KAPITEL 8
STOCKHOLM (TT)
TOLV SVENSKA MARINOFFICERARE ANKLAGAR REGERINGEN PALME FÖR ATT TONA
NED UBÅTSRAPPORTERNA OCH INTE TA KRÄNKNINGARNA PÅ ALLVAR.
OFFICERARNA MENAR ATT NORMALISERINGEN MED SOVJET GÅR FÖRE DEN
INFORMATION OM DEN SANNA BILDEN AV KRÄNKNINGARNA SOM SVENSKA FOLKET
HAR RÄTT ATT TA DEL AV.
STATSMINISTER OLOF PALME SÄGER TILL TT:
-DET FINNS INGET UNDERLAG FÖR KRITIKEN. DEN ÄR OSAKLIG OCH OLÄMPLIG
OCH FÅR SES SOM EN UDDA FÖRETEELSE.
ORDFÖRANDEN I OFFICERSFÖRBUNDET, ÖVERSTE BERTIL HAGSTRÖM,
SÄGER:
-STATSMINISTERNS ORD KÄNNS OBEHAGLIGA. LANDETS OFFICERARE HAR RÄTT
ATT SÄGA VAD DE VILL.
851110-1902
10 NOVEMBER 1985
STOCKHOLM
10 NOVEMBER 1985
STOCKHOLM
Patrik Bolin låg utsträckt i sängen och läste artikeln
om de revolterande marinofficerarna i moderata morgontidningen Svenska Dagbladet.
Han njöt i fulla drag. Nu fick Palme det hett om öronen.
Finns det ingen i det där gänget som kan utnyttja sin rätt
att bära vapen och använda det mot honom? Det måste väl
bland landets militärer finnas folk som avslöjat förrädarens
dubbelspel och känner det som sin plikt att göra slut på
honom. Hade det varit någon annanstans i världen skulle militären
gjort en kupp och avsatt bolsjeviken och hans medlöpare.
Vid fotänden av den stora vattensängen som nästan helt
fyllde det lilla sovrummet i Patrik Bolins trerummare stod en halvnaken
kvinna och kämpade för att dra en snäv kjol över sina
breda höfter.
Kvinnan hette Eva och var i trettioårsåldern. Hon hade långt
blont hår som den här tiden på dygnet var stripigt och
livlöst. Ansiktet var håligt och blekt då det mesta av
makeupen låg kvar på kuddens örngott.
Hon såg på mannen i sängen med rödkantade ögon.
Inte för att hon gråtit. Den sortens känslosamma utbrott
hade hon vant sig av med utan mera på grund av för många
drinkar och brist på sömn.
Eva var servitris på restaurang SHT på Kungsgatan, frånskild
och barnlös och använde då och då sin kropp för
att dryga ut hushållskassan. Hon hade träffat Pat Bon, som han
sa att han hette, flera gånger och trott att det kanske kunde bli
ett förhållande som gick att bygga en framtid på. Men hon
hade ganska snart insett att hon för honom inte var mer värd än
en bild i en porrtidning. Under deras bekantskap hade han påstått
att han var amerikansk medborgare men att han hade ett svenskt pass också
därför att han varit gift med en svenska. De pratade svenska och
engelska med varandra och även om hans amerikanska och hans svenska
brytning verkade äkta hade hon klart för sig att han var en stor
bluff som ljög friskt och levde i en fantasivärld. Hans högerinriktade
politiska snack som han drog in henne i och förresten alla andra han
träffade på var så förvirrat att han när han
fick mothugg blev rasande och nästan tappade kontrollen över sig
själv. Hon fattade ingenting. Han drack ingen alkohol men uppträdde
ibland som om han var starkt berusad. Kanske knarkade han men det hade hon
inte heller något bevis för.
Han kunde ena stunden vara mjuk och känslosam och nästa stund
högröstad och fullkomligt känslokall. Eva hade som många
andra kvinnor fallit för hans tilltalande yttre och ofta belevade sätt
men snabbt tröttnat på hans torftiga inre.
Det lilla av självaktning som fortfarande fanns kvar någonstans
djupt inom henne revolterade nu mot hans sätt att som vanligt betrakta
henne som luft sedan han väl fått köna av sig.
"Vill du att jag ska tala om för dig vad jag tycker? Vill du
det?" frågade hon vresigt och tvingades ta ett djupt andetag
för att få upp kjolens blixtlås.
Patrik Bolin lät med en suck tidningen falla ned över ansiktet.
"Jag trodde du hade gått", sa han kallt.
"Du är en skit i sängen, vet du det? Har du någonsin
försökt dig på att tillfredsställa en kvinna, va?"
Hon visste att det var det grövsta hon kunde ta till och hade prövat
det förr på andra män som hon ville såra. Många
olika reaktioner hade hon fått uppleva men ingen som den här.
Han skrattade! Det var fruktansvärt förnedrande.
"So what? Vad hade du väntat dig? Fuck of, baby!"
Hon kände honom för lite för att upptäcka det hotfulla
i rösten. I själva verket hade det bränt till av ilska i
bröstet på Patrik. Inte av sårad fåfänga. Han
visste vad han kunde göra med en kvinna när han hade lust. Men
hon var ju för fan halvproffs, vad hade hon för rätt att
ställa krav?
Han kände hur ilskan övergick i ett häftigt uppblossande
hat riktat mot varelsen där mitt på golvet. Hon störde honom.
Hon vågade störa honom. Hon var lika irriterande som en surrande
insekt som kommit in i hans sovrum genom det gläntade fönstret.
Vem fan tror hon egentligen att hon är?
Det här var väl tredje eller fjärde gången han släpat
hem henne. Hon hade varit lika full alla gångerna. Den glosögda
blicken och den frånstötande pipiga rösten hade i det närmaste
varit avtändande.
Han lät tidningen falla åt sidan.
Nu ser hon ju för jävlig ut!
Han rullade över åt vänster och höjde högra
handen. Med tummen rakt upp och pekfingret riktat mot Eva avlossade han
tre snabba skott.
"Pang! Pang! Pang!"
Hon stelnade till i sina rörelser och stirrade häpet på
honom. För ett ögonblick tänkte hon spela med och kasta sig
dödligt sårad på golvet men hon hade inte tidigare upptäckt
att han hade någon humor. I stället skrattade hon hånfullt
åt honom.
"Du är knäpp också! Fattar du det? Totalt växlad.
Sådana som du borde låsas in på Beckomberga!"
"Du, om du inte fattar gesten så menar jag att du inte finns
längre. So please, hit the road, baby! På direkten!"
Hans röst var vass som en knivsegg. Eva insåg förskräckt
att hon gått för långt.
"Jag har inga pengar... du får ge mig en hundring till taxi",
sa hon spakt.
Patrik blev rasande. Nu stod hon där och tiggde pengar också!
Han slängde undan tidningen och for upp på golvet.
"Ut för helvete!" skrek han och riktade ett slag mot hennes
ansikte med knuten näve.
Eva kastade sig åt sidan och kom undan dråpslaget som skulle
ha fällt henne till golvet. Hon rusade skrikande ut i hallen. Hatet
och vildsintheten hon hunnit se i hans ögon gjorde henne livrädd.
Samtidigt som hon fick upp dörren träffades hon av en hård
spark i baken och tumlade ut i trappan. Han slet ned hennes kappa från
hängaren och kastade den efter henne innan han drog igen dörren
med en smäll.
"Förbannade hora!" hojtade han.
När han såg sig själv i sin nakenhet i den stora hallspegeln
gav han till ett hysteriskt skratt.
"Pat, din skojare! Du förtjänar bättre brudar än
en sån där!" sa han till sin spegelbild som om det var en
gammal vän han ville ge litet uppmuntran.
Men mannen mitt emot honom var skoningslös. Hans ögon utstrålade
arktisk kyla. Han krökte benen något, rynkade pannan och lät
armarna hänga slappt utefter sidorna.
"Dra då ditt kräk!" väste han.
De drog av nödvändighet samtidigt med båda händerna.
"Pang! Pang! Pang!"
Han stapplade svårt sårad bort från sin övermäktige
motståndare. Ekot från de tre skotten som tonade bort i fjärran
övergick i elektroniska tjut från telefonen.
Han tog ett steg in i köket för att se vad klockan var. Halv
åtta. Först tänkte han inte svara.Troligen var det någon
av hans invandrarelever som hamnat i svårigheter. De kunde vara för
jobbiga. Fast det kunde ju också vara hans mor. Hon brukade ringa
tidigt och var han inte hemma så blev det senare en massa frågor.
Bäst att svara.
Han skyndade in i sovrummet och drog med sig telefonen upp i sängen.
"Patrik."
"Mr Bolin?"
"Ja... jag menar... yes."
"Good morning, mr Bolin... eller Patrik kanske jag får säga.
Mitt namn är Tordella, Ben Tordella, och jag ringer från amerikanska
ambassaden", sa en lugn och mjuk röst på svenska med den
där typiskt rullande, rikligt diftongerade amerikanska brytning som
han själv var så förtrogen med.
För Patrik Bolin som i sin ensamhet levde någonstans mitt
emellan dröm och verklighet orsakade det han hörde samma yrvakenhet
som när man häftigt väcks ur den djupaste sömn. Nu hade
han spegeln nedanför sängens fotände att titta i.
Han blinkade några gånger för att förvissa sig
om att det verkligen var Patrik Bolin som satt där i sängen och
pratade med amerikanska ambassaden. "Tordella, Ben Tordella!"
Det lät precis som "Bond, James Bond".
Är jag verkligen vaken. Ligger jag inte och sover och drömmer
alltihop?
"Ett... ett ögonblick bara", viskade han och lade ifrån
sig luren.
Han gick långsamt ut i köket och hämtade en cigarrett.
När han tänt den tjänade den också som ett bevis på
att han var vaken. Det här hände verkligen!
Hjärtat bankade i hans bröst och han blev så andfådd
att röken sved till i halsen.
"Sorry, sir!" sa han lätt hostande för att visa att
samtalet mycket väl kunde föras på Tordellas eget språk
som han själv ansåg sig behärska till fulländning.
"Jag hoppas du inte tar illa upp att jag ringer så här
tidigt, Patrik", fortsatte Tordella på svenska. Den familjära
tonen fick Patrik Bolin att rodna långt ut i örsnibbarna.
Ta det lugnt bara! Verka inte för angelägen. Hetsa inte upp
dig. Låt honom prata.
"Ingen fara, Ben, jag var faktiskt redan på benen."
"För att gå rakt på sak, Patrik. Du vill ju gärna
ha kontakt med oss för ett eventuellt samarbete. Av den anledningen
skulle jag vilja träffa dig. Ja, för att lära känna
dig bättre."
Patrik höll ut luren en bit från munnen för att amerikanen
inte skulle höra hans av upphetsning flåsande andedräkt
allt för tydligt.
"Ja... det ska väl inte möta något hinder... jag
hade tänkt att om vi träffades skulle jag..." Han avbröt
sig tvärt och bet sig i underläppen.
Helvete! Håll tungan i styr!
Han hade numera, efter många bortpladdrade situationer och möjligheter
tvingat sig att vakta sin tunga.
"Vad säger du om att äta lunch med mig i dag?"
I dag! Lunch! Oh, det blev nästan för mycket.
Erbjudandet var så storslaget att Patrik än en gång
var tvungen att blinka och gestikulera mot sig själv i spegeln. När
dessutom röken från cigarretten stack honom i ögonen var
han helt säker på sitt vakentillstånd.
En CIA-agent från amerikanska ambassaden ringer och bjuder på
lunch. Ingen kommer att tro det. Knappt jag själv gör det. Förresten,
ja naturligtvis. Det här kan jag ju aldrig berätta för någon.
Aldrig, aldrig! Det här är superhemligt.
"I dag... ja jag har inget inprickat för dagen så det
ska väl gå."
"Bra, jag har ett ärende till centralstationen vid lunchtid.
Ska vi säga att vi äter på Hotel Continental? Passar det?
Klockan 14."
Patrik nästan stönade fram att det passade utmärkt och
så sa de "good bye" till varandra och "see you later."
Han fimpade cigarretten med darr på handen och sträckte ut
sig i sängen. Han rullade från den ena sidan till den andra och
satte vattnet i rörelse. Nu var det som om han svävade på
ett moln.
Jag måste ringa till morsan och berätta. Jo, henne kan jag
berätta för. Jag måste berätta det här för
någon. Med morsan har jag inga hemligheter. Med farsan och hans religiösa
tjafs är det värre. Jävla vad stolt hon ska bli över
sin grabb!
Han lyfte handen mot telefonen men den stelnade till med fingrarna utspärrade.
Fan, telefonen kan ju vara avlyssnad. De kanske kollar mig. Det är
klart att de har koll på mig. Om de hör att det första jag
gör är att ringa till min morsa och avslöja alltsammans är
det kört.
Plötsligt satte han sig spikrak upp i sängen. Han hade inte
frågat Ben Tordella hur han skulle kunna identifiera honom.
I nästa ögonblick insåg han att det hade varit alldeles
onödigt. Tordella skulle naturligtvis omedelbart känna igen Patrik
Bolin. De hade förstås en personakt på honom med bilder.
Kanske smygtagna bilder. Kanske hade de haft honom under bevakning en
längre tid för att kolla upp honom.
Utan att veta om det hade han naturligtvis genomgått en stenhård
prövning. Och de hade funnit honom lämplig.
"Whaaoooo!" ropade han till och knöt näven mot sin
spegelbild.
Från sitt fönster på amerikanska ambassaden i Stockhom
kunde ambassadsekreterare Stuart Baker se hur Sveriges Radios byggnad på
andra sidan Gärdesgatan tonade bort i ett allt intensivare snöfall.
Den här tiden på året infann sig alltid hos honom en plågsam
längtan tillbaka till föräldrahemmet i Cedar Key, en liten
by på Floridas västkust med gator som praktiskt taget gick rakt
ut i Mexikanska golfens ständigt soldränkta dyningar. Där
var han rotad och uppdriven som en planta i sol och värme och för
var höst och vinter som han genomlidigt i Washington och - än
värre - nu i Sverige tycktes hans kropp förlora en del av sin
livskraft. Han blev oftare trött och tänkte på sin företrädare
Ken Loomer som dött i cancer.
Stuart Baker hade nyligen fyllt femtioett år. Ålderns första
lätta höst hade snuddat vid hans svarta tinningar. Men han var
stolt över att ha den tjocka kalufsen kvar och lät den gärna
växa sig så lång att den tangerade det lämpliga för
en diskret diplomat. Han var av medellängd, en aning rund kring midjan
men gav ändå ett vältränat intryck.
Baker hamnade i Stockholm efter presidentskiftet 1981. Han hade då
sex år inom CIA bakom sig och avverkat tre CIA-chefer: William E Colby,
nuvarande vicepresidenten George Bush - som bara innehaft ämbetet ett
år - och Stansfield Turner.En viss besvikelse hade han känt när
Turner manövrerades ut av den maktfullkomlige William Casey som hållit
i president Reagans valkampanj. Som tack för det hade denne fått
välja mellan jobben som försvarsminister eller CIA-chef. Oturligt
nog för Baker valde Casey att bli direktör för "Bolaget".
Om Turner hade fått sitta kvar hade Baker sannolikt ryckt fram som
ställföreträdande CIA-chef.
De i det gamala gänget som höll i trådarna placerades
ut på olika ambassader för att ge plats för Caseys handplockade
män. Att Baker sattes i Stockholm berodde främst på att
tjänsten plötligt blivit ledig då Loomer avlidit i cancer.
Att Baker överhuvud taget fick vara kvar, med sin breda insyn i verksamheten
och kunskap om "October Suprise"- kuppen mot Jimmy Carter, berodde
enligt hans egen uppfattning på att han stått George Bush nära
under dennes CIA-tid och alltså kunde räknas in bland vicepresidentens
män. Om Baker fick säga det själv hade han en känsla
av att ha påbörjat en comeback inom "Bolaget". Mer
och mer fick han ta över verksamheten i Skandinavien, en region som
ur strategisk synvinkel på senare år blivit mycket het med det
officiellt neutrala Sverige som en tummelplats för Västeuropas
och de båda stormaktblockens spionageverksamhet. Han hoppades snart
på att formellt utses till CIA-chef för hela regionen.
Stuart Baker hade ett kvaddat äktenskap bakom sig när han erbjöds
jobbet i Stockholm. Han fann att ett miljöombyte skulle fräscha
upp tillvaron. Han hade nästan genast träffat en svenska och gift
om sig och de hade fått en son som nu var tre år. Det gjorde
att han trots allt tyckte tillvaron var dräglig.
"Har du tid ett ögonblick?"
Ben Tordella stod i den halvöppna dörren. Han var kortvuxen
och bredaxlad. Den tunna svarta mustaschen underströk hans italienska
påbrå liksom det blåsvarta, välkammade håret
med den linjalraka benan. Det var en del av hans image och täckmantel
att bli tagen för sydeuropé i stället för amerikan.
Han var den ende på ambassaden som arbetade för CIA under Baker.
"Visst, visst, kom in du!" sa Baker vänligt.
"Du får ursäkta mig men jag är fortfarande osäker
på om vi ska dra in den där grabben Bolin i verksamheten",
sa han och slog sig ned på stolen framför skrivbordet.
Tordella hade läst Patrik Bolins brev och det hade räckt för
att han omedelbart skulle avråda Baker från att använda
sig av honom. Grabben levde uppenbarligen i en fantasivärld även
om personakten visade på en viss världsvana och språkkunnighet
som han tillägnat sig under flitigt resande bland annat flera gånger
till USA där han också varit gift under en tid. Men att döma
av hans presentation av de egna kvalifikationerna och önskemålen
drömde han helt säkert om att bli en livs levande James Bond.
"Fick du en träff med honom?"
"Ja. Vi ska äta lunch."
"Bra! Vänta då med ditt slutomdöme tills ni har
pratats vid", sa Baker kärvt. "För min del tycker jag
att han verkar perfekt för det tänkta ändamålet. Och
vi behöver ett par till av hans klass; politiska extremister, fanatiker,
galningar i största allmänhet. Kapabla att begå våldshandlingar
om så behövs. Kategori tillfälliga uppgiftslämnare.
Poängen med honom är att han själv har erbjudit oss sina
tjänster."
Stuart Baker hade fått uppdraget av DO (Directorate of Operations)
att detaljerat redogöra för hotbilden mot den svenske statsministern
Olof Palme och det slog honom att han inte någon gång tidigare
tvingats tränga så nära inpå livet på Palme.
Visserligen blev denne kontroversielle socialdemokratiske partichef hans
första specialuppdrag när han flyttade till Stockholm. Då
var Palme oppositionsledare under en borgerlig regering. Året innan
hade han av FN:s generalsekreterare utsetts till medlare i kriget Iran -
Irak.
Den gången rörde det sig om en aktuell kartläggning av
Palme som skulle komplettera vad som redan fanns i dennes personakt från
den tidigare perioden i socialdemokraternas regering. Akten gick tillbaka
till 1968 då han hamnade på USA-etablissemangets svarta - eller
möjligen röda - lista efter demonstrationen i Stockholm mot Vietnamkriget.
Palme gick vid sidan av kommunistiska Nordvietnams Moskvaambassadör
Nguyen Tho Chyan.
Inför valet 1982 hade CIA också förgäves genomfört
vissa halvhjärtade operationer för att försöka förhindra
det socialdemokratiska partiets återkomst till regeringsmakten. Men
svenska folket hade vid det laget fått nog av arbetskonflikter och
regeringskriser under det borgerliga oket och längtade tillbaka till
den gamla trygga ordning som rått under ett halvsekellångt obrutet
socialdemokratiskt styre.
Det spel som pågick nu var betydligt allvarligare än den försåtliga
kampanjen inför förra valet. Baker hade själv varit med och
byggt upp det nät av kanaler som CIA använde sig av för att
hämta hem information från världens alla hörn. I dag
var intrånget i politikers, militärers och betydande affärsmäns
privatliv världen över av en enorm omfattning.
"Operation Lion" avvek inte på något sätt
från det väl inarbetade mönstret. När bilden av statsminister
Palmes situation var tillräckligt belyst och tillfredsställande
framkallad skulle den ligga till grund för ett avgörande beslut
om en eventuell aktion mot honom.
Det var naturligtvis alltid besvärligt att agera mot en regeringschef,
och då speciellt mot en som var internationellt uppmärksammad
som Palme. Men Stuart Baker hade ingen anledning att bekymra sig särskilt
mycket över det svårbemästrade i operationen. Det var andra
som fick ta ansvar för den delen. Han kunde i det här läget
inte ens få besked om vad som aktualiserat den. Han hade sina order
och skulle fullfölja dem med samma beslutsamhet och lojalitet som han
lett sitt kompani i Vietnam.
"Vad som gäller nu, Ben, är att aktivera våra tillfälliga
uppgiftslämnare", sa Baker. "Vi har behov av nytillskott
och det råder det ingen tvekan om. Men än finns det kvar folk
som är villiga att serva oss. Många är fortfarande omedvetna
om att de arbetar för den amerikanska underrättelsetjänsten,
hoppas jag. Hur är det med gruppen RUC (resources under controll)?"
"Jag har gjort en snabbinventering för det här ändamålet
av folk inom det svenska försvaret, polisen, riksdagen och industrin
som kan tänkas vara nyttiga i kartläggningen av Palme. Där
är vi välförsedda. Men vi måste se till att utbetalningarna
fungerar etthundra procent. Dessbättre har de flesta konton utanför
landet."
Baker nickade samtycke åt denna självklarhet.
"När såg du något i den vaksamma svenska pressen
om en CIA-agent som avslöjats i Sverige?" skrattade han. "Men
egentligen är det märkligt att inte fler gubbar i västvärlden
som jobbar åt oss blir röjda. Hela den här våldsamma
spridningen utanför våra egna led... jag gillar den inte. Risken
för läckage blir alldeles för stor. För att inte tala
om vilka möjligheter kontraspionaget får."
Han var fortfarande kritisk mot CIA-chefen William Caseys omorganisation
av "Bolagets" internationella gren. Filosofin i den var att ta
bort större delen av agenterna från ambassaderna där alla
visste att de fanns. I stället fångade man numera upp inhemska
sympatisörer som under civil täckmantel kunde operera för
"Bolagets" räkning. Till skillnad mot öststaternas värvade
agenter arbetade den här gruppen inte i amerikanska multinationella
koncerner utan i nationella företag där de hade ett visst inflytande.
I Sverige var de flesta som värvats svenska medborgare och de fick
bra betalt för sina tjänster. Men de var fruktansvärt svårkontrollerade
och risken att en och annan skulle anfäktas av dåligt samvete
fanns där alltid.
Han förvånade sig över att så få av CIA:s
oftast framgångsrika ingripanden världen över avslöjats
sedan USA:s goda rykte befläckats av den oerhört klantigt genomförda
Watergateaffären 1972. Det fanns ju alltid så mycket folk inblandade
i aktionerna.
På sin höjd hade i kölvattnet av vissa interventioner
i andra staters inre angelägenheter vaga rykten om att den amerikanska
underrättelsetjänsten legat bakom kommit i svang. Men inga bevis
kunde läggas fram, inga vittnen fanns att tillgå. Förresten
var det väl ingen som numera reagerade på sådana anklagelser
sedan "Bolaget" oftast oförskyllt under hela 70- och 80-talet
fått skulden för det mesta som rubbat folks världsbild.
När de verkligen höll i trådarna och lät marionetterna
dansa fanns det alltid en massa villospår tillrättalagda för
dem som hade intresse av att forska vidare. Sådant var de numera experter
på. De falska spåren tillkom inte av en slump utan var frukten
av en oerhört väl förberedd desinformationsplan som utlöses
efter varje enskild operation.
Man kunde ha vilken uppfattning som helst om vicepresident George Bush´s
enda år som CIA-chef mellan 1976 och 1977 men han skulle definitivt
bli ihågkommen för konstruktionen av desinformationssystemet.
Inte en enda operation fick genomföras förrän det fanns en
komplett desinformationsplan som sopade igen alla spår som ledde till
CIA.
Det var det Baker höll på med när det gällde den
svenske statsministern. Genom att ta fram en komplett hotbild kunde man
efter aktionen, om det nu gällde att eliminera målet, portionera
ut desinformation i riktning mot flera av de olika hoten och på så
sätt åstadkomma ett utredningskaos. Folk som värvades till
uppdraget och stod utanför "Bolagets" moderorganisation skulle
samtidigt dribblas bort så till den milda grad att de senare inte
kunde vittna om att CIA låg bakom. Några därför att
de var totalt vilseledda, andra för att de på grund av oklara
omständigheter inte längre var i livet.
"Apropå det", sa Baker. "Läste du om officersrevolten
i Svenska Dagbladet?"
"Nej, jag hann inte med några tidningar innan jag stack. Det
blev lite stressigt. Men jag hörde något på bilradion på
vägen hit. De är tydligen urförbannade på regeringens
sätt att tona ner utbåtskränkningarna."
"Just precis! Och den här gången rör det sig inte
om det gamla vanliga tjatet om brist på materiel och effektiva vapen
i jakten på ubåtarna. Jag är övertygad om att det
här missnöjet har rötterna i en allt aktivare fosterländsk
rörelse, sannolikt en välorganiserad sådan."
"Du får det att låta som om man förbereder en militärkupp."
Baker skrattade till. "I Sverige? Ånej, så långt
vill jag inte gå. Men vi har sett sådana frön gro i andra
länder med socialistiskt styre. Även om jag tycker mig höra
hur vapen osäkras tvivlar jag på att de i det här landet
avlossas."
Tordella tände tankfullt en cigarrett.
"Du, det här kommer ju faktiskt ganska lägligt för
oss."
Han drog ett par djupa bloss och följde rökmolnets rörelse
upp mot takventilen. "Här kan man verkligen tala om ett spirande
hot mot Palme. Det behöver ju inte vara en komplott, det räcker
med lite fosterländsk fanatism och goda nerver."
"De är grundlurade, Ben. Grundlurade." Han skrattade till
och log åt sin egen vitsighet när hans ord förde tankarna
till den grundstötta, ryska Whisky-ubåten i Sveriges södra
skärgård.
"Här tror de sig utkämpa något sorts kallt krig mot
Sovjet och är förbannade för att regeringen inte ger försvaret
tillräckliga resurser för att en gång för alla få
bukt med inkräktarna. Och de tror i sin enfald att den socialdemokratiska
ministären, framför allt dess ledare Palme, lägger hinder
ivägen därför att han går Sovjets ärenden."
"Ja, där har vi verkligen gjort ett bra jobb. Det förvånar
mig att det inte räcker för att de där officerarna ska ta
till vapen", småskrattade Tordella.
"De har gått på den här valsen ordentligt. De är
som sagt grundlurade. De skulle bara veta att ryssen är där för
att städa upp och NATO för att hålla ett öga på
Ivan. Tidvis har det varit en trafik som kan liknas vid rusningstid i
T-banans vändkors."
Baker log inåtvänt. Han tänkte på att den svenska
militära underrättelsetjänstens samarbete med CIA var på
områden som tjänade USA:s syften betydligt bättre utvecklat
än vad det svenska försvarsministeriet ens kunde drömma om.
Att sedan säkerhetspolisens och "Bolagets" relationer var
i det närmaste nedfrysta sedan flera år var en annan sak.
Framför allt tyckte han att samarbetet med det utomordentligt sklickliga
folket på Försvarets radioanstalt (FRA) fungerade perfekt. Svenskarna
hade ju också ryssarnas förtroende och fungerade ibland som kurirer
mellan CIA och GRU, den ryska militära underrättelsetjänsten.
De slog sig ju inte gärna ned vid samma bord och pratade med varandra.
Stuart Baker tyckte ibland, så halvsvensk han nu blivit, att det
var generande att staten inte hade bättre insyn i den här verksamheten.
Men helt utanför var inte den svenska regeringen när CIA och FRA
med gemensamma ansträngningar lyckades få ut den innestängda
miniubåten från Hårsfjärden i Stockholms skärgård
i oktober 1982 efter en utdragen jakt som uppmärksammats över
hela världen.
De flesta svenska politiker, militärer och journalister och därmed
också allmänheten levde vidare i tron att det var en rysk ubåt
som smitit trots att den praktiskt taget låg i håven. Ett fåtal
visste att portarna öppnats för den. Och ännu färre
visste att det var en västtysk utbåt ur NATO- flottan.
Baker var själv med och manövrerade operationen efter direktiv
från Pentagon, USA:s centrala militärstyrelse. Med ett minimalt
antal nyckelpersoner inblandade, bland dem statsminister Palme och den nytillsatte
försvarsministern Börje Andersson, lyckades man från Pentagons
sida övertyga svenskarna om de oerhörda internationella komplikationer
som skulle uppstå om en ubåt ur NATO:s flotta bombades upp istället
för en ur Warszawapaktens.
Försvarsminister Andersson ville inte acceptera detta och krävde
att utbåten skulle tvingas upp. När han inte fick sin vilja igenom
begärde han avsked. Den officiella motiveringen om sin avgång
efter 54 dagar som försvarsminister var att han var så djupt
rotad i sin hemstad Borlänge att han ville återvända dit.
Baker log för sig själv och antog att även Andersson gjorde
det. Skälet till att utbåten smög omkring inne i de svenska
skärghårdens allra känsligaste område var att den
letade efter ryska mineringar. Eller rättare: uppdraget var egentligen
att kontrollera att ryssarna städat up efter sig. Det här gick
tillbaka till slutet av 70-talet då Sverige hade borgerliga regeringar
som satt mer eller mindre ostadigt mellan åren 1976 och 1982. Flera
höjdare inom regeringen umgicks allt oftare med NATO-folk i Bryssel.
Att CIA höll ett öga - eller snarare ett öra - på
de hemliga mötena var självklart. Att GRU lyckades avslöja
dem var bara en bekräftelse på hur man framgångsrikt lyckats
få grepp om borgarnas makthavare. Och ryssarna fick skrämselhicka.
Man såg framför sig de första stegen mot konkreta förhandlingar
om en anslutning av Sverige till NATO.
Det var den sovjetiske avhopparen och skandinaviske KGB-chefen Oleg Kandorskij,
som spionerat för den brittiska underrättelsetjänsten sedan
1972, som i augusti 1985 i samband med avhoppet i London mera i en bisats
avslöjade att ryska ubåtar minerat känsliga svenska farvatten.
Och det handlade inte om nyårsbomber.
Minorna var små 80 kilo tunga, taktiska kärnvapen som anbringats
på botten intill större berg och klippor, så effektiva
att alla svenska försvarsanläggningar i stockholmsområdet
skulle dränkas av störtvågorona om de utlöstes. Därtill
skulle sannolikt den svenska huvudstaden ha utplånats.
Avsikten var att aktivera minorna om Sverige gick med i NATO och konflikt
utbröt. Tekniken var rätt enkel och följde ungefär den
amerikanska förlagan som kontraspionaget presenterat i Moskva kort
efter de första amerikanska provsprängningarna. En ubåt
på kortdistans utlöste en mottagare, inte större än
en svensk tiokrona, vilken flöt upp till ytan och var kopplad till
minan med en fiskrevstunn superstark optisk kabel. Därefter var det
bara att trycka på knappen från någon lämplig stridsledningscentral
i luften eller långt inne i Sovjet och låta signalen via satellit
nå mottagaren.
Baker var fullkomligt övertygad om att den ryska ubåt som
gick på grund i den sydsvenska örlogsstaden Karlskronas skärgård
var ute på ett sådant mineringsuppdrag i detta militärstrategiskt
oerhört viktiga område. Den var på väg in bland öarna
när botten plötsligt höjde sig och den gick på grund.
Trots attde gamla Wisky-ubåtarna inte var bestyckade med kärnvapentorpeder
i fredstid kunde det svenska försvarets forskningsanstalt (FOA) vid
mätningar utanför ubåtsskrovet konstatera att det verkligen
fanns en kärnladdning ombord.
När sedan Sverige fick tillbaka den socialdemokratiska, sovjetvänliga
regeringen 1982 började ryssarna omedelbart att städa upp efter
sig. Övervakade av NATO. Baker visste att det fanns svenska politiker
som kände till hur det förhöll sig med den livliga trafiken.
Båda stormakterna turades om att kränka svenskt territorium.
Men sannolikt hade man inte klart för sig varför de gjorde det.
Marinofficerarna som nu revolterade hade däremot genom CIA:s desinformationsprogram
fått den absoluta uppfattningen att det rörde sig om ryssar som
var ute på spaningsuppdrag. Bakers egen organisation gjorde ett och
annat för att hålla dem kvar i den tron.
Stuart Baker hade föreslagit DO att så fort som möjligt
utnyttja situationen i en desinformationskampanj. Avsikten var att vidga
sprickan mellan den på grund av den borgerliga valförlusten djupt
besvinkna militären och den socialdemokratiska regeringen. Samtidigt
kunde då världen beskåda hur den svenske statsministern
knappt hunnit komma till makten igen förrän han inledde sitt intima
förhållande med Sovjetunionens ledare. Med tanke på den
nu uppblossade officersrevolten och Palmes förestående resa till
Sovjet var det lämpligt att snabbt aktivera kampanjen.
Det såg ut som en slump men var bara ännu ett prov på Bakers
effektivitet att den skotske sovjetkännaren Peter Johnson asnlitats
av den svenska utbåtsskyddskommissionen. Det skedde på Bakers
och Johnsons initiativ men vad man från svensk sida inte visste var
att Johnson var starkt knuten till NATO och den brittiska underrättelsetjänsten
MI6. Bakers plan, som djupt imponerat på "Bolagets" ledning
i Langley var att Johnson vid ett strategiskt lämpligt tillfälle,
kanske alldeles före statsminister Palmes sovjetresa, skulle gå
till svenska massmedia och avslöja historien om den "ryska"
ubåten som avsiktligt släppts. Johnson var för övrigt
inte bara svenskättling utan också en trovärdig person.
Han skulle uppge att hans sagesmän var svenska marinofficerare som
i hemlighet försett honom med denna information i hans egenskap av
sovjetexpert och medlem i kommissionen. Givetvis skulle hans "avslöjande"
slå ned som en bomb. Inte minst med tanke på den djupa misstron
mot Palme i officerslägret.
Baker hade fått klartecken. Alla var överens om att effekten
skulle bli verkningsfull. För det första borde det rabalder som
åstadskoms för alltid dränka eventuella spekulationer om
att det rörde sig om en ubåt från väst. För det
andra skulle Sveriges regering på ett mycket konkret sätt utmålas
som undergiven Sovjet. Och för det tredje höll man landets militärer,
och då särskilt marinofficerarna, kvar i tron att de enbart jagade
ryska ubåtar men samtidigt kände att det var en meningslös
skenfäktning då de som hamnade i fällan ändå
släpptes.
"OK, Ben!" sa Stuart Baker och reste sig. "Då kör
vi igång. Jag har lite att plocka med några timmar innan jag
åker hem och fräschar upp mig."
"Visst fan, du ska ju på middag i kväll."
"Ja, jag vill ju inte påstå att det känns allt
för uppmuntrande. Men diplomatin har ju sina givna spelregler."
Middagen var arrangerad av Sveriges regering. Man ville tacka för
den amerikanska regerings gästfrihet i samband med statsminister Palmes
och den svenska delegationens vistelse i USA under FN-jubileet.
Ben Tordellas första intryck av Patrik Bolin när de träffades
på Continentals restaurang och småpratat en stund om alldagliga
ting medan de tuggade i sig var sin entrecote med vitlökssmör
var att Bolin var en aktör. Hans gester var överdrivet livliga,
han skiftade elegant i röstläget när han övergick från
högröstat skrävlande till förtroligt informerande. Han
formulerade sig väl och växlade skickligt mellan svenska och engelska.
Blicken var ibland medvetet stadig och forskande som om den tränats
och finputsats framför en spegel.
Han var oklanderligt klädd i kritsträcksrandig kostym, vit
skjorta och diagonalrandig slips. En kompakt byggd man med mörkt hår
och en bred mustach vilket gav honom en sydeuropeisk framtoning inte helt
olik Tordellas egen. Servitören kunde mycket väl ta dem för
två italienare eller spanjorer.
En av Tordellas första frågor som gick rakt på sak ställde
denne vid kaffet.
"Varför vill du arbeta för oss?"
Patrik Bolin förvånade sig själv över att han inte
var särskilt nervös. Det här gillade han. Han kände
på sig att han spelade sin roll väl. Tordella verkade tuff men
han log hela tiden mycket vänligt.
"Det har du säkert förstått av mina brev",
svarade Patrik frankt.
Tordella uppskattade svaret.
"Men okay, det är som jag skrivit", fortsatte Patrik.
"Det gäller att stå emot den kommunistiska anstormningen...
hotet mot den fria världen, hotet mot Sverige och Västeuropa.
När det gäller detta då är jag beredd att göra
vad som helst och USA är det enda hopp den fria världen har."
"Anser du att neutrala Sverige på något sätt hotas
av Sovjet? Jag tänker på det här med utbåtskränkningar
och diplomater som utvisas misstänkta för spioneri."
"Hotas? Nja, snarare skulle jag vilja säga att Sverige under
socialdemokratisk ledning är på väg att bli Sovjets allierade.
Dörren står snart på vid gavel. Det är bara för
ryssarna att kliva på. Du vet väl att Palme ska till Sovjet?
Vad säger du om det? Han har knappt hunnit bli statsminister igen förrän
han ska över dit och rapportera."
Tordella var tillfreds över att Patrik Bolin själv förde
in samtalet på Palme. "Du anser alltså att Palme arbetar
för Sovjet?"
"Ja, det gör jag... ingen tvekan här inte. Han är
med sitt inflytande det största hotet mot Europas frihet. Och det är
faktiskt inte bara jag som påstår det. Det har många av
våra främsta debattörer sagt offentligt, att Palme uppträder
som om han skulle bygga en bro mellan öst och väst som ryssarna
ska klampa över på för att sprida världskommunismen.
Jag ska tala om för dig..."
Han böjde sig över bordet och sänkte rösten. "Jag
ska säga dig att statsminister Palme är ute efter posten som FN:s
generalsekreterare och han vet att USA inte gärna vill ha honom där
men han tror att han kan nå dit med ryssarnas hjälp. Det skulle
passa dem utmärkt att ha en handgången man på den posten.
Därför tiger han om dem som förföljs i öst för
att de kämpar för sina fri- och rättigheter. Han låter
Sovjet styra sin utrikespolitik, han tonar ner utbåtskränkningarna,
han låter inte folk få veta vad det handlar om och det vill
jag kalla landsförräderi."
Mot slutet kunde Patrik inte lägga band på sig utan rösten
stegrades så han skrek ut ordet landsförräderi så
de flesta rörelser stelnade bland dem som befann sig i lokalen.
"Jag ber om ursäkt, muttrade han och såg sig osäkert
omkring i den glest besatta restaurangen. "Man ska inte höja rösten
för högt om sådana här saker i socialdemokraternas
Sverige. Det finns alltid folk som lyssnar. Precis som i Sovjet."
Till sitt första intryck av Patrik Bolin kunde nu Tordella lägga
att denne verkligen led av manisk kommunistskräck sådan man kunde
se den frodas hemma i USA. Och att han hatade sin svenske statsminister
rådde det knappast någon tvekan om.
"Vad tycker du om Palme som politiker... nationellt så att
säga?" frågade Tordella.
"Han är en aggressiv lögnare som far med halvsanningar
för att komma åt sina motståndare", fortsatte Patrik
med tillkämpad behärskning. "Moderaterna utsätts ständigt
för dessa påhopp... jag är inte höger själv men
man kan ju inte undgå att märka hur Palme försöker
få moderaterna att framstå som en andra klassens svenska medborgare,
som en sorts ohyra... jag tror Palme kallat några av sina debattmotståndare
för babianhannar vid något tillfälle. Och i gengäld
kallar numera moderaterna Palme för en dr Jekyll och mr Hyde, en som
uppträder hänsynslöst och utan skrupler utåt men privat
är en charmig och intelligent person."
"Du har en ganska klar bild av Palme..."
"Och han är maktlysten och förljugen och en fara för
det här landet! Det är sanningen!" avbröt Patrik Bolin
återigen med stegrad stämma.
De satt tysta en stund och blossade på var sin cigarrett. Patrik tog
tillfället i akt och letade i sitt minne efter flera angrepp på
Palme. Det stod klart för honom vad Tordella var ute efter:
en person som tyckte så jävla illa om Palme och hans parti att
han var motiverad att till varje pris sabotera deras verksamhet. Han funderade
på om han skulle nämna något om vad han redan hade gjort.
Men han insåg att det var att gå händelserna i förväg
och kunde skada hans situation om amerikanen tyckte det var fel. Patrik
kände sig lugn. Han var säker på att CIA-mannen inte missat
hans uppriktighet i krtiken mot Palme.
Så kom han att tänka på den omskrivna Harvardhistorien
som just nu var aktuell.
"Ja, och det här med Harvard visar att han inte är ett dugg
bättre än sina gelikar som försöker mygla sig fram i
det svenska samhället. Hur fan kan en socialdemokratisk statsminister
göra något så huvudlöst? Fattar du det? Låta
sitt arvode gå till sonens studier vid universitetet och på
så sätt försöka smita undan skatt. Det säger en
del om det mygelsamhälle som socialdemokraterna byggt upp."
Ben Tordella hade hört nog. Han kände ingen sympati för Patrik
Bolin men om nu Baker ville ha en fanatiker som var ute efter Palmes skalp
så hade han en här. Det framgick ju tydligt att grabben var ärligt
övertygad om att Palme skulle sälja Sverige till ryssarna i händelse
av en konflikt. Det var en tillräckligt sjuk tanke för att Tordella
skulle övertygas om att Patrik Bolin var rätt man.
"Som du förstår Patrik ville vi ha det här informella
samtalet för att lära känna dig lite bättre. Om vi behöver
dina tjänster kommer vi att höra av oss. Vad som är viktigt
och en förutsättning för ett framtida samarbete är att
du inte med ett ord för någon nämner att vi haft den här
kontakten. Är det klart?"
"Fullständigt! Ben... får jag fråga en sak? Jag har
läst någonstans att varje agent har en kontrollör... oftast
på ambassaden. Blir du min kontrollör om jag jobbar för
er?"
Tordella höll på att slå sig för pannan med ena handen
men höll god min och log lätt överseende åt det agentromantiska
i Patriks fråga.
"Kontrollör är kanske inte rätta benämningen i
de här sammanhangen. Kalla det hellre kontaktman. Och det kan vi nog
säga att jag blir när det gäller dig."
"En annan sak", fortsatte Patrik med märkbar upphetsning.
"Du har inget konkret för mig? Nu på direkten. Något
jag kan jobba med tills vidare. Ni behöver inte tänka på
att betala något. Bara för att jag ska kunna visa vad jag kan
bidra med. Kanske om jag gör några jobb åt er... kanske
kan ni ordna en resa till USA för mig. Kanske uppehållstillstånd
och sånt där. Ni har väl någon utbildning man kan
få gå igenom?"
Tordella anlade en allvarlig min för att inte bromsa upp Patrik Bolins
entusiams.
"Inte vad jag kan komma på just nu. Vi vil först diskutera
din person lite mera ingående. Men jag kommer att föreslå
dig för inhopp i vår verksamhet och dert gör att du säkert
kan räkna med att vi snart hös av oss. OK?"
"OK."
De skildes gående åt var sitt håll utanför Continental
som om de aldrig träffats.
Nej, helt nöjd var inte Patrik Bolin. Han ville inte sitta med armarna
i kors nu när det stod klart att han behövdes.
När han åter var hemma i sin lägenhet i södra stockholmsförorten
Norsborg kände han sig upprymd. Han kokade starkt kaffe och kom att
tänka på att Tordella under lunchen inte ens frågat om
han ville ha något starkt att dricka. De måste naturligtvis
ha klart för sig att han nästan aldrig drack alkohol.
Utom vid vissa tillfällen. Nu var det ett sådant. Han tog fram
sin bjudwhisky och slog upp några droppar i ett dricksglas. Det här
måste firas!
Vad kunde han nu hitta på? Nu när de visat sitt intresse kunde
de väl sätta något i händerna på honom. Annars
fick han väl själv finna ut något bara för att visa
vad han dög till. Han slog sig ned vid köksbordet och smuttade
på whiskyn. Då föll blicken på en av pärmarna
i väggbokhyllan. Den med de anonyma breven som han funderat på
att berätta om för Ben Tordella.
Han plockade fram den och bläddrade med stigande upphetsning bland
kopiorna som han ordnat i datumföljd. Det var exakt trettiosex stycken
alla skrivna före valet. Han flinade till för sig själv när
han tänkte på vilket jävla liv det måste ha blivit
inom partiet och vilken massa skit avsändaren måste ha fått.
För att inte tala om vilken demoraliserande verkan bland sossarna de
måste ha åstadkommit.
De flesta breven hade han undertecknat med Henrik Hanssons namn. Hansson
var en av partiets mera framträdande ideologer och debattörer.
I dennes namn hade han skickat flera brev till Palme - fräna och kritiska
- och till Göteborgs arbetarekommun, Aftonbladets chefredaktör
och till en rad figurer i den s k rörelsen.
Upprörelsen!
Han flinade till.
Han beundrade sin kluriga handstil som han tycktes kunna variera i det oändliga.
Nästan alla brev hade han textat. Det skulle till åtskilligt
utredningsjobb innan en skriftexpert kunde lista ut att det var samma brevskrivare.
Festligast var breven från invandrare. Han skrattade till över
alla vanvettiga ordvändningar och stavning har fått ihop.
Fy fan vad jag har lurat dem! Men Hansson får skylla sig själv.
det var han som gav mig idén.
Henrik Hansson hade i fräna ordalag i en artikel i Aftonbladet
fördömt moderaterna som i valrörelsen bestämt sig för
att skicka runt anonyma brev, så kallade "Otto Ruben Svensson-brev",
undertecknade av kända socialdemokrater för att på så
sätt skapa splittring inom partiet.
Det var ett fullkomligt vanvettigt tilltag men Patrik tyckte idén
var lysande och värd att ta efter.
Att skriva i Hanssons namn var lagom infernaliskt. Så länge mottagaren
trodde att Hansson var avsändaren måste det orsaka stort obehag.
Han var ju ändå en person värd att lyssna till. När
sedan väl förfalskningen upptäcktes fick moderaterna på
skallen. Det hade han ingenting emot.
Patrik läste det första brevet han skickat till statsminister
Palme den åttonde augusti 1985:
Bäste Olof!
Du börjar bli en belastning för svensk arbetarrörelse. Man
får helt enkelt inte agera så klumpigt och odiplomatiskt som
du gör om man är landets statsminister!
Jag ger dig ett gott råd:
1)Tillkalla snarast en presskonferens;
2)Redogör sanningsenligt för allt du känner till om föredrag
i Harvard, USA, och din sons studier där;
3)Låt offentliggöra den "extra" deklarationsbilaga
som du insänt till taxeringsmyndigheten!!
Vägrar du detta har du verkligen gjort vårt parti en björntjänst
i detta val. Inser du inte att dina handlingar får folk att vända
socialdemokratin ryggen, bör du avgå!
Det finns all anledning att du och ditt parti agerar försiktigare i
årets val.
Den smutisga hantering ni hittills ägnat er åt kommer bara att
slå tillbaka mot er själva.
Polisutredning pågår om de förfalskade brev som moderater
tillstänt landets statsminister i mitt namn. Det är nödvändigt
- för din egen politiska framtids skull - att du upphör med att
sanktinonera den här typen av simpla övertramp. Bevis föreligger,
som direkt utpekar dig själv som vid dessa brevs tillkomst. Du borde
vara tillräckligt rustad på det intellektulla området för
att inte ägna dig åt sådana här barnsliga lekar!"
Hälsningar Henrik Hansson"
Han slog upp ännu en wisky. Nu kände han sig inspirerad. Han
gick efter penna och brevpapper. Som vanligt placerade han ett linjerat
ark under brevpapperet för att det skulle bli raka och snygga rader.
Jo, han skulle skriva till Olof Palme och tala om för honom vilket
svin han var som tänkte åka till Sovjet. Det skulle vara hotfullt
och en hög militärs namn. Varför inte ÖB?
Med spretiga och något bakåtlutade bokstäver började
han texta:
"Käre Olof..."
Kapitel 9
Till bokens inledningssida
Till sidans början |
