt mörkt, vi hade
släckt ner i kassan, vi hade släckt ner i foajen och stora
skylten var släckt.
F: - Vi hade gjort, säger du. Vilka är vi?
S: - Ja, det är väl GJ förmodligen som har släckt där uppe.
F: - Žr väl? Du vet inte vilka som var kvar på biografen?
S: - Jo, det var GJ, JH och jag.
F: - Det var ni tre som jobbade då?
S: - Ja. Men jag vet inte om det var JH eller GJ som hade
varit uppe och släckt i och med att jag stod utanför och
väntade på taxin. Så släckte kassörskorna kassan i alla
fall. Sedan var dom på väg uppför trappan. Så kommer det in
en kille, jag har inte en aning om hur han ser ut i och med
att det är mörkt där nere i foajen. Jag vet inte vad han
hade på sig eller någonting. Så säger jag: -Tyvärr, det är
stängt här.
Och då säger han: -Men kan jag inte få köpa en
biljett i alla fall och gå på bio.
Jag säger: -Nej, det är stängt,
kassörskorna har gått hem.
Men då vänder sig kassörskan
om...
F: - Ja, kassörskorna är på väg upp för trappan och de
vänder sig om säger du.
S: - Då vänder sig den ena om som bär på den här lådan med
biljetter och pengar i och säger: -Ja, men det går bra, B.
Det går bra. -Ja, vad kostar det?
sa killen. -Trettioåtta kronor. -Ja, du kan ta femtio så länge så går jag ner på toaletten under tiden som du hämtar biljetten. Jag går uppmitt i trappan och hon river av en biljett. Jag får biljetten och tolv kronor tillbaka. Sedan går jag ner och står och väntar på honom tills han kommer upp från
toaletten. Han får tolv kronor, jag river biljetten och släpper in honom.
F: - Varför berättade du inte det här för oss?
S: - Jag kom inte ihåg det.
F: - Det är väl ganska underligt. Vi var hos dig på Saga
redan den 4 mars. Det är alltså bara tre dagar efter den där
händelsen och då kom du inte ihåg någonting av det.
S: - Nej, jag hade inte en tanke på det.
F: - Du försäkrade oss att det hade absolut inte kommit en
enda människa hit.
S: - Ja, jag vet. Och jag är ledsen också, jag skulle ha
ringt i onsdags när jag kom på det här.
F: - Hur kommer det sig att pressen tog kontakt med dig?
S: - Det vet jag inte.
F: - Vem var det som ringde då?
S: - Nykvist eller Ny... eller vad han hette.
F: - På vilken tidning då?
S: - På Expressen.
F: - På Expressen. Och vad ville han?
S: - Han ville veta om jag kommit fram... om jag hade
kommit på något nytt eller någonting sådant.
F: - Hade du diskuterat det här med de andra vaktmästarna
på Saga?
S: - Nej. Jag frågade GJ om han inte hade sett det här.
Nej, han hade inte sett någonting.
F: - Men JH var ju där.
S: - Nej, JH hade gått ner och köpt hamburgare.
F: - Och det här är alltså den 28, det är du säker på?
S: - Ja, det är det.
F: - Sammanfattningsvis kan man då säga att du vidhåller de
här uppgifterna från Expressen av i onsdags? Där det står
att en man vid 23.30-tiden hade kommit in på Saga. Han
pratade ju med dig, gjorde han inte det?
S: - Jo.
F: - Hur nära dig stod han då?
S: - Han stod precis vid stolpen om du kommer ihåg där. Jag
stod en bit in vid räcket.
F: - Men du fick pengar av honom?
S: - Ja, så tog jag femtiolappen så här och så gick han
ner, sprang ner på toaletten. Och jag gick upp.
F: - Sedan lämnade du biljetten till honom?
S: - Ja, jag rev den. Så lämnade jag pengarna och
biljetten. Samtidigt som man river när de kommer så där sent
då river man och lämnar tillbaka ena halvan och säger
varsågod och så öppnar man dörren.
F: - Då måste du ha stått alldeles bredvid honom.
S: - Ja, i princip. Men jag kan inte för mitt liv...
F: - Då måste du ju kunna veta någonting om hur människan
såg ut?
S: - Nej.
F: - Hur var han klädd?
S: - Jag vet inte. Man tänker inte på sådant.
F: - Bar han på någonting?
S: - Nej, det gjorde han inte.
F: - Hade han någonting på huvudet?
S: - Nej, det tror jag inte han hade.
F: - Vad hade han för kläder i övrigt då?
S: - Det vet jag inte. Jag vet inte om han hade långrock,
skinnjacka eler täckjacka eller vad han hade.
F: - Hur såg han ut i håret då?
D: - Frisyr tänkte jag väl inte så mycket på.
F: - Hur pratade han då?
S: - Ja, han pratade svenska. Frågade bara om han kunde få
komma in på bio.
F: - Hur gammal var han då?
S: - Det är också väldigt svårt att säga. Uppskattningsvis
var han någonting mellan 30 och 40 år, någonting, han kan
inte vara yngre.
F: - Har du sett honom förr?
S: - Nej, inte vad jag vet. När jag inte känner igen honom
så vet jag ju inte.
F: - Kan det ha varit en annan kväll, det här?
S: - Det skulle vara om det kunde vara fredagen efter, det
vet jag faktiskt inte.
F: - Till Expressen har du då uttalat dig att det här är du
säker på att det inträffade den 28 februari. Nu är du
däremot inte lika säker utan det kan eventuellt vara
fredagen därpå. Det vill säga den 7 mars. Det kan inte vara
lördag?
S: - Nej, det kan det inte vara.
F: - Nähä, varför det?
S: - Därför att då har inte... ja, det är klart ER jobbar
ju på lördagarna också, det gör hon. Det är sådana där
detaljer man inte tänker på, det är sådana där rutinmässiga
grejer... man är så van vid efterslängare, man liksom bara
finns där hela tiden. Men hädanefter kommer vi väl att tänka
på allt då.
F: - Jag hoppas du har klart för dig hur viktigt det här
är?
S: - Ja.
F: - Att det här är rätt uppgifter.
S: - Ja. Men det kan jag kolla om jag ser... det kan jag
åka ner på bion direkt och kolla upp. Om jag ser på
kassörskornas lista också, vilka som jobbade.
F: - Ja, du har inte mer att säga om den här händelsen?
S: - Nej, tyvärr, det är vad jag har kommit ihåg.
F: - Hur verkade den här mannen vara?
S: - Han verkade lugn i alla fall, ja, lugn och lugn. Det
är klart han var lite upphetsad för att komma in så fort som
möjligt på bion.
F: - Hade han bråttom?
S: - Ja, han verkade inte nervös i alla fall.
F: - Ja. Då avslutar vi förhöret klockan 11.25.

Dagen efter hördes också kassörskan ER och hon sa bl a
detta enligt nedtecknat protokoll:

Vid det andra tillfället så vill ER minnas att det
inträffade under kvällen den 28 februari -86. Hon arbetade
tillsammans med BK den här kvällen. Omkring klockan 23.35
hade det kommit in en man på biografen och ER var vid
tillfället på väg ut från sin kassa med kartongen
innehållande pengar och biljetter. Hon skulle gå upp en
trappa och lägga in dessa i kassaskåpet.
Vid närmare eftertanke så menade ER att hon också kunde
ha suttit kvar i kassan, men att minnesbilden i alla fall är
den att hon befann sig på golvet utanför kassan.
Biovaktmästaren BS hade då frågat henne om hon kunde ordna
biljett åt mannen som kommit sent. BS hade räckt över en
femtiolapp till henne och hon vill minnas att pengarna hon
haft till växel legat i en bunt med gummisnodd om. Hon lyfte
på gummisnodden och gav mannen en tia och två kronor
tillbaka. Möjligen överräckte hon pengarna via BS. Detta är
dock det mest troliga.
Beträffande mannen som ville se filmen så har hon inget
som helst minne av hans utseende. Troligen så stod han hela
tiden något bakom BS.

Genom dessa vittnesmål måste det anses klart att de båda
kvinnliga vittnena inne i biosalongen har rätt beträffande
tidpunkten.
Men det är ju fruktansvärt beklagligt att de anställda på
biografen inte kunnat ge det minsta användbara signalement
på mannen. Vi frågade oss om det för BS över huvud taget var
möjligt att undvika att se hur den här mannen var klädd
eller om han hade någon speciell dialekt.
Även om vittnet BS ville dölja att han och hans
arbetskramrater ibland lämnade jobbet för tidigt kunde han
ha berättat om mannen som kom cirka 40 minuter för sent.
Ändå glömmer han bort denna anmärkningsvärda händelse. Det
gör även kassörskan. Därtill fastslår två av vaktmästarna
att ingen kunde osedd ta sig in på biografen vid den
aktuella tipunkten.
Det medförde att de båda Saga-vittnena inte togs på fullt
allvar. Jag var nog det enda undantaget.
Som jag skrivit tidigare betvivlade jag inte de båda
biobesökande damernas vittnesmål, men det kändes skönt att
senare få tidsangivelsen styrkt. Ja, det var oerhört
viktigt. En person som kommer 40-45 minuter för sent till
bion är ute i skumma avsikter. I inledningsskedet kunde jag
inte släppa misstanken att det rörde sig om en uteliggare
som vid ett obevakat ögonblick smitit in.
Men så var det inte, det har vi nu personalens ord på.
Och hade det varit en uteliggare som kommit 45 minuter för
sent hade han aldrig släppts in. Inte heller en berusad
person som kunde antas ställa till med besvär. Mannen, som
de anställda inte kan eller vågar beskriva, uppträdde lugnt,
var lite upphetsad för att han ville komma in så fort som
möjligt, han hade bråttom men verkade inte nervös. BS har
alltså trots allt gjort vissa iakttagelser, och han talar
inte om en spritdoftande uteliggare.
De båda damerna prickade in tidpunkten som bör vara
23.40. Därför förtjänar också övriga uppgifter de lämnat att
tas för sanna.
Men redan när jag timmarna efter mordet hört de båda
Saga-vittnena kände jag intuitivt att här var vi inne på
rätt spår.
Vad som behövdes nu var ett snabbt anhållande av en
person som uppehållit sig i området, en som tidsmässigt
mycket väl kunde ha gömt sig på Saga-biografen omkring 23.40
och vars klädsel och utseende stämde överens med damernas
iakttagelser.
Den mannen fick vi också in en vecka senare.

Kapitel 4

Till startsidan

Till sidans början