Detta är en sida ur LEOPOLD REPORT besök från ca 50 länder varje månad

27

 

Det svenska trädet skall fällas

 

Här kan du läsa ett kapitel ur boken

KAPITEL 7

WASHINGTON (TT-AFP)
SVERIGES STATSMINISTER OLOF PALME HAR UNDER BESÖKET I NEW YORK HAFT EN RAD BILATERALA MÖTEN MEN HAR ÄVEN AGERAT I SIN ROLL SOM FN:S MEDLARE I KONFLIKTEN MELLAN IRAN OCH IRAK.
HAN HAR DISKUTERAT FRÅGAN MED GENERALSEKRETERARE PÉREZ DE CUÉLLAR,IRAKS VICEPRESIDENT OSMAN KHANI OCH IRANS UTRIKESMINISTER SAID MUSTAFA TALABANI.
IRAN ANSER ATT IRAK ÄR ANGRIPARE OCH DÄRFÖR SKALL STRAFFAS. IRAK Å SIN SIDA KRÄVER OMEDELBART VAPENSTILLESTÅND OCH ÅTERTÅG TILL DE FAKTISKA GRÄNSERNA. LÄGET ÄR FASTLÅST OCH NÅGON NY RESA TILL OMRÅDET ÄR INTE AKTUELL, OMTALAR PALME.
851023-1806

 

25 OKTOBER 1985
WASHINGTON

När William Casey tog hissen ned från sjunde våningen i CIA- högkvarteret i Langley hade han bestämt sig för två saker. Det ena var att han från och med nu inte enbart skulle betrakta den svenske statsministern Olof Palme som en högriskfaktor utan också som sin personlige fiende. Alla som hjälpte sandinisterna i Nicaragua var hans personliga fiender.
Han hade häpnat när han hörde avlyssningsbandet från svenskens inofficiella möte i lyxsviten på United Nations Plaza Hotel med Nicaraguas diktator - han vägrade kalla honom president - Daniel Ortega. Inte bara på grund av den familjära samtalstonen dem emellan utan kanske mer för att det lilla skitlandet långt där ute i världens periferi, som gjorde anspråk på att vara en demokrati, bestämt sig för att fortsätta med ekonomiskt stöd till det kommuniststödda Nicaragua. Detta trots att sandinisterna nu inskränkt, nej, avskaffat de demokratiska rättigheterna för att komma åt contrasanhängare som kämpade för landets befrielse från kommunismen. Det hade gjort honom urförbannad. Det andra var att omedelbart låta DO (The Directorate of Operations som leder CIA:s underjordiska verksamhet utomlands) göra en fullständig genomlysning av den svenske statsministerns situation, politiskt och privat, samt fastställa hotbilden mot honom.
Casey hade gått igenom situationen med vicepresident Bush och de hade inga som helst betänkligheter. De var ytterst medvetna om att detta räknades som första steget i en aktion som syftade till att neutralisera det fastställda målet. I Bush`s specialkommando OSG (Operation Sub Group) fanns ett särskilt hit-team som ledde sådana aktioner, OSG 3, som under en period haft Oliver North som chef. OSG 3 hade till uppgift att neutralisera politiker både inom och utom USA som agerade mot amerikanska intressen. Det fanns tre former av neutralisering: hot, utpressning eller eliminering, det vill säga mord.
Oftast överlät Bush till OSG att besluta om lämpliga åtgärder, t ex anlita grupper i andra länder för att genomför aktionen. När det gällde den svenske statsministern och FN-mäklaren var Casey säker på att eliminering kunde bli aktuell. Han antog att beslutet skulle kopplas till Olof Palmes kommande ställningstagande när det gällde att släppa in amerikanska intressen på den s k Bofors-routen med legala användarcertifikat i den illegala internationella vapenhandeln.
"Operation Lion" hade gått in i ett kritiskt skede, det visste han nu, men han hade tills vidare inga planer på att delge presidenten vilka åtgärder som skulle vidtas.
Regnet vräkte ned från en blygrå himmel. En av vakterna spände upp ett paraply och lotsade den hukande CIA-chefen ut till den svarta forden som stod där trygg som en stridsvagn med sin pansarkaross och sitt förstärkta, minsäkra golv. Han slängde in dokumentportföljen före sig i baksätet innan han flåsande baxade in sin otympliga kroppshydda.
Vakten slog igen dörren. Det hördes ett svagt knäppande när den gick i lås.
Casey kände som alltid ett visst obehag att sitta inlåst bakom okrossbara rutor i de officiella regeringsbilarna. Istället för att uppleva att han skyddades tyckte han det mera verkade som han tagits i säkert förvar. Inspärrad. Faktum var ju att han inte kunde ta sig ut förrän någon annan bestämde sig för det. Det behövdes inte mycket för att han skulle gripas av samma panik som en fluga mot ett fönster.
Något lugnare blev han när han kände igen chauffören som hälsade honom välkommen i högtalaren som om det gällt en vanlig sigthseeingtur genom Washington och inte snabbast möjliga förflyttning i eftermiddagstrafiken till Vita huset.
Casey gjorde en hälsningsgest med högerhanden. Vid sidan om sig hade chauffören en av CIA:s egna säkerhetsvakter med laddat automatvapen i knäet. Under sina fyra år som CIA-chef hade hans livvakter inte behövt ingripa en enda gång. Men de fanns där alltid beredda i hans närhet så inte ens den kortaste promenad på stan fick honom att känna sig privat.
Ibland upplevde han det som meningslöst. Om någon verkligen ville göra slut på honom fanns det ju tusen möjligheter trots livvakterna. Inte ens det enorma livvaktsuppbådet lyckades ju hindra en galning från att sätta en kula i Reagan i mars 1981. Sedan dess hade övervakningen blivit effektivare med förtrupp, eftertrupp och ett extra lager i skyddsringen kring honom.
För egen del oroade sig Casey mest för att bli kidnappad och det försvårades ju i hög grad av att en beväpnad livvakt fanns i närheten. Så han hade inga som helst planer på att dra in den. Men att bli skjuten på öppen gata det gick inte att hindra om någon verkligen ville försöka sig på det. Trots det vägrade William Casey att ta på sig den fruktansvärt obehagliga skottsäkra västen.
Det var inte utan att han ibland längtade tillbaka till friheten på Park Avenue i New York där han haft sin advokatpraktik och kunnat ge sig ut bland folk utan minsta känsla av hot. Han undrade i sitt stilla sinne om det numera fanns någon plats på jorden där en regeringsmedlem rörde sig fritt bland undersåtarna utan livvakter. Han trodde det knappast.
Det var William Casey som hade begärt ett informellt sammanträffande i Vita huset med Robert McFarlane för att diskutera några av avlyssningsbanden från FN-veckan. Det fanns mycket att välja på. Fyra pärmar med utskrifter. Fyra tegelstenar.
Det spelar ingen roll hur mycket elektronik man använder sig av, till slut blir det i alla fall en satans massa papper att ta sig igenom.
Men SCE-pojkarna hade varit grundliga. Inte ett enskilt samtal på något enda hotell som haft minsta tänkbara officiella karaktär hade de missat. På de stora hotellen i lokaler där det fanns anledning att vänta diverse samtal av sladderkaraktär handlade det om buggning med känsliga sändare instuckna i knappnålssmala hål i väggarna, oftast i tavlornas spikhål. De var i det närmaste omöjliga att spåra för det gästande säkerhetsfolkets städpatruller. För att klara det krävdes både avancerad elektronik och gott om tid och de hade under dessa dagar ingetdera.
De delegater som var klart medvetna om avlyssningsriskerna improviserade sina möten. Men det var inte många som kom undan.
På något kvarters avstånd hade parabolantennernas hyperkänsliga detektorer genom fönster och väggar riktats in på de samtalande och minsta viskning hade i de flesta fall fastnat på banden.
William Casey var mycket imponerad. Han hade inte hört om de börjat ta lasern till hjälp ännu. Det var det senaste påfundet, att helt enkelt rikta en laserstråle mot målet vars yttersta spets fungerade som sändare. På långt håll kunde de lyssna via ett fönsters vibrationer, på några hundra meters avstånd kunde de köra in strålen genom väggen och få det att verka som rena radiosändningen. Mottagaren till lasersändaren kunde sedan i sin tur kopplas till en satellit som vidarebefordrade samtalet. Pojkarna hade utlovat direktsändningar från vilken plats som helst på jorden, det var bara att välja ut målet. Casey var inte bara imponerad, han var mycket stolt över sina duktiga
pojkar i SCE.
Det mesta av det som fanns på banden var enligt Casey kvalificerat skitsnack ackompanjerat av klirrandet från drinkglas. Fram på småtimmarna dessutom på en engelska som verkade mer kryptering än begripligt språk. Det hade fått DDI:s översättare och analytiker nära randen till sammanbrott.
Han hade lagt tre band åt sidan och själv lyssnat igenom dem flera gånger. Det var tre inspelningar med den svenske statsministern Olof Palme i huvudrollen.
"Jag hade i alla fall åtminstone väntat mig att Sverige skulle dra in sitt stöd till Nicaragua-terroristerna", grymtade William Casey när han slog sig ned framför Robert McFarlanes välstädade skrivbord i dennes kontor ett tiotal steg från Ovala rummet.
"Här avskaffar sandinisterna hänsynslöst tryck- och yttrandefriheten, friheten att hålla möten, strejkrätten och en massa andra självklarheter i ett fritt land. Till och med skyddet mot godtycklig husrannsakan och arrestering. Det är precis som i övriga kommunistländer. Ändå får de ekonomisk hjälp av en stat som ger sig ut för att vara en demokrati.
"Socialistisk demokrati", inflikade McFarlane. "Sverige är en socialistisk demokrati".
William Casey såg misstroget på McFarlane. "Försök bara inte förklara för mig hur socialism och demokrati kan förenas, det begriper jag helt enkelt inte. Men skit detsamma. Nyligen var den där provokatören Ortega i Moskva och tiggde ihop 200 miljoner dollar. Om de åtminstone gav fan i våra dollar och gjorde upp i rubel i stället.
"Det måste ha varit bittert för vissa herrar i representanthuset som röstade ned förslaget om hjälp till Contras", sa McFarlane. "Jag hörde att flera ångrat sig när de fick vetskap om Ortegas framgångsrika tiggarresa till Moskva."
Robert McFarlane drog på munnen men leendet nådde inte de grå ögonen. För första gången sedan han tillträdde som chef för Nationella säkerhetsrådet och jämsides därmed också blev presidentens rådgivare funderade han på att avgå. Han hade nått smärtgränsen. Samtidigt som han försökt få igenom contrashjälpen arbetade han med förberedelserna för toppmötet mellan Reagan och Gorbatjov. Men det som upptog större delen av hans tid och vållade de största bekymren var Iran-affären. Det blev för mycket.Han var dessutom livrädd för Oliver North allt större inflytande i Vita huset.
Överstelöjtnant North var underställd McFarlane i NSC men opererade som om han ledde verksamheten. Nu senast hade han kommit springande med en nödfallsplan när det gällde pengar till Contras. Och McFarlane hade blivit så ställd att han skrivit på North memorandum till en speciell fond för Contras utan att ha dryftat saken med presidenten. Så gick det till numera, allt större och viktigare beslut fattades av underhuggare utan presidentens vetskap.
"The Nicaraguan Freedom Fund" skulle ge 15 - 20 miljoner menade Oliver North entusiastiskt. Det kunde utöka Contras trupper till 35 000 man. Men det var inte hela historien. Man kunde vänta sig något helt annat av North. De skulle få iranierna att betala mer för vapnen och överskottet skulle sättas in på ett särskilt Contras-conto i Schweiz. Han ville skapa en underjordisk gren för insamlande av pengar, inte minst genom droghantering, och som han skissat det skulle den få sådan omfattning att man kunde tala om en privat amerikansk utrikespolitik som inte ens presidenten och hans regering kunde styra. Med North som ledare för en organisation med eget kommunikationssystem, hemliga sändebud, hyrda fartyg och flygplan och med tillgång till en rad utländska bankkonton och bolag skulle USA:s trovärdighet allvarligt hotas. North hade redan satt ett namn på organisationen, eller programmet, som han föredrog att kalla det: "Project Democracy".
Robert McFarlane kände att han inte hade kraft att stoppa den våg som sköljde över dem och hotade att dränka hela administrationen. Oliver North var för stark. Han var först och främst George Bush´s och William Caseys lydiga redskap och därför omöjlig att komma åt. De hade som mål att med alla tänkbara medel utplåna kommunismen.
Det fanns stunder då McFarlane inte betvivlade att de verkligen var kapabla att klara av det, att helt enkelt välta Sovjetkommunismen över ända. Men vilka metoder var de beredda att använda sig av? Tillsammans utgjorde de enligt McFarlane en fara för världsfreden och åtminstone Oliver North skulle göra sig bättre på ett mentalsjukhus än i Vita huset.
North var en äkta fanatisk superpatriot, en man som hatade kommunismen så till den milda grad att han blev krigshjälte i Vietnam genom att tigga sig till uppdrag som såg ut att rejält decimera fiendens styrkor. Till hans pluskonto kunde räknas att han själv ständigt utsatte sig för fara och sårades vid två tillfällen. Till minuskontot att han tvingade sina underordnade till operationer som aldrig någonsin skulle tåla dagsljus.
McFarlane rös vid tanken på att den mannen ledde Iran-projektet ute på fältet och det framstod som ganska klart att North huvudmotiv för att sälja vapen till Iran var att få pengar till sina vänner i Contras för deras kamp mot kommunisterna i Nicaragua.
Robert McFarlane lyssnade som vanligt tålmodigt på William Caseys uppkastningar. Nu hade denne också fått en ny måltavla i "det där lilla skitlandet uppe i ishavet som slängt dynga på USA ända sedan Vietnamkriget anfört av samma jävla sovjetdräng."
Det var som ett åskväder som fick dra över medan man själv höll sig i skydd. Dessa allt oftare återkommande stormiga utbrott bedarrade dessbättre snabbt men Robert McFarlane tyckte det var oroande att William Casey hade svårt att återfå balansen. Han hade alltid varit en hetlevrad herre men kunde också i nästa sekund ge prov på den analytiska kyla som varit ett kännetecken för honom under tiden som presidentens kampanjledare. Numera hände det i stället att han verkade förvirrad, nästan omedveten om vad han vräkt ur sig, alldeles som om han i likhet med den nästan jämngamle presidenten börjat röra sig i senilitetens utmarker. Själv tycktes inte William Casey märka något av sin mentala förändring men då och då klagade han över att whiskyn börjat ge honom huvudvärk.
William Casey blossade ihärdigt på sin cigarr. Han öppnade pärmen med fingertopparna som om han just fått aftonens meny.
"Jag gillar inte tonen mellan de där två", muttrade han. "De samtalar med varandra som två bröder som just återsett varandra efter en lång skilsmässa. Inte en enda skärpning i tonläget från Palmes sida."
Robert McFarlane som inte hört banden men läst texterna höll med.
"I anständighetens namn borde väl åtminstone Palme kräva något tillbaka för pengarna. I sitt officiella uttalande för pressen påstod han att han förutsatte att sandinisterna omedelbart återställer den demokratiska ordningen i landet. Men han skulle naturligtvis ha slängt det rakt i ansiktet på Ortega. Ett stenhårt krav på återgång till den demokrati som de båda så hett förespråkar men uppenbarligen förväxlat med
socialism. Ortega är ju i hans händer. Det framgår tydligt av hans sätt att uttrycka sig att sandinisterna verkligen har behov av det svenska stödet."
De beslöt sig för att de måste utarbeta en plan mot sandinisternas försök att, som Ortega uttryckte det på bandet, "sätta in nådastöten mot Contras". William Casey sa att han var beredd att ge Oliver North fria händer i sin jakt på pengar till Contras. Det var precis vad Robert McFarlane fruktat, men det avstod han ifrån att säga.
Statsminister Palmes samtal med Irans utrikesminister Said Mustafa Talabani betraktade Casey som i högsta grad oroväckande. Först hade Palme och Talabani en genomgång med FN:s generalsekreterare Perez de Cuéllar. Talabani stod fast vid sitt tidigare krav att Iraks ledare skulle dras inför internationell krigsrätt och straffas som anstiftare till kriget.
"Det framgår kanske inte av texten men på bandet hör man att både Palme och de Cuéllar verkar en aning överraskade över Talabanis aggressivitet", sa Casey.
"Det kunde jag nog också läsa mig till. Och det verkar oroande som du säger. Han har knappast någon anledning att vara stöddig."
"Jo ser du, det är kanske just det han har", morrade Casey stridslystet. "Här måste man höja ett varnande finger. Vi har underrättelser, ja, hela världen känner till det, att Irans oljeexport i det närmaste lamslagits, att detta och bristen på vapen och materiel kommer att tvinga iranierna till att ganska snart tigga om fred. Jag förstår att de blev överraskade. I deras ögon har han ingen orsak att ta ton. Förstår du vad jag menar?"
Robert McFarlane nickade. "Jag tycker mig ha märkt att den där desperationen man kunnat spåra hos ayatollorna är som bortblåst. Den fanns där innan vi kom in i bilden. Vad drar du för slutsats av det?"
"Att vi, Amerikas Förenta Stater, av alla gett dem nytt hopp", suckade Casey. "Herregud, Robert! De kommer att tvinga oss att fortsätta. De räknar med våra vapen, med eller utan frisläppande av gisslan."
Inte med ett ord nämnde han att det fanns fördelar med detta. Han ville själv lansera sin plan att locka ayatollorna i fällan genom att försätta dem i en beroendeställning till USA.
"De här gossarna är inte att leka med, Robert. De kalkylerar kallt med USA även i fortsättningen. Och varenda gång de inte får som de vill kan de hota med att avslöja oss. Lägg märke till hur Talabani uppträder när han och Palme kommer på tu man hand. Man kan tydligt höra hur insmickrande iraniern låter när han föreslår att Sverige och Iran ska inleda ett militärindustriellt samarbete. Och så bestämt Palme avfärdar honom när han förklarar att Sverige inte kan ha någon form av sådant samarbete med ett land som befinner sig i väpnad konflikt.
Där kan man höra hur iranierns röst förändras. Karlen blir faktiskt ganska upprörd för han förlorar kontrollen över det engelska språket. Han vill veta varför den svenska vapenindustrin helt plötsligt stoppat all export till Iran. Palme svarar att det gjordes när det kom till den svenska regeringens kännedom att sådan illegal export förekom."
William Casey bläddrade fram de aktuella sidorna i pärmen. "Och här påpekar Talabani att vapenaffärer har pågått under flera år med den svenska regeringens vetskap och han har svårt att tro att landets statsminister inte varit informerad. Du ska höra hur han låter, han är förbannad."
"Ja, Palme blir osäker. Han vet inte riktigt hur han ska förklara sig."
"Och lyssnar man noga kan det tolkas som att Palme anser att situationen i dag är en annan. Vad kan han mena med det? Att han tvingats stoppa de svenska vapenaffärerna för att inte hindras i sitt agerande som fredsmäklare? Han har något på gång? Och Talabani blir hotfull, ingen tvekan om det. Hör här!"
William Casey knycklade sönder cigarren i askkoppen för en gångs skull utan att tända en ny på den gamla glöden. Han läste högt ur utskrifterna:

"Talabani:-Mr Palme, innebär detta att den nigerianska ordern på haubitsar inte kommer att effektueras?
Palme:-Jag känner inte till någon sådan order. Det här gör mig mycket överraskad och bestört. Men är det så att Iran räknat med att få vapen från Bofors via Nigeria har jag starka skäl att stoppa den.
Paus. Talabani:-Sverige har hela tiden gett Iran sitt stöd, nu är jag mycket besviken. Ni säljer lastbilar, båtar, elektronisk utrustning och mycket annat till oss, allt viktigt för det heliga kriget. Men för en seger fordras krut och vapen... jag har mycket svårt att förstå varför det
tidigare så vänligt sinnade Sverige nu uppträder som den heliga revolutionens fiende.
Palme:-Mr Talabani, det ligger inget fientligt i detta. Sverige är ett neutralt land och måste handla så här. Det viktigaste nu är att konflikten inte sprider sig och blir en katastrof för hela Mellanöstern.
Talabani:-Ert agerande, mr Palme, är ett hot mot islams seger över de otrogna. Den heliga revolutionens fiende är islams fiende, mr Palme."

"Här blir Palme tyst", kommenterader Casey. "Helt klart är att han uppfattar hotet men vill av någon anledning inte bemöta det. Han är mycket trängd. Men det där med att han säger: ´Jag har mina skäl...´ Vad i helvete är det för skäl han syftar på? Vet han något? Det är det vi snabbt måste få svar på."
William Casey flåsade och fnös som en jabbande boxare efter den ansträngande recitationen. "Jag vill ha Palme neutraliserad!" sa han plötsligt mitt i en andningspaus. Han insåg att han måste ta upp frågan med McFarlane.
"Neutraliserad?" Robert McFarlane höjde på ögonbrynen. Det var en häftig reaktion för att komma från honom.
"Hör på Iraks vicepresident Khani, Robert. Mötet mellan honom och Palme tycker jag är lika uppmuntrande som ett bombhot. Khani anklagar ju öppet Sverige för att sälja vapen till Iran och han kräver att Palme ingriper. Palme säger att han har ingripit men inte tidigare känt till vad den svenska vapenindustrin sysslade med bakom kulisserna. Det är helt uppenbart, irakierna har luskat ut att svenskarna gör vapenaffärer med Iran. Det är duktiga grabbar i deras underrättelsetjänst, det är vi som lärt upp dem och inte ryssarna. De kom på att fransmännen också tänkte sälja vapen till ayatollorna samtidigt som de öste in materiel i Irak. Det fick de effektivt stopp på och iranierna hämnades genom att skjuta en fransk general som var ansvarig för förhandlingarna. Palme har all anledning att se upp. Och antag att de får klart för sig vad vi sysslar med. Vad tusan tror du då händer? Antag att de skaffar fram hållbara bevis och erbjuder dem till fredsmäklare Palme. Han om någon skulle kunna lyfta fram det här i FN. Vilken smäll för oss. Se där ett starkt skäl till att jag vill ha bort den där svensken per omgående och jag har en idé om hur det ska gå till."
Robert McFarlane for upp från sin stol. Det här blev för mycket. Han kände kväljningar.
"Bill, jag vill inte höra något om din strålande idé! Inte ett jävla dugg. Och inte presidenten heller. Vi agerar inte så längre. Neutralisering i form av politiskt mord... jag antar att det är det du syftar på...är förbjudet. Ingen person anställd av eller arbetande på uppdrag av Förenta Staternas regering får delta i eller konspirera för att delta i utförandet av lönnmord. Där har du presidentens order 12333."
Casey höll masken men hade lust att skratta åt McFarlanes naivitet när han kom dragandes med den där ordern som ingen, inte ens presidenten själv, åberopat under hela det pågående centralamerikanska kriget. Nej, han skulle inte dragit in McFarlane i det här. Och inte presidenten heller tills vidare. Han och George hade valt vägen och fick köra lasset ända fram.
"Robert, vem har talat om lönnmord? Det är det ju du som gör. Tolka inte allt till det värsta. Jag menar att jag omedelbart vill sparka ut honom från FN innan det är för sent. Det där kan våra gubbar i OSG sköta effektivt. Vi rör om lite i de svenska vapenaffärerna och förser hans motståndare med ammunition. Vi aktiverar några presskontakter här i USA och i Sverige. Och så ser vi till att snacket kommer igång i FN-skrapan. Det ska tvinga honom att självmant avsäga sig medlaruppdraget. När jag tänker på det kan det faktiskt ta kål på både honom och hans regeringen."
Robert McFarlane såg misstroget på William Casey. Han visste att "Bolaget" var fullt kapabelt att svärta ner och skandalisera svensken så konsekvensen blev hans politiska undergång om han inte självmant backade ur under hot eller utpressning. Han skulle inte bli det första offret för en sådan kampanj. Men McFarlane tvivlade på att Casey skulle nöja sig med det, det skulle ta för lång tid.
"Du tror dessutom att du kan få honom att tiga?" sa McFarlane och kände en så stark resignation att han plötsligt struntade i vilket.
"Just det, just det, min vän", sa Casey lättad. "Vi ska nog kunna täppa till munnen på honom."
Han reste sig och slog ihop pärmen med en smäll. För alltid, tillade han för sig själv.

Kapitel 8