Detta är en sida ur LEOPOLD REPORT besökare från ca 50 länder varje månad

 

På den här sajten publicerar vi kapitel för kapitel boken
Han sköt Olof Palme
av kriminalinspektör Börje Wingren och journalisten Anders Leopold.


Åter till startsidan

Börje Heeds förord som visar att han efter att ha läst utredningsmaterialet i manuskriptform delade Wingrens uppfattning om vem som mördade Olod Palme.

Börje Wingrens inledning i vilken han ger en sammanfattning av konflikten mellan spaningsledning och förundersökningsledaren, vilken bidrog till ett kaos som allvarlig skadade hela mordutredningen.

Kapitel 1. En teater eller biograflokal är numera ett klassiskt gömställe efter ett statsmannamord. Oswald försökte gömma sig på en teater efter mordet på president Kennedy. 45 minuter efter mordet på Olof Palme kommer en man insmygande på Saga-biografen på Kungsgatan...
Kapitel 2. Om en bok, ett manuskript och anonyma brev som berättar mycket om dess författare.
Kapitel 3. Först ljög biografpersonalen för att dölja att de hade vinfest på arbetstid. Det fick förödande inverkan på utredningen.
Kapitel 4.
För många Grand-män - Mårten Palmes vittnesmål.

Kapitel 5. Victor Gunnarsson inför vittnen alldeles före mordet: I Sverige kan man bli skjuten i ryggen.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

KAPITEL 6

DE FÖRSTA FÖRHÖREN MED GUNNARSSON
Var fanns hans högerhandske?

Alldeles efter lunch lördagen den 8 mars frågar kollegan Jan
Svelin på våldsroteln:
-Är det någon som är intresserad av följande? Jag har
fått hämtningsbeslut och beslut om husrannsakan hos en
person som har uttalat sig nedlåtande och fientligt om
Palme. Han har snackat en massa konstigheter på ett café som
ligger på Kungsgatan precis intill Saga-biografen.
Det slog an en spänd sträng inom mig. Hela veckan hade
jag sysslat med vanligt rutinjobb i spaningsarbetet men i
bakhuvudet malde frågan: Vem var mannen på Saga-biografen?
Och här har vi nu en man som uppträtt Palme-fientligt i en
lokal som ligger vägg i vägg med biografen med den mystiske
besökaren.
Jag hade inte sysslat med avsnittet som gällde café‚ Mon
Cheri. Av allt det jag redovisade i förra kapitlet kände jag
vid den här tidpunkten bara till en ringa del. Men
tillräckligt för att omedelbart haka på.
-När du är färdig med honom så vill jag låna honom en
stund, sa jag.
Och vid 15-tiden på eftermiddagen öppnas dörren till mitt
tjänsterum och Jan Svelin leder in Victor Gunnarsson i mitt
luttrade polisliv.
Jag ber honom artigt att sitta ner framför mitt
skrivbord. Men han står kvar en stund och studerar mig med
överlägsen min, med en arrogans och nonchalans som gör mig
mer förvånad än förbannad. En märklig attityd hos en person
som ändå hörts i två timmar och vid det här laget borde ha
klart för sig att han är intressant för polisen när det rör
mordet på statsministern.
Jag vill gärna få honom att känna att det här bara är ett
samtal som är till för att klarlägga några detaljer. Så när
jag pratar med honom gör jag bara lite anteckningar. Jag
använder ingen bandspelare i det här läget.
Med en gång inser jag att det här är en man som det blir
en prövning att höra. Om man frågar honom något och ber om
ett rakt kort svar gör han ändå långa utläggningar, långa,
osammanhängande utläggningar - stundtals verkar det som han
medvetet vränger till det så när svadan för ett ögonblick
avstannar har han inte sagt någonting som går att skriva ner
i blocket. Jag får jobba ordentligt med honom redan från
början.
Följande citerade stycken är tagna ordagrant från mitt
första nedtecknade förhörsprotokoll.

Vad Victor vill minnas av fredagen den 28 februari från
middagstid räknat så vet han att han åkte in till centrala
Stockholm med tunnelbana från Hallunda. Han gick omgående
till café Mon Cheri på Kungsgatan, ett café han besöker ofta
och vars ägare han känner väl.

Vi har honom alltså på café‚ Mon Cheri och han säger att han
var där omkring 6 -7 timmar med korta avbrott flera gånger
under kvällen. Han svävar på målet när han ska förklara vad
han gjorde vid dessa tillfällen. Han var helt enkelt ute och
gick på stans gator.

Han tror sig ha lämnat caféet för gott någon gång efter
klockan 22.45, vad klockan kan ha varit exakt vet inte
Victor.

Jag säger det med en gång: den uppgiften ska han ändra på
åtskilliga gånger. Men denna första tidsuppgift har
prioritet. Rakt och faktiskt förvånansvärt klart slår han
fast att han lämnar café Mon Cheri omkring 22.45.
Flickorna gick cirka 22.40 och han själv säger ju till dem
att han strax ska gå. Det stämmer riktigt bra.

Från caféet gick han till McDonalds på Kungsgatan där
han köpte och åt en hamburgare. Därefter begav han sig till
biografen Rigoletto där han besåg föreställningen med början
klockan 23.30.

Han säger att han kom sent, att reklamen var över och att
texten rullade. När jag tycker det är lite märkligt att han
kommer så sent säger han att filmen inte hade så stort
intresse för honom.
Jag bryr mig inte om denna märkliga kommentar. Film var
Victor Gunnarssons stora intresse vid den här tiden. Han
kunde se flera filmer i veckan, våldsfilmer typ Rambo och
Rocky. Och nu var det sportlov och han säger längre fram att
han nästan inte gjorde annat än sprang på bio under denna
period.
Däremot noterar jag utan att göra något väsen av det vid
detta tillfälle att han just gett sig själv 45 svarta
minuter, från omkring 22.45 till något över 23.30. Under
denna tidsrymd lämnade Olof Palme biografen Grand och sköts
till döds i korsningen Tunnelgatan-Sveavägen.
Föreställningen slutade omkring 01.00, säger Gunnarsson,
varvid han gick Kungsgatan mot Sveavägen. Före korsningen
gick han ner i tunneln som går under Sveavägen och kom åter
upp på Kungsgatan vid restaurang Monte Carlo. Sedan
fortsatte han till centralen och åkte hem.
Det här är gator och gångar som Victor Gunnarsson känner
som sin egen ficka. Går man som han säger att han gjorde kan
man passera under korsningen Sveavägen-Kungsgatan utan att
upptäcka den våldsamma uppståndelsen något hundratal meter
därifrån - där landets statsminister en timme tidigare
skjutits till döds.
Jag undrar beskedligt om han den här kvällen har varit
inne på biografen Saga.

På denna undran säger Victor att han möjligtvis kan ha
varit inne på denna biograf men då endast för att växla
pengar. Denna växel skulle han ha till telefonsamtal.

Vi ska nu komma ihåg att han strax före har hörts av Jan
Svelin och då har även Saga varit på tal. Jag saxar ur denna
avskrift från bandet:

G: - Mon Cheri, heter caféet.
F: - Mon Cheri. Var på Kungsgatan?
G: - Det ligger mitt på Kungsgatan nära bion, biograferna.
Det är väl... vad heter den... Rigoletto som ligger längre
ner... Är det inte Saga som ligger där?
F: - Det ligger alltså nära biografen Saga?
G: - Jag tror det är Saga...

Är det inte Saga som ligger där? Jag tror det är Saga.
Detta säger biotokiga Victor Gunnarsson vars stamlokus är
café Mon Cheri, vägg i vägg med Saga. Detta är dåligt
skådespeleri.
Och så frågan då. Så här svarade han på den första
gången:

F: - Har du gått på biografen Saga i helgen?
G: - Nej, det har jag inte. Jag var inne där bara och
frågade om någonting... om en annan bio alltså. Det tog bara
två minuter, eller en minut.
F: - Du var inne på Saga alltså?
G: - Ja, en och en halv minut var jag nog inne där kanske
och frågade om någonting.

Han kommer att få de här frågorna många gånger. Men den
första versionen är att han var inne och frågade om någonting.
Det var en fråga och ett svar som i alla fall varade minst
en och en halv minut.
Svaret till mig är att han varit inne och växlat pengar.
På en kort stund, åtta dygn efter händelsen, har han gett
två varianter av sitt besök på Saga. Han säger inte att han
inte minns. Det är raka uppgifter. Det är mycket
bestickande. Men det är solklart: han medger att han varit
inne på Saga.
Jag utgår, som läsaren förstår, ifrån att Gunnarsson är
Saga-mannen. Den här överintelligente mannen tar det säkra
före det osäkra: om personalen sett honom är det lika bra
att han medger att han i alla fall varit inne där. Sedan kan
det ju diskuteras när han var där och hur länge.
Det här med växelpengarna för att han skulle kunna ringa
från automater blir också mycket krystat.

På fråga om vilka personer Victor ringt upp aktuell dag och
tid så nämner han ett flertal namn men säger sig inte ha
kommit i kontakt med någon. Han hade också tänkt ringa över
till Amerika (Californien) där han har en flickbekant. Av
denna anledning hade han en massa enkronor i sin ägo.


Victor Gunnarsson förnekar bestämt att han denna kväll varit
norr om Kungsgatan, alltså på gatorna kring mordområdet.
Jag försöker få honom att tala om vid vilka tidpunkter
han lämnade Mon Cheri under kvällen den 28 februari.

Några fasta hålltider har han inte. Möjligen kan ett
tillfälle ha varit vid 18-tiden och ett någon gång vid
20.30-tiden. Han säger också att han under tiden på caféet
av innehavaren fått låna Expressens fredagstidning och på
denna tidnings bakre sidor kollat in olika biograftider. Han
säger sig ha haft olika alternativ för sitt biobesök.

Men han frågar ju flickorna när nattbion börjar? Dessutom
är det faktiskt så att Expressen på fredagar inte har några
bioannonser i tidningen utan i en särskild nöjesbilaga.
Victor antar då att det kan ha varit en tidning från en
annan dag i veckan, men det får han veta att det inte heller
kan vara eftersom nattbiotiderna bara finns i tidningen på
fredagar och lördagar.
Ett år senare klarlägger han det här i sin bok
Jag och Palme-mordet på detta sätt. Han skriver att
det är fredag den 28 på eftermiddagen:

Efteråt gick jag till köpcentrum och handlade inför helgen.
Jag köpte även kvällstidningarna och studerade bioannonserna
eftersom jag planerade att se en film på kvällen. Dessutom
hade jag tillfälle att gå mycket på bio under sportlovet och
ville kontrollera vad som fanns på repertoaren.
För kvällen gällde Rocky 4 eller Svarta månen -
jag ville se båda men i vilken ordning? Nåja, det
gav sig. Filmerna visades på Rigoletto på Kungsgatan.

Han har haft ett år på sig för att bestämma sig för den här
versionen. Han lånade ingen tidning, den hade han med sig.
Han ville se Rocky 4. Men vid förhöret förklarar han
den sena ankomsten med att filmen inte hade så stort
intresse för honom.
Vilken av versionerna vi ska ta som en rejäl lögn gör
nästan detsamma. Vad vi ska koncentrera oss på är hans
fortsatta hävdande att han verkligen gick på Rigoletto. I
boken skriver han för övrigt att jag hade bestämt mig för
23.30-föreställningen av Rocky 4 på Rigoletto.


Jag citerar vidare ur rapporten:

På fråga till Victor hur han var klädd aktuell dag så
säger han sig ha haft på sig blå jeans, blårutig skjorta och
grå olle med ljusare ribbstickningar. Som ytterplagg hade
han en nästan knälång s k flygarjacka av kanadensisk modell,
grön till färgen. Han tror sig har burit en stickad luva som
sitter hårt åt huvudet. Han säger sig också ha burit på en
axelremsväska, blå till färgen. Enligt Victor är den av
storleken 20 x 15 cm. I denna brukar han förvara sin kamera
men denna hade han inte med sig vid tillfället.
På fötterna hade han grå skor av modell som kängor,
alltså med lite höga skaft. Jeansen han bär vid
förhörstillfället är ganska smala nertill och Victor säger
att det är samma jeans.
Han kan inte påminna sig om han hade handskar denna dag.
Detta är mycket möjligt men i så fall har han tappat dessa
eller på annat sätt förlagt dem.

Jag konstaterar att han vid förhöret bara har en handske,
den vänstra. Den är svart och fodrad. Han säger att
troligen har någon glömt denna handske hemma hos honom och
sedan har han använt den. Alltså bara en handske, den
vänstra.
En som avlossar en revolver med en handskbeklädd
högerhand får räkna med åtskilliga partiklar från tändsats
och ammunition på handsken. Ett i det närmaste lika viktigt
bevis som mordvapnet.
Victor Gunnarsson avslutar förhöret med den här
minnesvärda repliken:

En handske är bättre än ingen alls.

Kapitel 7

Till startsidan

Till sidans början