Till bokens inledningssida

KAPITEL 8

Satans Marionetter
en dramadokumentär om
mordet på Olof Palme
av Anders Leopold

Utgiven på Förlags AB Wiken
1991
Nu i en bearbetad upplaga på Internet baserad på material från de senaste tio årens utredning och forskning kring mordet.
www.leopoldreport.com

KAPITEL 8

STOCKHOLM (TT)
TOLV SVENSKA MARINOFFICERARE ANKLAGAR REGERINGEN PALME FÖR ATT TONA NED UBÅTSRAPPORTERNA OCH INTE TA KRÄNKNINGARNA PÅ ALLVAR.
OFFICERARNA MENAR ATT NORMALISERINGEN MED SOVJET GÅR FÖRE DEN INFORMATION OM DEN SANNA BILDEN AV KRÄNKNINGARNA SOM SVENSKA FOLKET HAR RÄTT ATT TA DEL AV.
STATSMINISTER OLOF PALME SÄGER TILL TT:
-DET FINNS INGET UNDERLAG FÖR KRITIKEN. DEN ÄR OSAKLIG OCH OLÄMPLIG OCH FÅR SES SOM EN UDDA FÖRETEELSE.
ORDFÖRANDEN I OFFICERSFÖRBUNDET, ÖVERSTE BERTIL HAGSTRÖM, SÄGER:
-STATSMINISTERNS ORD KÄNNS OBEHAGLIGA. LANDETS OFFICERARE HAR RÄTT ATT SÄGA VAD DE VILL.
851110-1902

10 NOVEMBER 1985
STOCKHOLM

 

 

10 NOVEMBER 1985
STOCKHOLM
Patrik Bolin låg utsträckt i sängen och läste artikeln om de revolterande marinofficerarna i moderata morgontidningen Svenska Dagbladet. Han njöt i fulla drag. Nu fick Palme det hett om öronen.
Finns det ingen i det där gänget som kan utnyttja sin rätt att bära vapen och använda det mot honom? Det måste väl bland landets militärer finnas folk som avslöjat förrädarens dubbelspel och känner det som sin plikt att göra slut på honom. Hade det varit någon annanstans i världen skulle militären gjort en kupp och avsatt bolsjeviken och hans medlöpare.
Vid fotänden av den stora vattensängen som nästan helt fyllde det lilla sovrummet i Patrik Bolins trerummare stod en halvnaken kvinna och kämpade för att dra en snäv kjol över sina breda höfter.
Kvinnan hette Eva och var i trettioårsåldern. Hon hade långt blont hår som den här tiden på dygnet var stripigt och livlöst. Ansiktet var håligt och blekt då det mesta av makeupen låg kvar på kuddens örngott.
Hon såg på mannen i sängen med rödkantade ögon. Inte för att hon gråtit. Den sortens känslosamma utbrott hade hon vant sig av med utan mera på grund av för många drinkar och brist på sömn.
Eva var servitris på restaurang SHT på Kungsgatan, frånskild och barnlös och använde då och då sin kropp för att dryga ut hushållskassan. Hon hade träffat Pat Bon, som han sa att han hette, flera gånger och trott att det kanske kunde bli ett förhållande som gick att bygga en framtid på. Men hon hade ganska snart insett att hon för honom inte var mer värd än en bild i en porrtidning. Under deras bekantskap hade han påstått att han var amerikansk medborgare men att han hade ett svenskt pass också därför att han varit gift med en svenska. De pratade svenska och engelska med varandra och även om hans amerikanska och hans svenska brytning verkade äkta hade hon klart för sig att han var en stor bluff som ljög friskt och levde i en fantasivärld. Hans högerinriktade politiska snack som han drog in henne i och förresten alla andra han träffade på var så förvirrat att han när han fick mothugg blev rasande och nästan tappade kontrollen över sig själv. Hon fattade ingenting. Han drack ingen alkohol men uppträdde ibland som om han var starkt berusad. Kanske knarkade han men det hade hon inte heller något bevis för.
Han kunde ena stunden vara mjuk och känslosam och nästa stund högröstad och fullkomligt känslokall. Eva hade som många andra kvinnor fallit för hans tilltalande yttre och ofta belevade sätt men snabbt tröttnat på hans torftiga inre.
Det lilla av självaktning som fortfarande fanns kvar någonstans djupt inom henne revolterade nu mot hans sätt att som vanligt betrakta henne som luft sedan han väl fått köna av sig.
"Vill du att jag ska tala om för dig vad jag tycker? Vill du det?" frågade hon vresigt och tvingades ta ett djupt andetag för att få upp kjolens blixtlås.
Patrik Bolin lät med en suck tidningen falla ned över ansiktet.
"Jag trodde du hade gått", sa han kallt.
"Du är en skit i sängen, vet du det? Har du någonsin försökt dig på att tillfredsställa en kvinna, va?"
Hon visste att det var det grövsta hon kunde ta till och hade prövat det förr på andra män som hon ville såra. Många olika reaktioner hade hon fått uppleva men ingen som den här. Han skrattade! Det var fruktansvärt förnedrande.
"So what? Vad hade du väntat dig? Fuck of, baby!"
Hon kände honom för lite för att upptäcka det hotfulla i rösten. I själva verket hade det bränt till av ilska i bröstet på Patrik. Inte av sårad fåfänga. Han visste vad han kunde göra med en kvinna när han hade lust. Men hon var ju för fan halvproffs, vad hade hon för rätt att ställa krav?
Han kände hur ilskan övergick i ett häftigt uppblossande hat riktat mot varelsen där mitt på golvet. Hon störde honom. Hon vågade störa honom. Hon var lika irriterande som en surrande insekt som kommit in i hans sovrum genom det gläntade fönstret.
Vem fan tror hon egentligen att hon är?
Det här var väl tredje eller fjärde gången han släpat hem henne. Hon hade varit lika full alla gångerna. Den glosögda blicken och den frånstötande pipiga rösten hade i det närmaste varit avtändande.
Han lät tidningen falla åt sidan.
Nu ser hon ju för jävlig ut!
Han rullade över åt vänster och höjde högra handen. Med tummen rakt upp och pekfingret riktat mot Eva avlossade han tre snabba skott.
"Pang! Pang! Pang!"
Hon stelnade till i sina rörelser och stirrade häpet på honom. För ett ögonblick tänkte hon spela med och kasta sig dödligt sårad på golvet men hon hade inte tidigare upptäckt att han hade någon humor. I stället skrattade hon hånfullt åt honom.
"Du är knäpp också! Fattar du det? Totalt växlad. Sådana som du borde låsas in på Beckomberga!"
"Du, om du inte fattar gesten så menar jag att du inte finns längre. So please, hit the road, baby! På direkten!"
Hans röst var vass som en knivsegg. Eva insåg förskräckt att hon gått för långt.
"Jag har inga pengar... du får ge mig en hundring till taxi", sa hon spakt.
Patrik blev rasande. Nu stod hon där och tiggde pengar också! Han slängde undan tidningen och for upp på golvet.
"Ut för helvete!" skrek han och riktade ett slag mot hennes ansikte med knuten näve.
Eva kastade sig åt sidan och kom undan dråpslaget som skulle ha fällt henne till golvet. Hon rusade skrikande ut i hallen. Hatet och vildsintheten hon hunnit se i hans ögon gjorde henne livrädd. Samtidigt som hon fick upp dörren träffades hon av en hård spark i baken och tumlade ut i trappan. Han slet ned hennes kappa från hängaren och kastade den efter henne innan han drog igen dörren med en smäll.
"Förbannade hora!" hojtade han.
När han såg sig själv i sin nakenhet i den stora hallspegeln gav han till ett hysteriskt skratt.
"Pat, din skojare! Du förtjänar bättre brudar än en sån där!" sa han till sin spegelbild som om det var en gammal vän han ville ge litet uppmuntran.
Men mannen mitt emot honom var skoningslös. Hans ögon utstrålade arktisk kyla. Han krökte benen något, rynkade pannan och lät armarna hänga slappt utefter sidorna.
"Dra då ditt kräk!" väste han.
De drog av nödvändighet samtidigt med båda händerna.
"Pang! Pang! Pang!"
Han stapplade svårt sårad bort från sin övermäktige motståndare. Ekot från de tre skotten som tonade bort i fjärran övergick i elektroniska tjut från telefonen.
Han tog ett steg in i köket för att se vad klockan var. Halv åtta. Först tänkte han inte svara.Troligen var det någon av hans invandrarelever som hamnat i svårigheter. De kunde vara för jobbiga. Fast det kunde ju också vara hans mor. Hon brukade ringa tidigt och var han inte hemma så blev det senare en massa frågor. Bäst att svara.
Han skyndade in i sovrummet och drog med sig telefonen upp i sängen.
"Patrik."
"Mr Bolin?"
"Ja... jag menar... yes."
"Good morning, mr Bolin... eller Patrik kanske jag får säga. Mitt namn är Tordella, Ben Tordella, och jag ringer från amerikanska ambassaden", sa en lugn och mjuk röst på svenska med den där typiskt rullande, rikligt diftongerade amerikanska brytning som han själv var så förtrogen med.
För Patrik Bolin som i sin ensamhet levde någonstans mitt emellan dröm och verklighet orsakade det han hörde samma yrvakenhet som när man häftigt väcks ur den djupaste sömn. Nu hade han spegeln nedanför sängens fotände att titta i.
Han blinkade några gånger för att förvissa sig om att det verkligen var Patrik Bolin som satt där i sängen och pratade med amerikanska ambassaden. "Tordella, Ben Tordella!" Det lät precis som "Bond, James Bond".
Är jag verkligen vaken. Ligger jag inte och sover och drömmer alltihop?
"Ett... ett ögonblick bara", viskade han och lade ifrån sig luren.
Han gick långsamt ut i köket och hämtade en cigarrett. När han tänt den tjänade den också som ett bevis på att han var vaken. Det här hände verkligen!
Hjärtat bankade i hans bröst och han blev så andfådd att röken sved till i halsen.
"Sorry, sir!" sa han lätt hostande för att visa att samtalet mycket väl kunde föras på Tordellas eget språk som han själv ansåg sig behärska till fulländning.
"Jag hoppas du inte tar illa upp att jag ringer så här tidigt, Patrik", fortsatte Tordella på svenska. Den familjära tonen fick Patrik Bolin att rodna långt ut i örsnibbarna.
Ta det lugnt bara! Verka inte för angelägen. Hetsa inte upp dig. Låt honom prata.
"Ingen fara, Ben, jag var faktiskt redan på benen."
"För att gå rakt på sak, Patrik. Du vill ju gärna ha kontakt med oss för ett eventuellt samarbete. Av den anledningen skulle jag vilja träffa dig. Ja, för att lära känna dig bättre."
Patrik höll ut luren en bit från munnen för att amerikanen inte skulle höra hans av upphetsning flåsande andedräkt allt för tydligt.
"Ja... det ska väl inte möta något hinder... jag hade tänkt att om vi träffades skulle jag..." Han avbröt sig tvärt och bet sig i underläppen.
Helvete! Håll tungan i styr!
Han hade numera, efter många bortpladdrade situationer och möjligheter tvingat sig att vakta sin tunga.
"Vad säger du om att äta lunch med mig i dag?"
I dag! Lunch! Oh, det blev nästan för mycket.
Erbjudandet var så storslaget att Patrik än en gång var tvungen att blinka och gestikulera mot sig själv i spegeln. När dessutom röken från cigarretten stack honom i ögonen var han helt säker på sitt vakentillstånd.
En CIA-agent från amerikanska ambassaden ringer och bjuder på lunch. Ingen kommer att tro det. Knappt jag själv gör det. Förresten, ja naturligtvis. Det här kan jag ju aldrig berätta för någon. Aldrig, aldrig! Det här är superhemligt.
"I dag... ja jag har inget inprickat för dagen så det ska väl gå."
"Bra, jag har ett ärende till centralstationen vid lunchtid. Ska vi säga att vi äter på Hotel Continental? Passar det? Klockan 14."
Patrik nästan stönade fram att det passade utmärkt och så sa de "good bye" till varandra och "see you later."
Han fimpade cigarretten med darr på handen och sträckte ut sig i sängen. Han rullade från den ena sidan till den andra och satte vattnet i rörelse. Nu var det som om han svävade på ett moln.
Jag måste ringa till morsan och berätta. Jo, henne kan jag berätta för. Jag måste berätta det här för någon. Med morsan har jag inga hemligheter. Med farsan och hans religiösa tjafs är det värre. Jävla vad stolt hon ska bli över sin grabb!
Han lyfte handen mot telefonen men den stelnade till med fingrarna utspärrade.
Fan, telefonen kan ju vara avlyssnad. De kanske kollar mig. Det är klart att de har koll på mig. Om de hör att det första jag gör är att ringa till min morsa och avslöja alltsammans är det kört.
Plötsligt satte han sig spikrak upp i sängen. Han hade inte frågat Ben Tordella hur han skulle kunna identifiera honom.
I nästa ögonblick insåg han att det hade varit alldeles onödigt. Tordella skulle naturligtvis omedelbart känna igen Patrik Bolin. De hade förstås en personakt på honom med bilder. Kanske smygtagna bilder. Kanske hade de haft honom under bevakning en längre tid för att kolla upp honom.
Utan att veta om det hade han naturligtvis genomgått en stenhård prövning. Och de hade funnit honom lämplig.
"Whaaoooo!" ropade han till och knöt näven mot sin spegelbild.

Från sitt fönster på amerikanska ambassaden i Stockhom kunde ambassadsekreterare Stuart Baker se hur Sveriges Radios byggnad på andra sidan Gärdesgatan tonade bort i ett allt intensivare snöfall.
Den här tiden på året infann sig alltid hos honom en plågsam längtan tillbaka till föräldrahemmet i Cedar Key, en liten by på Floridas västkust med gator som praktiskt taget gick rakt ut i Mexikanska golfens ständigt soldränkta dyningar. Där var han rotad och uppdriven som en planta i sol och värme och för var höst och vinter som han genomlidigt i Washington och - än värre - nu i Sverige tycktes hans kropp förlora en del av sin livskraft. Han blev oftare trött och tänkte på sin företrädare Ken Loomer som dött i cancer.
Stuart Baker hade nyligen fyllt femtioett år. Ålderns första lätta höst hade snuddat vid hans svarta tinningar. Men han var stolt över att ha den tjocka kalufsen kvar och lät den gärna växa sig så lång att den tangerade det lämpliga för en diskret diplomat. Han var av medellängd, en aning rund kring midjan men gav ändå ett vältränat intryck.
Baker hamnade i Stockholm efter presidentskiftet 1981. Han hade då sex år inom CIA bakom sig och avverkat tre CIA-chefer: William E Colby, nuvarande vicepresidenten George Bush - som bara innehaft ämbetet ett år - och Stansfield Turner.En viss besvikelse hade han känt när Turner manövrerades ut av den maktfullkomlige William Casey som hållit i president Reagans valkampanj. Som tack för det hade denne fått välja mellan jobben som försvarsminister eller CIA-chef. Oturligt nog för Baker valde Casey att bli direktör för "Bolaget". Om Turner hade fått sitta kvar hade Baker sannolikt ryckt fram som ställföreträdande CIA-chef.
De i det gamala gänget som höll i trådarna placerades ut på olika ambassader för att ge plats för Caseys handplockade män. Att Baker sattes i Stockholm berodde främst på att tjänsten plötligt blivit ledig då Loomer avlidit i cancer. Att Baker överhuvud taget fick vara kvar, med sin breda insyn i verksamheten och kunskap om "October Suprise"- kuppen mot Jimmy Carter, berodde enligt hans egen uppfattning på att han stått George Bush nära under dennes CIA-tid och alltså kunde räknas in bland vicepresidentens män. Om Baker fick säga det själv hade han en känsla av att ha påbörjat en comeback inom "Bolaget". Mer och mer fick han ta över verksamheten i Skandinavien, en region som ur strategisk synvinkel på senare år blivit mycket het med det officiellt neutrala Sverige som en tummelplats för Västeuropas och de båda stormaktblockens spionageverksamhet. Han hoppades snart på att formellt utses till CIA-chef för hela regionen.
Stuart Baker hade ett kvaddat äktenskap bakom sig när han erbjöds jobbet i Stockholm. Han fann att ett miljöombyte skulle fräscha upp tillvaron. Han hade nästan genast träffat en svenska och gift om sig och de hade fått en son som nu var tre år. Det gjorde att han trots allt tyckte tillvaron var dräglig.
"Har du tid ett ögonblick?"
Ben Tordella stod i den halvöppna dörren. Han var kortvuxen och bredaxlad. Den tunna svarta mustaschen underströk hans italienska påbrå liksom det blåsvarta, välkammade håret med den linjalraka benan. Det var en del av hans image och täckmantel att bli tagen för sydeuropé i stället för amerikan. Han var den ende på ambassaden som arbetade för CIA under Baker.
"Visst, visst, kom in du!" sa Baker vänligt.
"Du får ursäkta mig men jag är fortfarande osäker på om vi ska dra in den där grabben Bolin i verksamheten", sa han och slog sig ned på stolen framför skrivbordet.
Tordella hade läst Patrik Bolins brev och det hade räckt för att han omedelbart skulle avråda Baker från att använda sig av honom. Grabben levde uppenbarligen i en fantasivärld även om personakten visade på en viss världsvana och språkkunnighet som han tillägnat sig under flitigt resande bland annat flera gånger till USA där han också varit gift under en tid. Men att döma av hans presentation av de egna kvalifikationerna och önskemålen drömde han helt säkert om att bli en livs levande James Bond.
"Fick du en träff med honom?"
"Ja. Vi ska äta lunch."
"Bra! Vänta då med ditt slutomdöme tills ni har pratats vid", sa Baker kärvt. "För min del tycker jag att han verkar perfekt för det tänkta ändamålet. Och vi behöver ett par till av hans klass; politiska extremister, fanatiker, galningar i största allmänhet. Kapabla att begå våldshandlingar om så behövs. Kategori tillfälliga uppgiftslämnare. Poängen med honom är att han själv har erbjudit oss sina tjänster."
Stuart Baker hade fått uppdraget av DO (Directorate of Operations) att detaljerat redogöra för hotbilden mot den svenske statsministern Olof Palme och det slog honom att han inte någon gång tidigare tvingats tränga så nära inpå livet på Palme.
Visserligen blev denne kontroversielle socialdemokratiske partichef hans första specialuppdrag när han flyttade till Stockholm. Då var Palme oppositionsledare under en borgerlig regering. Året innan hade han av FN:s generalsekreterare utsetts till medlare i kriget Iran - Irak.
Den gången rörde det sig om en aktuell kartläggning av Palme som skulle komplettera vad som redan fanns i dennes personakt från den tidigare perioden i socialdemokraternas regering. Akten gick tillbaka till 1968 då han hamnade på USA-etablissemangets svarta - eller möjligen röda - lista efter demonstrationen i Stockholm mot Vietnamkriget. Palme gick vid sidan av kommunistiska Nordvietnams Moskvaambassadör Nguyen Tho Chyan.
Inför valet 1982 hade CIA också förgäves genomfört vissa halvhjärtade operationer för att försöka förhindra det socialdemokratiska partiets återkomst till regeringsmakten. Men svenska folket hade vid det laget fått nog av arbetskonflikter och regeringskriser under det borgerliga oket och längtade tillbaka till den gamla trygga ordning som rått under ett halvsekellångt obrutet socialdemokratiskt styre.
Det spel som pågick nu var betydligt allvarligare än den försåtliga kampanjen inför förra valet. Baker hade själv varit med och byggt upp det nät av kanaler som CIA använde sig av för att hämta hem information från världens alla hörn. I dag var intrånget i politikers, militärers och betydande affärsmäns privatliv världen över av en enorm omfattning.
"Operation Lion" avvek inte på något sätt från det väl inarbetade mönstret. När bilden av statsminister Palmes situation var tillräckligt belyst och tillfredsställande framkallad skulle den ligga till grund för ett avgörande beslut om en eventuell aktion mot honom.
Det var naturligtvis alltid besvärligt att agera mot en regeringschef, och då speciellt mot en som var internationellt uppmärksammad som Palme. Men Stuart Baker hade ingen anledning att bekymra sig särskilt mycket över det svårbemästrade i operationen. Det var andra som fick ta ansvar för den delen. Han kunde i det här läget inte ens få besked om vad som aktualiserat den. Han hade sina order och skulle fullfölja dem med samma beslutsamhet och lojalitet som han lett sitt kompani i Vietnam.
"Vad som gäller nu, Ben, är att aktivera våra tillfälliga uppgiftslämnare", sa Baker. "Vi har behov av nytillskott och det råder det ingen tvekan om. Men än finns det kvar folk som är villiga att serva oss. Många är fortfarande omedvetna om att de arbetar för den amerikanska underrättelsetjänsten, hoppas jag. Hur är det med gruppen RUC (resources under controll)?"
"Jag har gjort en snabbinventering för det här ändamålet av folk inom det svenska försvaret, polisen, riksdagen och industrin som kan tänkas vara nyttiga i kartläggningen av Palme. Där är vi välförsedda. Men vi måste se till att utbetalningarna fungerar etthundra procent. Dessbättre har de flesta konton utanför landet."
Baker nickade samtycke åt denna självklarhet.
"När såg du något i den vaksamma svenska pressen om en CIA-agent som avslöjats i Sverige?" skrattade han. "Men egentligen är det märkligt att inte fler gubbar i västvärlden som jobbar åt oss blir röjda. Hela den här våldsamma spridningen utanför våra egna led... jag gillar den inte. Risken för läckage blir alldeles för stor. För att inte tala om vilka möjligheter kontraspionaget får."
Han var fortfarande kritisk mot CIA-chefen William Caseys omorganisation av "Bolagets" internationella gren. Filosofin i den var att ta bort större delen av agenterna från ambassaderna där alla visste att de fanns. I stället fångade man numera upp inhemska sympatisörer som under civil täckmantel kunde operera för "Bolagets" räkning. Till skillnad mot öststaternas värvade agenter arbetade den här gruppen inte i amerikanska multinationella koncerner utan i nationella företag där de hade ett visst inflytande. I Sverige var de flesta som värvats svenska medborgare och de fick bra betalt för sina tjänster. Men de var fruktansvärt svårkontrollerade och risken att en och annan skulle anfäktas av dåligt samvete fanns där alltid.
Han förvånade sig över att så få av CIA:s oftast framgångsrika ingripanden världen över avslöjats sedan USA:s goda rykte befläckats av den oerhört klantigt genomförda Watergateaffären 1972. Det fanns ju alltid så mycket folk inblandade i aktionerna.
På sin höjd hade i kölvattnet av vissa interventioner i andra staters inre angelägenheter vaga rykten om att den amerikanska underrättelsetjänsten legat bakom kommit i svang. Men inga bevis kunde läggas fram, inga vittnen fanns att tillgå. Förresten var det väl ingen som numera reagerade på sådana anklagelser sedan "Bolaget" oftast oförskyllt under hela 70- och 80-talet fått skulden för det mesta som rubbat folks världsbild.
När de verkligen höll i trådarna och lät marionetterna dansa fanns det alltid en massa villospår tillrättalagda för dem som hade intresse av att forska vidare. Sådant var de numera experter på. De falska spåren tillkom inte av en slump utan var frukten av en oerhört väl förberedd desinformationsplan som utlöses efter varje enskild operation.
Man kunde ha vilken uppfattning som helst om vicepresident George Bush´s enda år som CIA-chef mellan 1976 och 1977 men han skulle definitivt bli ihågkommen för konstruktionen av desinformationssystemet. Inte en enda operation fick genomföras förrän det fanns en komplett desinformationsplan som sopade igen alla spår som ledde till CIA.
Det var det Baker höll på med när det gällde den svenske statsministern. Genom att ta fram en komplett hotbild kunde man efter aktionen, om det nu gällde att eliminera målet, portionera ut desinformation i riktning mot flera av de olika hoten och på så sätt åstadkomma ett utredningskaos. Folk som värvades till uppdraget och stod utanför "Bolagets" moderorganisation skulle samtidigt dribblas bort så till den milda grad att de senare inte kunde vittna om att CIA låg bakom. Några därför att de var totalt vilseledda, andra för att de på grund av oklara omständigheter inte längre var i livet.
"Apropå det", sa Baker. "Läste du om officersrevolten i Svenska Dagbladet?"
"Nej, jag hann inte med några tidningar innan jag stack. Det blev lite stressigt. Men jag hörde något på bilradion på vägen hit. De är tydligen urförbannade på regeringens sätt att tona ner utbåtskränkningarna."
"Just precis! Och den här gången rör det sig inte om det gamla vanliga tjatet om brist på materiel och effektiva vapen i jakten på ubåtarna. Jag är övertygad om att det här missnöjet har rötterna i en allt aktivare fosterländsk rörelse, sannolikt en välorganiserad sådan."
"Du får det att låta som om man förbereder en militärkupp."
Baker skrattade till. "I Sverige? Ånej, så långt vill jag inte gå. Men vi har sett sådana frön gro i andra länder med socialistiskt styre. Även om jag tycker mig höra hur vapen osäkras tvivlar jag på att de i det här landet avlossas."
Tordella tände tankfullt en cigarrett.
"Du, det här kommer ju faktiskt ganska lägligt för oss."
Han drog ett par djupa bloss och följde rökmolnets rörelse upp mot takventilen. "Här kan man verkligen tala om ett spirande hot mot Palme. Det behöver ju inte vara en komplott, det räcker med lite fosterländsk fanatism och goda nerver."
"De är grundlurade, Ben. Grundlurade." Han skrattade till och log åt sin egen vitsighet när hans ord förde tankarna till den grundstötta, ryska Whisky-ubåten i Sveriges södra skärgård.
"Här tror de sig utkämpa något sorts kallt krig mot Sovjet och är förbannade för att regeringen inte ger försvaret tillräckliga resurser för att en gång för alla få bukt med inkräktarna. Och de tror i sin enfald att den socialdemokratiska ministären, framför allt dess ledare Palme, lägger hinder ivägen därför att han går Sovjets ärenden."
"Ja, där har vi verkligen gjort ett bra jobb. Det förvånar mig att det inte räcker för att de där officerarna ska ta till vapen", småskrattade Tordella.
"De har gått på den här valsen ordentligt. De är som sagt grundlurade. De skulle bara veta att ryssen är där för att städa upp och NATO för att hålla ett öga på Ivan. Tidvis har det varit en trafik som kan liknas vid rusningstid i T-banans vändkors."
Baker log inåtvänt. Han tänkte på att den svenska militära underrättelsetjänstens samarbete med CIA var på områden som tjänade USA:s syften betydligt bättre utvecklat än vad det svenska försvarsministeriet ens kunde drömma om. Att sedan säkerhetspolisens och "Bolagets" relationer var i det närmaste nedfrysta sedan flera år var en annan sak.
Framför allt tyckte han att samarbetet med det utomordentligt sklickliga folket på Försvarets radioanstalt (FRA) fungerade perfekt. Svenskarna hade ju också ryssarnas förtroende och fungerade ibland som kurirer mellan CIA och GRU, den ryska militära underrättelsetjänsten. De slog sig ju inte gärna ned vid samma bord och pratade med varandra.
Stuart Baker tyckte ibland, så halvsvensk han nu blivit, att det var generande att staten inte hade bättre insyn i den här verksamheten. Men helt utanför var inte den svenska regeringen när CIA och FRA med gemensamma ansträngningar lyckades få ut den innestängda miniubåten från Hårsfjärden i Stockholms skärgård i oktober 1982 efter en utdragen jakt som uppmärksammats över hela världen.
De flesta svenska politiker, militärer och journalister och därmed också allmänheten levde vidare i tron att det var en rysk ubåt som smitit trots att den praktiskt taget låg i håven. Ett fåtal visste att portarna öppnats för den. Och ännu färre visste att det var en västtysk utbåt ur NATO- flottan.
Baker var själv med och manövrerade operationen efter direktiv från Pentagon, USA:s centrala militärstyrelse. Med ett minimalt antal nyckelpersoner inblandade, bland dem statsminister Palme och den nytillsatte försvarsministern Börje Andersson, lyckades man från Pentagons sida övertyga svenskarna om de oerhörda internationella komplikationer som skulle uppstå om en ubåt ur NATO:s flotta bombades upp istället för en ur Warszawapaktens.
Försvarsminister Andersson ville inte acceptera detta och krävde att utbåten skulle tvingas upp. När han inte fick sin vilja igenom begärde han avsked. Den officiella motiveringen om sin avgång efter 54 dagar som försvarsminister var att han var så djupt rotad i sin hemstad Borlänge att han ville återvända dit. Baker log för sig själv och antog att även Andersson gjorde det. Skälet till att utbåten smög omkring inne i de svenska skärghårdens allra känsligaste område var att den letade efter ryska mineringar. Eller rättare: uppdraget var egentligen att kontrollera att ryssarna städat up efter sig. Det här gick tillbaka till slutet av 70-talet då Sverige hade borgerliga regeringar som satt mer eller mindre ostadigt mellan åren 1976 och 1982. Flera höjdare inom regeringen umgicks allt oftare med NATO-folk i Bryssel.
Att CIA höll ett öga - eller snarare ett öra - på de hemliga mötena var självklart. Att GRU lyckades avslöja dem var bara en bekräftelse på hur man framgångsrikt lyckats få grepp om borgarnas makthavare. Och ryssarna fick skrämselhicka. Man såg framför sig de första stegen mot konkreta förhandlingar om en anslutning av Sverige till NATO.
Det var den sovjetiske avhopparen och skandinaviske KGB-chefen Oleg Kandorskij, som spionerat för den brittiska underrättelsetjänsten sedan 1972, som i augusti 1985 i samband med avhoppet i London mera i en bisats avslöjade att ryska ubåtar minerat känsliga svenska farvatten. Och det handlade inte om nyårsbomber.
Minorna var små 80 kilo tunga, taktiska kärnvapen som anbringats på botten intill större berg och klippor, så effektiva att alla svenska försvarsanläggningar i stockholmsområdet skulle dränkas av störtvågorona om de utlöstes. Därtill skulle sannolikt den svenska huvudstaden ha utplånats.
Avsikten var att aktivera minorna om Sverige gick med i NATO och konflikt utbröt. Tekniken var rätt enkel och följde ungefär den amerikanska förlagan som kontraspionaget presenterat i Moskva kort efter de första amerikanska provsprängningarna. En ubåt på kortdistans utlöste en mottagare, inte större än en svensk tiokrona, vilken flöt upp till ytan och var kopplad till minan med en fiskrevstunn superstark optisk kabel. Därefter var det bara att trycka på knappen från någon lämplig stridsledningscentral i luften eller långt inne i Sovjet och låta signalen via satellit nå mottagaren.
Baker var fullkomligt övertygad om att den ryska ubåt som gick på grund i den sydsvenska örlogsstaden Karlskronas skärgård var ute på ett sådant mineringsuppdrag i detta militärstrategiskt oerhört viktiga område. Den var på väg in bland öarna när botten plötsligt höjde sig och den gick på grund. Trots attde gamla Wisky-ubåtarna inte var bestyckade med kärnvapentorpeder i fredstid kunde det svenska försvarets forskningsanstalt (FOA) vid mätningar utanför ubåtsskrovet konstatera att det verkligen fanns en kärnladdning ombord.
När sedan Sverige fick tillbaka den socialdemokratiska, sovjetvänliga regeringen 1982 började ryssarna omedelbart att städa upp efter sig. Övervakade av NATO. Baker visste att det fanns svenska politiker som kände till hur det förhöll sig med den livliga trafiken. Båda stormakterna turades om att kränka svenskt territorium. Men sannolikt hade man inte klart för sig varför de gjorde det. Marinofficerarna som nu revolterade hade däremot genom CIA:s desinformationsprogram fått den absoluta uppfattningen att det rörde sig om ryssar som var ute på spaningsuppdrag. Bakers egen organisation gjorde ett och annat för att hålla dem kvar i den tron.
Stuart Baker hade föreslagit DO att så fort som möjligt utnyttja situationen i en desinformationskampanj. Avsikten var att vidga sprickan mellan den på grund av den borgerliga valförlusten djupt besvinkna militären och den socialdemokratiska regeringen. Samtidigt kunde då världen beskåda hur den svenske statsministern knappt hunnit komma till makten igen förrän han inledde sitt intima förhållande med Sovjetunionens ledare. Med tanke på den nu uppblossade officersrevolten och Palmes förestående resa till Sovjet var det lämpligt att snabbt aktivera kampanjen.
Det såg ut som en slump men var bara ännu ett prov på Bakers effektivitet att den skotske sovjetkännaren Peter Johnson asnlitats av den svenska utbåtsskyddskommissionen. Det skedde på Bakers och Johnsons initiativ men vad man från svensk sida inte visste var att Johnson var starkt knuten till NATO och den brittiska underrättelsetjänsten MI6. Bakers plan, som djupt imponerat på "Bolagets" ledning i Langley var att Johnson vid ett strategiskt lämpligt tillfälle, kanske alldeles före statsminister Palmes sovjetresa, skulle gå till svenska massmedia och avslöja historien om den "ryska" ubåten som avsiktligt släppts. Johnson var för övrigt inte bara svenskättling utan också en trovärdig person. Han skulle uppge att hans sagesmän var svenska marinofficerare som i hemlighet försett honom med denna information i hans egenskap av sovjetexpert och medlem i kommissionen. Givetvis skulle hans "avslöjande" slå ned som en bomb. Inte minst med tanke på den djupa misstron mot Palme i officerslägret.
Baker hade fått klartecken. Alla var överens om att effekten skulle bli verkningsfull. För det första borde det rabalder som åstadskoms för alltid dränka eventuella spekulationer om att det rörde sig om en ubåt från väst. För det andra skulle Sveriges regering på ett mycket konkret sätt utmålas som undergiven Sovjet. Och för det tredje höll man landets militärer, och då särskilt marinofficerarna, kvar i tron att de enbart jagade ryska ubåtar men samtidigt kände att det var en meningslös skenfäktning då de som hamnade i fällan ändå släpptes.
"OK, Ben!" sa Stuart Baker och reste sig. "Då kör vi igång. Jag har lite att plocka med några timmar innan jag åker hem och fräschar upp mig."
"Visst fan, du ska ju på middag i kväll."
"Ja, jag vill ju inte påstå att det känns allt för uppmuntrande. Men diplomatin har ju sina givna spelregler."
Middagen var arrangerad av Sveriges regering. Man ville tacka för den amerikanska regerings gästfrihet i samband med statsminister Palmes och den svenska delegationens vistelse i USA under FN-jubileet.

Ben Tordellas första intryck av Patrik Bolin när de träffades på Continentals restaurang och småpratat en stund om alldagliga ting medan de tuggade i sig var sin entrecote med vitlökssmör var att Bolin var en aktör. Hans gester var överdrivet livliga, han skiftade elegant i röstläget när han övergick från högröstat skrävlande till förtroligt informerande. Han formulerade sig väl och växlade skickligt mellan svenska och engelska. Blicken var ibland medvetet stadig och forskande som om den tränats och finputsats framför en spegel.
Han var oklanderligt klädd i kritsträcksrandig kostym, vit skjorta och diagonalrandig slips. En kompakt byggd man med mörkt hår och en bred mustach vilket gav honom en sydeuropeisk framtoning inte helt olik Tordellas egen. Servitören kunde mycket väl ta dem för två italienare eller spanjorer.
En av Tordellas första frågor som gick rakt på sak ställde denne vid kaffet.
"Varför vill du arbeta för oss?"
Patrik Bolin förvånade sig själv över att han inte var särskilt nervös. Det här gillade han. Han kände på sig att han spelade sin roll väl. Tordella verkade tuff men han log hela tiden mycket vänligt.
"Det har du säkert förstått av mina brev", svarade Patrik frankt.
Tordella uppskattade svaret.
"Men okay, det är som jag skrivit", fortsatte Patrik. "Det gäller att stå emot den kommunistiska anstormningen... hotet mot den fria världen, hotet mot Sverige och Västeuropa. När det gäller detta då är jag beredd att göra vad som helst och USA är det enda hopp den fria världen har."
"Anser du att neutrala Sverige på något sätt hotas av Sovjet? Jag tänker på det här med utbåtskränkningar och diplomater som utvisas misstänkta för spioneri."
"Hotas? Nja, snarare skulle jag vilja säga att Sverige under socialdemokratisk ledning är på väg att bli Sovjets allierade. Dörren står snart på vid gavel. Det är bara för ryssarna att kliva på. Du vet väl att Palme ska till Sovjet? Vad säger du om det? Han har knappt hunnit bli statsminister igen förrän han ska över dit och rapportera."
Tordella var tillfreds över att Patrik Bolin själv förde in samtalet på Palme. "Du anser alltså att Palme arbetar för Sovjet?"
"Ja, det gör jag... ingen tvekan här inte. Han är med sitt inflytande det största hotet mot Europas frihet. Och det är faktiskt inte bara jag som påstår det. Det har många av våra främsta debattörer sagt offentligt, att Palme uppträder som om han skulle bygga en bro mellan öst och väst som ryssarna ska klampa över på för att sprida världskommunismen. Jag ska tala om för dig..."
Han böjde sig över bordet och sänkte rösten. "Jag ska säga dig att statsminister Palme är ute efter posten som FN:s generalsekreterare och han vet att USA inte gärna vill ha honom där men han tror att han kan nå dit med ryssarnas hjälp. Det skulle passa dem utmärkt att ha en handgången man på den posten. Därför tiger han om dem som förföljs i öst för att de kämpar för sina fri- och rättigheter. Han låter Sovjet styra sin utrikespolitik, han tonar ner utbåtskränkningarna, han låter inte folk få veta vad det handlar om och det vill jag kalla landsförräderi."
Mot slutet kunde Patrik inte lägga band på sig utan rösten stegrades så han skrek ut ordet landsförräderi så de flesta rörelser stelnade bland dem som befann sig i lokalen.
"Jag ber om ursäkt, muttrade han och såg sig osäkert omkring i den glest besatta restaurangen. "Man ska inte höja rösten för högt om sådana här saker i socialdemokraternas Sverige. Det finns alltid folk som lyssnar. Precis som i Sovjet."
Till sitt första intryck av Patrik Bolin kunde nu Tordella lägga att denne verkligen led av manisk kommunistskräck sådan man kunde se den frodas hemma i USA. Och att han hatade sin svenske statsminister rådde det knappast någon tvekan om.
"Vad tycker du om Palme som politiker... nationellt så att säga?" frågade Tordella.
"Han är en aggressiv lögnare som far med halvsanningar för att komma åt sina motståndare", fortsatte Patrik med tillkämpad behärskning. "Moderaterna utsätts ständigt för dessa påhopp... jag är inte höger själv men man kan ju inte undgå att märka hur Palme försöker få moderaterna att framstå som en andra klassens svenska medborgare, som en sorts ohyra... jag tror Palme kallat några av sina debattmotståndare för babianhannar vid något tillfälle. Och i gengäld kallar numera moderaterna Palme för en dr Jekyll och mr Hyde, en som uppträder hänsynslöst och utan skrupler utåt men privat är en charmig och intelligent person."
"Du har en ganska klar bild av Palme..."
"Och han är maktlysten och förljugen och en fara för det här landet! Det är sanningen!" avbröt Patrik Bolin återigen med stegrad stämma.
De satt tysta en stund och blossade på var sin cigarrett. Patrik tog tillfället i akt och letade i sitt minne efter flera angrepp på Palme. Det stod klart för honom vad Tordella var ute efter:
en person som tyckte så jävla illa om Palme och hans parti att han var motiverad att till varje pris sabotera deras verksamhet. Han funderade på om han skulle nämna något om vad han redan hade gjort. Men han insåg att det var att gå händelserna i förväg och kunde skada hans situation om amerikanen tyckte det var fel. Patrik kände sig lugn. Han var säker på att CIA-mannen inte missat hans uppriktighet i krtiken mot Palme.
Så kom han att tänka på den omskrivna Harvardhistorien som just nu var aktuell.
"Ja, och det här med Harvard visar att han inte är ett dugg bättre än sina gelikar som försöker mygla sig fram i det svenska samhället. Hur fan kan en socialdemokratisk statsminister göra något så huvudlöst? Fattar du det? Låta sitt arvode gå till sonens studier vid universitetet och på så sätt försöka smita undan skatt. Det säger en del om det mygelsamhälle som socialdemokraterna byggt upp."
Ben Tordella hade hört nog. Han kände ingen sympati för Patrik Bolin men om nu Baker ville ha en fanatiker som var ute efter Palmes skalp så hade han en här. Det framgick ju tydligt att grabben var ärligt övertygad om att Palme skulle sälja Sverige till ryssarna i händelse av en konflikt. Det var en tillräckligt sjuk tanke för att Tordella skulle övertygas om att Patrik Bolin var rätt man.
"Som du förstår Patrik ville vi ha det här informella samtalet för att lära känna dig lite bättre. Om vi behöver dina tjänster kommer vi att höra av oss. Vad som är viktigt och en förutsättning för ett framtida samarbete är att du inte med ett ord för någon nämner att vi haft den här kontakten. Är det klart?"
"Fullständigt! Ben... får jag fråga en sak? Jag har läst någonstans att varje agent har en kontrollör... oftast på ambassaden. Blir du min kontrollör om jag jobbar för er?"
Tordella höll på att slå sig för pannan med ena handen men höll god min och log lätt överseende åt det agentromantiska i Patriks fråga.
"Kontrollör är kanske inte rätta benämningen i de här sammanhangen. Kalla det hellre kontaktman. Och det kan vi nog säga att jag blir när det gäller dig."
"En annan sak", fortsatte Patrik med märkbar upphetsning. "Du har inget konkret för mig? Nu på direkten. Något jag kan jobba med tills vidare. Ni behöver inte tänka på att betala något. Bara för att jag ska kunna visa vad jag kan bidra med. Kanske om jag gör några jobb åt er... kanske kan ni ordna en resa till USA för mig. Kanske uppehållstillstånd och sånt där. Ni har väl någon utbildning man kan få gå igenom?"
Tordella anlade en allvarlig min för att inte bromsa upp Patrik Bolins entusiams.
"Inte vad jag kan komma på just nu. Vi vil först diskutera din person lite mera ingående. Men jag kommer att föreslå dig för inhopp i vår verksamhet och dert gör att du säkert kan räkna med att vi snart hös av oss. OK?"
"OK."
De skildes gående åt var sitt håll utanför Continental som om de aldrig träffats.

Nej, helt nöjd var inte Patrik Bolin. Han ville inte sitta med armarna i kors nu när det stod klart att han behövdes.
När han åter var hemma i sin lägenhet i södra stockholmsförorten Norsborg kände han sig upprymd. Han kokade starkt kaffe och kom att tänka på att Tordella under lunchen inte ens frågat om han ville ha något starkt att dricka. De måste naturligtvis ha klart för sig att han nästan aldrig drack alkohol.
Utom vid vissa tillfällen. Nu var det ett sådant. Han tog fram sin bjudwhisky och slog upp några droppar i ett dricksglas. Det här måste firas!
Vad kunde han nu hitta på? Nu när de visat sitt intresse kunde de väl sätta något i händerna på honom. Annars fick han väl själv finna ut något bara för att visa vad han dög till. Han slog sig ned vid köksbordet och smuttade på whiskyn. Då föll blicken på en av pärmarna i väggbokhyllan. Den med de anonyma breven som han funderat på att berätta om för Ben Tordella.
Han plockade fram den och bläddrade med stigande upphetsning bland kopiorna som han ordnat i datumföljd. Det var exakt trettiosex stycken alla skrivna före valet. Han flinade till för sig själv när han tänkte på vilket jävla liv det måste ha blivit inom partiet och vilken massa skit avsändaren måste ha fått. För att inte tala om vilken demoraliserande verkan bland sossarna de måste ha åstadkommit.
De flesta breven hade han undertecknat med Henrik Hanssons namn. Hansson var en av partiets mera framträdande ideologer och debattörer. I dennes namn hade han skickat flera brev till Palme - fräna och kritiska - och till Göteborgs arbetarekommun, Aftonbladets chefredaktör och till en rad figurer i den s k rörelsen.
Upprörelsen!
Han flinade till.
Han beundrade sin kluriga handstil som han tycktes kunna variera i det oändliga. Nästan alla brev hade han textat. Det skulle till åtskilligt utredningsjobb innan en skriftexpert kunde lista ut att det var samma brevskrivare.
Festligast var breven från invandrare. Han skrattade till över alla vanvettiga ordvändningar och stavning har fått ihop.
Fy fan vad jag har lurat dem! Men Hansson får skylla sig själv. det var han som gav mig idén.
Henrik Hansson hade i fräna ordalag i en artikel i Aftonbladet fördömt moderaterna som i valrörelsen bestämt sig för att skicka runt anonyma brev, så kallade "Otto Ruben Svensson-brev", undertecknade av kända socialdemokrater för att på så sätt skapa splittring inom partiet.
Det var ett fullkomligt vanvettigt tilltag men Patrik tyckte idén var lysande och värd att ta efter.
Att skriva i Hanssons namn var lagom infernaliskt. Så länge mottagaren trodde att Hansson var avsändaren måste det orsaka stort obehag. Han var ju ändå en person värd att lyssna till. När sedan väl förfalskningen upptäcktes fick moderaterna på skallen. Det hade han ingenting emot.
Patrik läste det första brevet han skickat till statsminister Palme den åttonde augusti 1985:
Bäste Olof!
Du börjar bli en belastning för svensk arbetarrörelse. Man får helt enkelt inte agera så klumpigt och odiplomatiskt som du gör om man är landets statsminister!
Jag ger dig ett gott råd:
1)Tillkalla snarast en presskonferens;
2)Redogör sanningsenligt för allt du känner till om föredrag i Harvard, USA, och din sons studier där;
3)Låt offentliggöra den "extra" deklarationsbilaga som du insänt till taxeringsmyndigheten!!
Vägrar du detta har du verkligen gjort vårt parti en björntjänst i detta val. Inser du inte att dina handlingar får folk att vända socialdemokratin ryggen, bör du avgå!
Det finns all anledning att du och ditt parti agerar försiktigare i årets val.
Den smutisga hantering ni hittills ägnat er åt kommer bara att slå tillbaka mot er själva.
Polisutredning pågår om de förfalskade brev som moderater tillstänt landets statsminister i mitt namn. Det är nödvändigt - för din egen politiska framtids skull - att du upphör med att sanktinonera den här typen av simpla övertramp. Bevis föreligger, som direkt utpekar dig själv som vid dessa brevs tillkomst. Du borde vara tillräckligt rustad på det intellektulla området för att inte ägna dig åt sådana här barnsliga lekar!"
Hälsningar Henrik Hansson"

Han slog upp ännu en wisky. Nu kände han sig inspirerad. Han gick efter penna och brevpapper. Som vanligt placerade han ett linjerat ark under brevpapperet för att det skulle bli raka och snygga rader.
Jo, han skulle skriva till Olof Palme och tala om för honom vilket svin han var som tänkte åka till Sovjet. Det skulle vara hotfullt och en hög militärs namn. Varför inte ÖB?
Med spretiga och något bakåtlutade bokstäver började han texta:
"Käre Olof..."

Kapitel 9
Till bokens inledningssida
Till sidans början