Detta är en sida ur LEOPOLD REPORT besökare från ca 50 länder varje månad

 

På den här sajten publicerar vi kapitel för kapitel boken
Han sköt Olof Palme
av kriminalinspektör Börje Wingren och journalisten Anders Leopold.

 

Åter till startsidan

Börje Heeds förord som visar att han efter att ha läst utredningsmaterialet i manuskriptform delade Wingrens uppfattning om vem som mördade Olod Palme.

Börje Wingrens inledning i vilken han ger en sammanfattning av konflikten mellan spaningsledning och förundersökningsledaren, vilken bidrog till ett kaos som allvarlig skadade hela mordutredningen.

Kapitel 1. En teater eller biograflokal är numera ett klassiskt gömställe efter ett statsmannamord. Oswald försökte gömma sig på en teater efter mordet på president Kennedy. 45 minuter efter mordet på Olof Palme kommer en man insmygande på Saga-biografen på Kungsgatan...
Kapitel 2. Om en bok, ett manuskript och anonyma brev som berättar mycket om dess författare.
Kapitel 3. Först ljög biografpersonalen för att dölja att de hade vinfest på arbetstid. Det fick förödande inverkan på utredningen.
Kapitel 4.
För många Grand-män - Mårten Palmes vittnesmål.
Kapitel 5. Victor Gunnarsson inför vittnen alldeles före mordet: I Sverige kan man bli skjuten i ryggen.
Kapitel 6. Han kunde inte förklara på vilket sätt högerhandsken hade försvunnit.


Vad hade Victor Gunnarsson för viktiga kontakter i USA? Efter att ha varit misstänkt för mordet på FN:s fredsmäklare och Sveriges statsminister Olof Palme som gärningsman 1986, fick den arbetslöse, ekonomiskt utblottade svensken Victor Gunnarsson arbets- och uppehållstillstånd i USA.
Ingen med denna bakgrund skulle ha en chans att få bosätta sig i USA. Men han fick det.
När Gunnarsson i december 1993 eftersöktes som försvunnen från sin bostad i Salisbury, North Carolina, gick FBI ut med en efterlysning över all de stora TV-kanalerna i USA. Något absolut otänkbart om det handlat om en fattig, okänd utlänning...
På förmiddagen fredagen den 7 januari 1994 fann man honom mördad: naken och skjuten med två skott i huvudet. Ett svartsjukdedrama - eller blev han "eliminerad"?

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Det är viktigt att komma ihåg vad VG säger här. Efter ett par förhör plockar han plötsligt fram två pojkar som han påstår att han pratat med ungefär från 23.00 till 23.30 - alltså efter mötet med de tre flickorna och då mordet begicks - varvid de skulle ge honom alibi. Då plötsligt blir han oerhört säker på dessa uppgifter. Men när väl dessa "alibivittnen" framträder, nära tre månader efter mordet på Palme, så berättar de under dunkelt minne om åtminstone en detalj som definitivt visar att det i alla fall inte var den här kvällen Gunnarsson träffade dem.
De berättar om att Gunnarsson visade dem sin nya kamera som han hade i kamerväskan. Han säger själv i sina förhör och också i "intervjuboken" att han inte hade någon kamera i väskan den här kvällen, att han ytterst sällan hade en kamera i väskan utan i stället använde väskan till tidningar, någon bok m m när han gick ut på stan. Dock berättar han i sin bok om att han faktiskt hade köpt en ny kamera som han visade upp under sportlovsveckan - alltså mordveckan.
De båda pojkarna är tveksamma om tidpunkten och sprider ut klockslagen på ett sådant sätt att de omöjligt kunnat fungera som alibivittnen i en rättegång. Ingen bestämd tidpunkt, mycket tveksamt om den rätta dagen. Sett ur vittnenas synpunkt är det helt klart att de tre flickorna från Mon Cheri var betydligt starkare knutna till Gunnarssons vistelse där och tidpunkterna än de två pojkarna.
Mer detaljerat återkommer detta i boken längre fram.
Åter till texten

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Det här kommer du att läsa mera om senare i boken. Men om du redan nu vill veta något om det kanske mest avslöjande anonyma brevet, ett mordhot riktat mot dåvarande justitieministern Sten Wickbom, kan du läsa det här - och se originalet.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Denna kapuschong blir det mest förvirrade objektet bland de vittnen som fanns kring mordplatsen. En "gökboetmössa" (den upprullade teddykanten) , en keps med skärm, en hatt med konstig skärm, en långhårig person utan nacke etc. De absolut första vittnena, bl a sköterskestuderande Anna Hage som försökte stoppa blodflödet, ser en person försvinna och inte bara vid en klädeskonfrontation pekar ut en jacka (VG:s) utan också säger att han såg ut som om han inte hade en nacke. Det är precis samma beskrivning av mördaren bakifrån som Lisbet Palme lämnar i sitt första "förhör".
Åter till texten

 

 

 

 

 

 




 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 Vi kan nu bedöma Gunnarsson ur olika vinklar. Men med tanke på hur historien utvecklas är det av stort värde att försöka förstå vad han säger här. Är det drömmar? Fantasier?
Är det någonstans i hans fantasivärld genererad från alla de Clintan-filmer etc han sett som leder honom fram till de här tre "CIA-agenterna". Att äntligen få spela en roll.
Eftersom jag hävdar i mitt material att VG var en tänkbar gärningsman - eller informatör till proffsen som i sin förlängning hade CIA som uppdragsgivare - så är det han säger möjligen en sorts bekräftelse på att han hade kontakter i USA inom den amerikanska underrättelsetjänsten. De namn han nämner är med största sannolikhet i så fall "cover-names", så de leder naturligtvis inte fram till någon källa. Vore VG ett proffs skulle han givetvis inte ta upp det här, men nu är han en statist som gärna vill synas på scenen. Det kan ju vara en förklaring till att han vill skapa sin egen roll i ett stort politiskt drama som gärningsman - eller en av "dom".

Åter till texten

KAPITEL 7

GUNNARSSON NAMNGER TRE
"KOMPISAR" INOM DEN AMERIKANSKA
UNDERRÄTTELSETJÄNSTEN CIA

Jag var inte med vid det första förhöret som gjordes med
Victor Gunnarsson. Men med hjälp av de bandinspelade
protokollen ska jag göra en sammanfattning.
Vi ska komma ihåg: precis som de första vittnesmålen som
ligger nära händelsen i tid är av största vikt blir en
misstänkt persons första kommentarer av mycket stor
betydelse. Situationen är ofta den att han inte kan vara riktigt
säker på om han hörs som vittne på grund av sina
iakttagelser i brottsområdet eller som misstänkt. Det är
förhörsledarens sak att se till att han i inledningen svävar
i okunskap om detta.
Kriminalinspektörerna Jan Svelin och Håkan Ström håller
förhöret på våldsroteln med början klockan 13.10 den 8 mars.
Ström ersätts under förhöret av kollegan Bengt Ödmark.
Victor Gunnarsson börjar med en märklig piruett. Denne
Palme-fixerade person låtsas att han inte har klart för sig
när Palme mördades.
På Svelins fråga vad han gjorde på fredagen en vecka
tidigare säger han att han var ledig och tog det lugnt för
han hade varit sent ute på torsdagskvällen.

G: - Min far ringde mig på morgonen och frågade mig om jag
visste vad som hänt. Dom mördade Palme i natt, sa han.
F: - Ringer han och säger det på fredagsmorgonen?
G: - Han ringde och väckte mig... nej, efter...Det var väl
på fredagen han blev mördad? Fredagsnatten mot lördagen?
F: - Det kan nog stämma, ja. Men nu pratar vi alltså om
fredag...

Nej, jag tror inte alls det är så att Gunnarsson tar miste.
Jag känner igen hans agerande från första stund, det är den
strategi han lägger upp för att förvirra.
Skyldig eller oskyldig så har han givetvis under den
gångna veckan i detalj följt det som skrivits och i TV sagts
om mordet på den man som upptog en stor del av hans
tankevärld. Han vet exakt på minuten när det inträffade. Och
var.
Han säger påtagligt svamligt att han har för sig att han
gick på bio på fredagen.

G: - Ja, jag kommer inte ens ihåg vilken film jag såg för
jag har sett många filmer... nästan varje kväll har jag sett
någon film, tror jag. I går kväll såg jag en film, det var
den där Spioner är vi allihopa.
F: - Men vi ska försöka återvända till den här fredagen,
det är ganska viktigt.
G: - Får jag fråga innan vi fortsätter. Vad är jag anklagad
för? Det har jag rätt att fråga i USA, i England, i
Västtyskland, överallt där jag har varit så har man rätt att
fråga det. Internationell polisiär lag. Kan jag fråga varför
jag är här till att börja med?
F: - Vi hör dig upplysningsvis.
G: - Om jag har sett någonting, eller..?
F: - Om du har sett någonting, om du har vistats
någonstans?
G: - Jag visste inte ens exakt var det hände, för det
talade inte min far om.
F: - Men om vi då frågar...
G: - Så det fick jag reda på när jag läste Expressen på
eftermiddagen och då visste väl hela Sverige det långt innan
jag gjorde det.

Gunnarsson fjärmar sig hela tiden från mordhändelsen. Han
ger sken av att inte vara säker på vilken dag det handlar
om. Han påpekar gång på gång att han ingenting visste förrän
hans far ringde vid 9-tiden på lördagen och talade om att
Olof Palme mördats (vem frågar inte i det läget när och
var?).
Han säger att han inte fått veta var det inträffade
förrän han läste Expressen på eftermiddagen.
Victor Gunnarsson har ett amerikanskt kraftord som han
tar till i tid och otid. Jag lånar det gärna av honom här:
Bullshit! Vilket för den som inte vet det ordagrant
betyder tjurskit, av någon anledning ett för amerikanerna
passande uttryck när de vill påpeka att någon snackar skit.
Vad säger han då om Mon Cheri? Jo, att han har en kompis
som är flykting och som äger caféet.
Han säger att han brukar vara där nästan varenda kväll och
han tror att biografen Saga ligger intill.
Han har för sig att han var där på fredagskvällen.

G: - Ja, jag tror det var ganska tidigt på kvällen, vill
jag minnas. Jag tror det var ganska tidigt. Jag tror jag
gick ut ungefär åtta för att jag var väldigt sjuk. Jag kände
mig inte så bra så jag var inte ute så... visserligen var
jag på caféet en stund men jag var inte ute speciellt...
F: - Pratade du med några människor på caféet?
G: - Ja, det gjorde jag väl, jag pratade med mina kompisar,
givetvis.
F: - Med dina kompisar?
G: - Ja, det är klart man hälsar. Man är väl trevlig.
Jan Svelin får nu problem med Gunnarsson.
G: - Jag skulle gärna... om jag visste vem det var skulle
jag gärna hjälpa dig, alltså. Absolut! Det sa jag förut här,
jag vill gärna hjälpa polisen och det har jag gjort förut.
F: - Jo, jag förstår...
G: - ...i Oslo, i Norge... utanför Sverige också.
F: - Jag förstår det men jag vill i alla fall gärna prata
med dig om vad som är aktuellt på fredagen.
G: - För mig var det inget speciellt i fredags, alltså.
Några promenader, så här. Det var ingenting speciellt alls.
Därför att jag var ledig tog jag det ganska lugnt... och jag
var inne... antingen var det på fredag eftermiddag eller...
jag tror nästan det var på lördagen jag var inne och käkade
på Kungsgatan på ett ställe där, käkade mexikanskt och
killen som stod där han sa: 'Ni verkar väldigt förkyld', sa
han. Snuva, så där. 'Det här är väldigt bra mot snuva', sa
jag. För det var väldigt stark mat... det kändes ända upp i
bihålorna...
F: - Vi kan... vänta där!
G: - Om det var fredag eller lördag, det kommer jag inte
ihåg. Jag kommer inte ihåg några speciella detaljer. Den
fredagen var inget speciellt, och inte lördagen heller. Det
hände ingenting. När jag bor i Sverige händer ingenting.

Jan Svelin bryter förhöret en kort stund. Antagligen för att
Håkan Ström ersätts av Bengt Ödmark. Men det hjälper också
till att få tillfälligt stopp på Gunnarsson.

F: - Då vill jag också fråga dig i samband med det här. Är
det så att du brukar kalla dig för Vic Gunnison?
G: - Ja, artister har väl olika namn. Dom som skriver och
dom som är intresserade av sådana saker och det är väl
inte... Här i Sverige har jag väl inte gjort någon karriär
på artistens område eller på författarens område eller
någonting. Jag har väl lite grann som amatör utanför
Sverige, bl a i Amerika och Mexico, och så har jag haft en
del sådana där saker...
F: - Kallar du dig för Vic Gunnison?
G: - Ja, men vad har det med saken att göra, liksom? Det är
ju bara att man kan ha olika artistnamn, pseudonymer.

Artisten Vic Gunnison medger i alla fall att han var på
café Mon Cheri på fredagskvällen. Han berättar att han då
var väldigt sjuk. Han betonar till och med att han var så
snuvig att han därför inte gärna gick ut från caféet. Det
kan ju för Victor Gunnarsson vara viktigt att påpeka med
tanke på att en gärningsman som befunnit sig på caféet
måste ha gjort flera utflykter under kvällens lopp.
Nu vill Jan Svelin veta hur Victor Gunnarsson svarar på
frågan om han träffade tre flickor på Mon Cheri på
fredagskvällen. Jag skriver hur. Förhörsledaren vet med
säkerhet att Gunnarsson träffat flickorna. Alla tre är
trovärdiga vittnen till detta. Gunnarsson vet det också, här
kan det aldrig bli tal om att han glömt det. Vad som är
intressant för Svelin nu är hur Gunnarsson svarar.
Han i sin tur vet ju inte någonting om att dessa tre flickor
redan bekräftat att de träffats. De har också bestämda
tidsuppgifter att redovisa.
Och så har det ju bara gått en vecka. Det ska till ett
katastrofalt dåligt minne hos Victor Gunnarsson för att
glömma detta sammanträffande.

F: - Har du i fredags den 28/2 träffat tre stycken flickor
på café Mon Cheri?
G: - Om det var i fredags, det är jag inte säker på... om
det var i fredags. Jag träffade två stycken flickor där som
jag varit på fest hos ute i Bredäng. Om dom här
flickorna...jag har träffat tre flickor en gång också. I går
träffade jag tre flickor också som satt vid ett bord. Vi
pratade... Dom sa: 'Vill du komma och sitta...'. 'OK...
sitta och prata lite med er då flickor', sa jag.
F: - Men Victor! Jag vill återvända till fredagen den
28/2. Träffade du tre stycken för dig okända flickor?
G: - Jag kan inte svara på det. Jag kommer faktiskt inte
ihåg om det var den fredagen för jag är ju där varje dag,
nästan... som jag sa förut. Jag upprepar det varenda gång
nu, för att det är så väldigt vitalt, den här informationen,
alltså. Jag kan inte säga exakt om det var den fredagen. Jag
menar att så speciella var inte dom här flickorna... Tror
jag inte i alla fall.

Ja, nog är det väldigt vital information. Victor
Gunnarsson kan inte rakt och okonstlat medge att han träffat
de här tre flickorna denna kväll. Man kan verkligen fråga
sig varför. Och så speciella var inte dom här flickorna,
säger han plötsligt. Enkelt uttryckt så försäger han sig
här. Inte nog med att denna kommentar innebär att han medger
att han träffat flickorna, han har också en bestämd
uppfattning om dem. Men ändå vill han inte bekräfta det vi
redan vet.
Jan Svelin upprepar frågan och jag kan inte förneka att
jag hör irritationen i hans röst.

F: - Har du under den senaste tiden träffat för dig tre
stycken okända flickor på café Mon Cheri någon kväll?
G: - Ja, jag träffade någon kväll... men det var efter
mordet på Palme, faktiskt. Det tror jag. Efter den här... om
det... Palme mördades natten till lördagen?
F: - Det stämmer, ja.
G: - Jag vet inte. Jag tror nästan jag träffade dom
efter... men det kan jag alltså inte säga med bestämdhet.

Viktigt att märka är att Svelin inte nämnt någonting om
vad Gunnarsson pratat med flickorna om. Det vill säga Palme.
Och det var kort före mordet. Men Gunnarsson måste nu i högsta
grad vara medveten om hur han inför dessa flickor attackerat
Palme och det svenska samhället, och hur flickorna -
framförallt UB som drog till med att hon var släkt med
statsministern - reagerat. Och det, förstår han, är ju
inte till hans fördel med tanke på vad som hände efteråt. Då
passar det bättre att förlägga diskussionen efter mordet.
Svelin försöker än en gång återföra Gunnarsson till
händelserna på fredagen. Men Gunnarsson presenterar i stället
en förvirrad teori om att det kanske är terrorister, en
grupp av något slag, som ligger bakom mordet. Det återges så
här i protokollet:

F: - Du måste försöka påminna dig vad som hände den här
fredagskvällen. Jag återvänder till det hela tiden nu. Om vi
tar som utgångspunkt att vi backar, då... Din far ringer upp
dig på lördagsmorgonen och säger att Olof Palme är mördad.
G: - Jag blev väldigt chockad. Jag faktiskt nästan
började gråta. Jag tyckte det var hemskt därför att jag vet
ju vad som händer i Sverige under ytan... jag vet att det är
mycket i rörelse. Så på ett sätt kanske det här inte kom som
en chock för mig därför att jag vet att det finns terrorister
och f d terrorister och allt möjligt folk som lugnar ner sig
när dom kommer till Sverige. De får social service och hjälp
på olika sätt och träffar nya människor, får nya perspektiv
på världen och hur världen ser ut... politik och så där...
F: - Mer konkret, vad menar du med det du säger nu?
G: - Ja alltså, det finns ju massor med människor i
Sverige... säkert flera hundra, flera tusen från alla
möjliga länder. Jag vet ju t o m att regeringen har sagt nej
till folk som vill komma in här, alltså, som blev dels i
Östtyskland, dels i Västtyskland... eller kom in i
Östtyskland efter det dom har varit i Västtyskland, rättare
sagt.
F: - OK, hörru, du...
G: - Det kan ju vara... vi spekulerade ju mycket i det här,
vem det kan vara eller vilken grupp som ligger bakom
mordet och så här... det kan man ju alltid spekulera i.

Denna förvirrade oration har den lilla substansen att
Gunnarsson tidigt gärna vill tala om en grupp terrorister
som tänkbara gärningsmän. Han återkommer till detta senare
och ibland till och med i sammanhängande och begripliga
ordalag. Och det intressanta är att i flera anonyma brev
skrivna av en person som behärskar amerikansk slang mycket
väl beskrivs i fantasifulla ordalag hur denna grupp
arbetade. Och författaren hävdar med bestämdhet - han var ju
själv med - att den s k 33-åringen inte hade något med mordet
att göra.

Kollegerna Svelin och Ödmark kämpar vidare med denne
snackförstörare och får honom till slut att medge att han
träffat de tre flickorna på Mon Cheri, och att han pratat
nedsättande om Palme. Han tycker inte det är så märkvärdigt,
det är väl många som gör det. Och mot det kan man ju inte
invända.
Han kommer åter in på att det kan vara en grupp som
ligger bakom mordet. Svelin frågar om han tror att det är en
invandrargrupp.

G: - Det behöver inte vara det. Det kan vara det.
Det kan också vara svenskar som har gjort det.
Jag tycker över huvud taget... försprånget, alltså,
som mördaren har är så många minuter, och han kan
ha stuckit iväg i så många riktningar utifrån Stockholms stad
och vidare genom landsbygden på småvägar och allt möjligt,
och skulle kunna ha kommit ut ur landet, alltså. Man kan
ta via oljeborrtornen... man kan ta helikopter via dom
och så vidare ut, kan göra besök på Grönland eller
vad som helst... så det är hur enkelt som
helst att ta sig ur Sverige, hur enkelt som helst, tror jag.

Det finns stunder när man förhör Gunnarsson eller läser
förhörsprotokoll som man är böjd att hålla med Hans Holmér
om vart denne man borde förpassas. Men riktigt så enkelt är
det inte att avfärda honom.
Inte utan svårigheter lyckas nu Svelin dra ur Gunnarsson
uppgifter om att han gått på biografen Rigoletto sedan han
lämnat Mon Cheri. Hans första uppgifter om när han gick ska
vi slå fast med hans egna ord.

F: - Hur länge kan du ha stannat på caféet efter att flickorna
gick?
G: - Ja, jag var lite försenad till bion, minns jag. Jag
stannade kanske någon...ja, det är möjligt att jag stannade
någon kvart, men jag stannade inte så väldigt länge tror
jag, det tror jag inte.
F: - En kvart efter att flickorna gått?
G: - Ja, jag skulle kunna tänka mig det.
F: - Du skulle gå alltså då 22.45 någonting?
G: - Ja, just det och jag vet att jag var lite försenad för
att reklamen var över och filmen hade börjat i stort sett.

Detta är mycket avslöjande. Gunnarsson vet givetvis att
filmerna på Rigoletto började 23.30. Men han märker att
Svelin inte vet det därför chansar han på 23.00 vilket
kommer att kunna ge honom ett alibi i Svelins ögon.

F: - Men det tar inte en kvart att gå från Mon Cheri till
Rigoletto?
G: - Jag stannade kvar, alltså, så att jag blev försenad.
F: - Vad kan klockan ha varit när du gick ifrån?
G: - Ja, hon kunde ha varit kvart i elva någon gång...
kunde hon ha varit... eller tio i elva kanske. För filmen
hade redan börjat.

Här släpper Svelin honom en aning för enkelt. Men antagligen
beror det på att Svelin tror att filmen började klockan 23.
Man kan fråga sig varför Gunnarsson inte håller fast vid
detta när han kommer till mig. Kanske inbillar han sig att
förhöret med Svelin blir det enda. När han sedan ska höras
en gång till och pressas på tiderna finner han för gott att
medge att Rocky 4 började 23.30. Det vore idiotiskt
annars, han vet ju att vi kommer att kontrollera den
uppgiften.
Han måste i stället snabbt hitta på något som fyller ut
tiden från 22.45 till 23.30. Därför lägger han in ett besök
på McDonalds. Men det hjälper knappast Gunnarsson, den
hamburgaren kan ju inte ge honom något alibi. Han som alltid
slår sig i slang med folk kan inte leta fram någon som har
träffat honom under dessa 45 minuter. Däremot vid 01-tiden
när filmen är slut stöter han ihop med tre pojkar på
McDonalds och köper sig en hamburgare.
Vi ska redan här också uppmärksamma att han mycket idogt
vill påtala att han var väldigt förkyld den här kvällen. Han
säger i detta första förhör:

G: - Ja, jag lämnade efter tjejerna... hade tänkt gå
precis när tjejerna gick men jag gjorde inte det. Satte
mig sen en liten stund. Jag tyckte det var rätt jobbigt med
vädret... jag var ganska mycket förkyld, det märkte
tjejerna kanske, jag var t o m hes då, hade varit jättelänge,
nu sedan i måndags har jag varit hes...

Nej, ingen av flickorna säger något om att han var hes och
mycket förkyld. Däremot var han det fredagen före och det
ska vi återkomma till.
Efter den sista hamburgaren och samtal med de för honom
obekanta pojkarna går han till centralen för att åka hem och
säger först utan att tveka:

G: - Jag går tvärs över Sveavägen.

Victor Gunnarsson är snabbare i tanken än man kan få för
sig när han ägnar sig åt svammel. Och i vissa lägen minns
han exakt.
När Svelin håller sig kvar vid hur Gunnarsson gick till
centralen inser denne att han just har sagt att han vid
ettiden på natten passerat alldeles förbi mordplatsen.
Endast en blind och döv kan ha missat uppståndelsen något
hundratal meter från korsningen.
Gunnarsson är varken det ena eller det andra, och dessutom
har han ju fastställt att han inte fick veta något om mordet
förrän hans pappa ringde på lördagsmorgonen.

F: - När du passerade Sveavägen här på natten,
ser du något speciellt då?
G: - Nej, vet du vad jag gjorde! Jag gick under tunnelbanan
där... gick under vägen där... bara på skoj. Jag har gjort
det två gånger dom sista veckorna minns jag... jag har
gjort det någon gång.

Plötsligt blixtrar minnet till. Han har till och med gått
där två gånger. Och det var bara på skoj. Gunnarsson vet också
att om man går ner i tunneln före korsningen och upp på
andra sidan så ser man inte ner på Sveavägen.
Kan han då ha träffat någon i tunneln som kan bekräfta
att han verkligen tog den vägen?

G: - Jag träffade någon som jag känner nere i tunnelbanan,
som jag sett någon gång så där. Det var en kille från Peru,
tror jag. Han ville jag skulle hjälpa honom med en
översättning. Men det var helt flyktigt... Sen träffade jag
någon kompis där, och jag vet inte... Kom på någon annan
vagn, tror jag. Men han bor också utåt där. Han skojade
med mig... Dom hade ett sånt där socialistiskt möte. Du är
välkommen, sa han. Vi ska ha ett möte i morgon också...
och nästa vecka har vi ett möte, sa han.
F: - Vad heter han?
G: - Jag kommer inte ihåg vad han heter. Jag känner ju igen
honom om jag får se honom. Vi pratade spanska...

Svelin försöker då få Gunnarsson att namnge någon person
som han träffat under den här kvällen med start från
caféet. Men det kan han inte. Han träffade de tre pojkarna på
McDonalds innan han gick hem, men han vet inte vilka det
var.
Mannen från Peru kan han inte identifiera och inte heller
kompisen som ville ha honom med på ett socialistiskt möte.
Det blir lite svårt att tro på den här tunnelversionen.
Särskilt när Svelin återvänder dit, och Gunnarsson själv
framhåller att han inte kunde se någonting av uppståndelsen
på mordplatsen därför att jag gick ju under... under
tunneln....

Och i nästa andetag återkommer han till att farsan väckte
mig dagen efter och jag var jättetrött, och jag blev väldigt
chockad när han ringde.

Här har nu passerat ännu en viktig uppgift som Gunnarsson
ganska ovaksamt svarar spontant på. Han säger det så
tvärsäkert att han gick över Sveavägen. Och sedan inser han
vad det innebär om han gjort det. Att han inte kunde ha
missat mordplatsen. Så han ändrar sig med något trams om att
han gick genom tunneln på skoj. Detta håller han fast vid när
jag hör honom lite senare.
Victor Gunnarsson beskriver sin klädsel för Svelin på
samma sätt som han senare gör för mig. Men en viktig detalj
kommer inte fram vid Svelins förhör. För mig avslöjar han
att jackan har en huva, som han säger.
Hans nästan knälånga, mörkgröna jacka har en kapuschong,
med ett finare ord. Denna kapuschong har en kant av det
teddytyg som utgör jackans foder. Det borde för eventuella
vittnen vara ett bra igenkänningstecken.


Gunnarsson berättar också att han har två toppluvor, den
ena i de amerikanska färgerna. Han har blåjeans, slitna, och
på fötterna samma som vid förhören, ett par grå kängor typ
arm‚ känga med lite högre skaft.
Saga, Rigoletto och Grand blir de heta biograferna i
centrum som får givna roller. Men den biotokige Victor
Gunnarsson låtsas först att han är osäker på var Grand ligger,
sedan säger han:

G: - Nej, jag har inte varit på Sveavägens biografer, jag
har inte tittat på någon film där på minst ett halvår,
kanske ett år, tror jag. Jag hade tänkt titta på en film,
det var en film på den här Arbetarbio... eller vad den
heter. Vet du vilken jag menar? Folkets Bio heter den...
F: - Du har alltså inte varit på någon biograf på Sveavägen
sedan jul, säger du?
G: - Inte ens förra sommaren var jag där på biograf, inte
ens då. Jag hade tänkt häromdagen att gå på den här
Sällskapsresan II eller vad den heter med Lasse
Åberg...
F: - Vad går den på för biograf?
G: - Jag tror att den går någonstans långt ner där på...
vad sjutton heter dom där nere, det är rätt långt ner tror
jag...

Ja, Gunnarsson vet inte mycket om Stockholms biografer. Han
som går på bio varenda kväll, nästan. Och de där
biograferna där nere på Sveavägen,vad sjutton heter dom?,
verkar ligga i en helt annan stad.
Visserligen är jag part i målet, men ingenting kan få mig
att tro att en domstol skulle hålla för sant att Victor
Gunnarsson inte vet att de båda biograferna heter Riviera -
där Sällskapsresan II- gick, som han tänkt se - och
Grand, den under den gångna veckan mest omskrivna biografen i
Sverige. De ligger nästan mitt emot varandra på Sveavägen.
Och skulle det råda minsta tvivel om att han verkligen
inte vet något om dessa biografer och filmer, så ber jag att
få hänvisa till hans egen bok i vilken han uttryckligen, som
jag redan nämnt, skriver att han köper kvällstidningarna för
att studera bioannonserna och ville kontrollera vad som
fanns på repertoaren.
Läs gärna en gång till hur han
uttrycker sig här ovan.
Vi går vidare med Gunnarssons blå axelremsväska. Han hade
den med sig denna fredag. Han brukar ibland ha kameran i
den.

G: - Ja, en liten praktisk väska. Man kan ha fotografier i
den, man kan ha adressbok, telefonbok. Man kan ha några
viktiga papper när man går ut på stan...

Gunnarsson förnekar att han någonsin haft ett skjutvapen.
Hans enda kontakt med skjutvapen var när han provsköt vid
utbildningen till ABAB-vakt. Den frågan finns det anledning
att återkomma till längre fram.
Vi vet att han har en jättelik bekantskapskrets både här
hemma och i andra länder. Det föranleder Svelin att fråga
honom om han har någon kontakt med utländska polisiära eller
några andra organisationer. Svaret är oväntat.


G: - Jag har ett par kompisar som jobbar i CIA, alltså. Jag
vet inte om dom jobbar där nu, för jag har inte haft någon
kontakt med dom sedan -79 ungefär. Frank Callivan i
Washington... han bor i Georgetown nära ryska ambassaden
förresten. Sen är det George Mehelchick som jag inte hört av
sedan -78, faktiskt... inte ett knyst. Och Barbra Morfenski,
hon flyttade från Tjeckoslovakien, hon och hennes familj.
F: - Det är alltså CIA-kontakter som du känner?
G: - Ja känner... jag har ingen kontakt med dom längre. Jag
har inte haft kontakt med dom sedan 78-79. Jag vet ju knappt
var dom bor för dom flyttar. Frank tror jag bor i
Californien numera, fast han har något hus i Georgetown
utanför Washington

Det är lite för exakt för att man ska tro att han sitter och
fantiserar. Är det sant att han är bekant med tre personer
inom den amerikanska underrättelsetjänsten så är detta inte
oväsentligt. Det här kommer upp i ett senare skede, men så
vitt jag vet är detta ännu en fråga som aldrig blev besvarad
på grund av att utredningen lades ner.
Gunnarsson fortsätter ge sken av att han inte vet vid vilken
tidpunkt på fredagskvällen Olof Palme mördades.

F: - Det är en annan sak. Det är ju så här att du har
befunnit dig i området ca 40-50 minuter innan Olof Palme
blir mördad.
G: - När blev han mördad? Det vet jag faktiskt inte exakt.
Elva sa du någonting... eller tolv, jag vet inte...
F: - Du har inte sett det i tidningarna, då?
G: - Jo, visserligen har jag läst så där om lite tider och
sånt, det har jag liksom. Men jag har inte observerat exakta
tiden. Det har jag inte gjort.
F: - Det har du inte gjort?
G: - Inte exakt men jag vet att det var någon gång kring
midnatt, det vet jag. Så mycket vet jag, men det ansåg jag
inte var så viktigt. Det viktiga var att han var mördad, och
det var fruktansvärt tragiskt att dom mördade just en sådan
person.

Låt mig fråga så här: Om Victor Gunnarsson är
oskyldig till mordet på Olof Palme, varför spelar han då
denna teater? Han medgav ju nyss att han läste Expressen
dagen efter mordet. Då fick han veta var, säger han. Men
naturligtvis också när. Han måste ta reda på det av ren
nyfikenhet, han vet ju att han själv fanns i området vid
denna tidpunkt. Han har sett på TV, han har hört på radio.
Som i andra sammanhang är han mycket välinformerad. Varför
skulle han inte våga medge detta om han inte hade någon
skuld?
Däremot är det naturligtvis normalt att hans spelar
teater om han är skyldig till mordet på Olof Palme. En
skyldig Victor Gunnarsson tror att skenet av hans oskuld
förstärks genom att spela ointresserad av mordet. Inte vet
han exakt var, inte när, inte något om biografen Grand. På
fråga svarar han att han inte vet vilken film som visades på
denna biograf. Har han inte sett någonstans att det var
Bröderna Mozart, Olof Palmes sista film?
Effekten blir den motsatta. Med dessa uppenbara lögner,
obegripliga minnesluckor och svamlande bortförklaringar
förlorar han i stället all trovärdighet.

Kapitel 8

Till startsidan

Till sidans början